- Postad 2008-02-14
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 4
Jordgubbsfälten för evigt
Okej, så någon kom på idén att göra en film byggd på Beatleslåtar.
Tja, man har ju gjort musikaler byggda på Queenslåtar, ABBA-låtar och Madnesslåtar så det är väl inte så himla långsökt trots att det är precis vad det är.
Men okej.
Beatleslåtar.
Handlingen då?
Behövs det en? Låtarna talar ju för sig själva.
Eller?
Vi döper rollfigurerna till Jude, Sadie, Lucy och Maxwell så det inte verkar konstigt att någon plötsligt svamla om en “silverhammare”.
Okej. Snyggt.
Och så låter vi det hela utspela sig på sextiotalet, då kan vi kasta in lite psykedelia. Beatles gillade psykadeliska saker. Som jordgubbar och tjejer som klättrar in genom badrumsfönster, det måste vi ta med. Kanske Bono kan sjunga I am the Walrus? Det vore maxat.
Och så måste vi ha med knark. A Little Help From My Friends handlar ju om knark. Vi kastar in knark i den scenen. Knark och golfbollar. Och kanske en bild på Brigitte Bardot.
Vi måste ha med äpplen också, förresten. Det är viktigt. Beatles skivbolag, det där äpplet. Hmmm.
Ja! Vi låter en snubbe sitta och måla av äpplen, det är väl subtilt nog? Ja! Och så tar han upp en jordgubbe och bah “Hmm….låt mig ta med dig till jordgubbsfälten”. Så kommer introt…
Det är skitbra. John Lennon skulle älskat skiten.
Vi måste få med Johns fredstankar också. Så vi låter killen kasta jordgubbar helt vilt omkring sig så att allt det röda blir som blod. Publiken bah “Shit, det är jordgubbar men det ser liksom skitläskigt ut när det rinner rött från dem!”
Men fattar dem grejen? Kanske inte. Lika bra att vi korsklipper med lite bomber, och krig. Vietnam. Och så mer jordgubbar. Mer jordgubbsblod. Det blir liksom okej, oskyldiga jordgubbar, hårt krig. Mot varann.
Kan vi inte låta jordgubbarna symbolisera bomber också? Skitbra. Jordgubbar som bomber. Och så sista scenen. Killen bah stirrar på sina händer och det ser ut som om han har blod på dem, men det är krossade jordgubbar. Mäktigt. Sjukt mäktigt.
Och så fadear vi med “…strawberyy fields forever…”
Yesssss! Har vi en vinnare här eller vad?!
Årets första "årets"
Jag citerar Rodeos filmman Mattias Dahlström: “Det är bara februari ännu men jag tror att vi precis sett årets sämsta film”
Den hade olika effekt på oss. Mattias ville skära sig och åsamka sig själv smärta. För min del satt jag mest och fnissade i biostolen. Jag åt nötter från Hötorgshallen och kände mig upprymd på nåt sätt, som om jag såg på något obcent och förbjudet.
Jag kunde känna Mattias vrida på sig, se honom lägga huvudet uppgivet i händerna. Av någon anledning fick det mig bara mer upprymd. Jag tror det kallas chock.
När chocken senare la sig på kvällen kände jag mig nära på lyrisk. Nu vill jag nästan se om kalkonen, av samma anledningar som jag nästan vill se om Maskernas mästare, Lust och Tryggare kan ingen vara som ju bör räknas till de sämsta filmer som nånsin gjorts.
Jag skulle också vilja se om Cat People, men det kräver ett annat inlägg.
Nå.
Jag berättade för Roni och Linnéa vad jag just hade sett. Det var som att återge en galen dröm. “Det fanns egentligen ingen handling men det kretsade kring Beatleslåtar och så kom det in en rabbi och dansade, sen kom Bono och sjöng I am the Walrus innan Eddie Izzard blev cirkusdirektör”.
Jag började skratta hysteriskt. Som om det var kul. Eller som om jag upplevt något oerhört hemskt. Båda sakerna stämmer.
Mer om detta i morgon. Jag måste smälta.
- Postad 2008-02-14
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 2
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments