Mot målet

Pratar med terapeuten om min löpning. Känner mig först defensiv, som att jag måste försvara det hela. “För att du ska förstå vad det betyder för mig att springa en mil måste jag först förklara…”.
Jag ligger på en schäslong men gestikulerar ändå med händerna. Jag förklarar hur – faktiskt – ansatt jag kände mig när en dåvarande terapeut helt överskred alla regler och gränser och drog med mig ut på ett midnattslopp fast jag inte hade ätit på en vecka, bara grät och åt piller.
Det var en hemsk upplevelse, jag förstår inte än idag hur han tänkte. Han sa att han ville att jag skulle känna att jag kunde genomföra någonting (men det kunde jag ju inte – jag var ju helt ur stånd, helt ur gängorna!). Han sa också att motion är bra mot allt. Jo, men då måste man ju vara i så pass gott skick att man kan genomföra det hela.

Hur som helst. Jag gestikulerar, jag tar på mig ett defensivt motstånd – “hon kommer kanske inte förstå annars” – och hon säger att terapeuten, som hon mycket väl känner till eftersom han är på tv så ofta han kan, har gjort fel. Han gjorde fel.
Hon säger att jag kanske blir emotionell av att springa den där milen eftersom det är en hämnd på någon som tog löpningen ifrån mig.

Detta var i tisdags. Igår sprang jag milen igen, jag gick upp på löpbandet med den fulla intentionen att göra det. Efter tjugo minuter var jag inne i en total runner’s high och log och vevade med armarna – och grät. En stilla, enda tår bara, ingen på gymmet behövde alarmeras. Om de hade sett åt mitt håll. Men en tår, ofrivillig och oväntad.
Idag har jag ont i benen, det känns att gå. Men det känns bra. Fast jag också känner vrede varje gång de påminner mig om varför de gör ont.