Helg och andra illusioner

Mycket jobb nu. Det är givetvis bra. Men det är som alltid – man oroar sig när mailboxen gapar tom men våndas likväl när ToDo-listan är lång.
Det har varit kommentarer och analyser av populärkulturella fenomen (för GP), och en lång undersökande grej om frågespaltens historia i DI Weekend. Jag älskar frågespalter. Och att kommentera populärkulturen academic style. Jag har med andra ord inget att klaga på.

Men jag märker att jag är både bättre och sämre på stress nu för tiden. Jag blir stressad snabbare och lättare. Kanske är det kropp och sinne som vant sig efter covid-stiltje, kanske är det åldern. Jag blir lättare stressad, börjar äta snabbt och får ännu svårare att sova och slappna av. Ibland blir jag illamående.
Men jag är samtidigt bättre på att tagga ned lite, tacka nej någon gång ibland. Till sociala sammankomster, träffar, fika och möten. De tar också på krafterna, även om det är positiva saker.

Nu har jag inte träffat min fotbollskille sedan nyår. Skumt. Vi hörs varje dag men det är givetvis inte fullt samma sak som att ses.
Någonstans är jag ändå okej med detta. Jag är rätt så mätt på hans land – om än inte på honom. Jag tar gärna en liten paus därifrån.
Jag hade inte velat åka ifrån mitt djur som vid den planerade resan var nyopererad, mer eller mindre. Ni har jag varit tillsammans med honom varje dag. Mitt samvete har stillats av det i alla fall.

Och – det här med stress. Det var det jag skulle komma till. Ibland är det så skönt när ödet griper in och bestämmer åt en. Självklart hade jag velat träffa honom, självklart hade jag rest. Självklart är det galet att vi inte setts på snart ett år.
Men det finns alltid saker att vara tacksam för också. När man tillåter sig själv att vara det. Till exempel när jag själv inte är den som bestämt att nu stannar jag hemma.

Mot målet

Pratar med terapeuten om min löpning. Känner mig först defensiv, som att jag måste försvara det hela. “För att du ska förstå vad det betyder för mig att springa en mil måste jag först förklara…”.
Jag ligger på en schäslong men gestikulerar ändå med händerna. Jag förklarar hur – faktiskt – ansatt jag kände mig när en dåvarande terapeut helt överskred alla regler och gränser och drog med mig ut på ett midnattslopp fast jag inte hade ätit på en vecka, bara grät och åt piller.
Det var en hemsk upplevelse, jag förstår inte än idag hur han tänkte. Han sa att han ville att jag skulle känna att jag kunde genomföra någonting (men det kunde jag ju inte – jag var ju helt ur stånd, helt ur gängorna!). Han sa också att motion är bra mot allt. Jo, men då måste man ju vara i så pass gott skick att man kan genomföra det hela.

Hur som helst. Jag gestikulerar, jag tar på mig ett defensivt motstånd – “hon kommer kanske inte förstå annars” – och hon säger att terapeuten, som hon mycket väl känner till eftersom han är på tv så ofta han kan, har gjort fel. Han gjorde fel.
Hon säger att jag kanske blir emotionell av att springa den där milen eftersom det är en hämnd på någon som tog löpningen ifrån mig.

Detta var i tisdags. Igår sprang jag milen igen, jag gick upp på löpbandet med den fulla intentionen att göra det. Efter tjugo minuter var jag inne i en total runner’s high och log och vevade med armarna – och grät. En stilla, enda tår bara, ingen på gymmet behövde alarmeras. Om de hade sett åt mitt håll. Men en tår, ofrivillig och oväntad.
Idag har jag ont i benen, det känns att gå. Men det känns bra. Fast jag också känner vrede varje gång de påminner mig om varför de gör ont.

När jag är med i Efter fem gillar jag att peka med hela handen