Omslag

Omslag i väder, omslag i livet. Överallt slår det om. Min näsa reagerar med bestörtning på björkarna som slår om till full blom. Min hjärna har varit seg på att reagera på att jag faktiskt slagit om från sjukskrivning till arbetsför och har en hög med jobb framför mig.
Men det mest intressanta är väl hjärtat och bröstet som fått ett omslag. I ordets alla betydelser. Ett lindrande plåster, en dunkande längtan.
Omslag i väder, omslag i livet.

Sexa

…blev placeringen igår. En ovärdig comeback. Jag får göra comeback på denna comeback nästa gång.

The Comeback Kid

Filmquiz ikväll och grejen är att jag är både dålig förlorare och usel vinnare. Win-win fast tvärtom.

Har varit borta från hela grejen ett tag, säkert ett halvår, vilket gör att jag är lite ringrostig men oerhört sugen på storstilad comeback. Sporrad.

Jag försöker i detta nu rita upp planer på hur laget på effektivast möjliga sätt ska kunna psyka de andra laget och därmed säkra vinsten. Återkommer.

Tillståndet just nu

Det är vår och något har tagit tag om mitt hjärta. Cykling, lördagskryss och croissanter. Träffar vänner på Nytorget, får ett rött penseldrag över näsan från solen. Det är nya tider nu. Någonting lättar. Någonting har tagit tag om mitt hjärta.

Something’s invaded my night
Painting my sleep with a colour so bright
Changing the grey, changing the blue
Scarlet for me, scarlet for you

Tröttpåsken 2014

Påsken är utan tvekan den tristaste och mest otacksamma helgen. Mycket väntan för ingenting. Om julen väntar man i alla fall på något gott. Paket. Om påsken är det bästa man kan hoppas på ett ägg med billigt, äckligt godis i form av ägg.
Är så uttråkad nu så jag tycker att Herrskap och tjänstefolk är ett värdigt tidsfördriv. Vaddå, allt är ju stängt! Gå ut i solen? Jag gick ut i solen igår. Det var inte så värst mycket roligare än Herrskap och tjänstefolk. Allting är ju stängt säger jag.
Bakat har jag gjort också. Och bjudit över folk att äta upp alla kakor.
Snart tar jag på mig en läskig kaninmask och knackar på grannarna bara för att ha något att göra.

Författarlunch

Träffar min förläggare. Vi äter lunch på Kvarnen. Jag tar strömmingen. Han ger mig ett papper med olika deadlines på och summan av vår en och en halv timmes lunch är detta: skriv på, skit i allt annat.

Och det är ju så. Vem annars ska skriva? Hur ska boken annars bli gjord?

Är början det svåraste frågar någon. Nej inte alls svarar jag. Mitten är det svåraste och där är jag nu. I livets mellanakt. I alla fall Jims och jag älskar ju Jim, han är en sån fin kompanjon. Och nu har jag tagit honom ändå hit, då måste jag föra honom i hamn också. Ack och ve.

Vet du hur det slutar, frågar förläggaren.
Ja, säger jag.
Skriv ned det då, säger han.

And that’s how we do it

De bästa söndagarna fördrivs med att baka kakor. Chokladkaka, schackrutor och morotskaka. Sedan, när man har bakat klart och hela lägenheten doftar varmt och ljuvligt, bjuder man över ett gäng underbara donnor som får komma och äta upp kakorna. Man lyssnar på deras vackra, ivriga röster och fyller deras koppar med te. Sedan gör man goodiebags med kakor som de får ta med sig hem.

Det är så det går till.

Sedan går man på middag. Man löser korsord och har med sig två pennor och ett sudd. Man tittar inte på klockan en endaste gång. Och varför skulle man, middagen är det viktiga och klockan är alltid sen för den som inte vill gå hem riktigt ännu.

Sedan tänker man att livet kan vara fint också, bland så mycket annat. Man tänker att det får man inte glömma och sedan somnar man och sover gott hela natten för första gången på länge.

Det är så det går till.

Fotosession

Nya pressbilder tagna. Mästerfotograf Severus Tenenbaum gick loss totalt med kameran och trots att det var dagen efter hemkomst för mig och jag var lätt flygsliten och jetlagad blev det så här fint resultat. Jag tar av hatten för fotografen som inte rörde en min när jag frågade “Ser inte det här konstigt ut” gång på gång.

Existensialism

Varför har man en blogg egentligen? Nu är jag tillbaka här igen med att blogga under påverkan. Och tanken slår mig. Varför? Jag har haft Jazzhands sedan 2007 så vi är inne på sjunde året nu. Vad har just denna blogg för existensberättigande egentligen, varför, så att säga, skriver jag inlägg som någon kanske eller kanske inte läser, vad är egentligen meningen? För min egen del finns en viktig poäng och det är att se min egen utveckling. Och då menar jag faktiskt först och främst min språkliga. När jag läser vissa av mina tidigare inlägg skäms jag. De är så dåligt skrivna men jag kan ändå tycka om den tuffa, tuggiga tonen i dem som jag inte alls känner igen hos mig själv idag.
“Du hade en helt annan hårdhet i ögonen på den tiden”, säger A. “Det finns ingenting kvar av den i din blick idag”.
Sen kanske han å andra sidan är partisk. Jag ser ju på honom med mjuk blick och kanske med en hårdare på främlingar jag inte känner. Kanske.
Nå. Existensberättigande. Varför blogga? Sedan är det ju det där som är mitt ständiga problem. Ensamheten och övergivenheten, mina två följeslagare och deras jävla morsa ångest. (“Den där tönten Ångest” som en kompis skrev en gång. “Honom ska du skita i”) Och det är väl lite här Jazzhands kommer in. Trots att jag inte har någon aning om vilka som läser eller ens om någon läser så har Jazzhands läsare ändå varit ett stöd för mig genom diverse kriser. Pappas död till exempel. Och professionella bakslag. Det är det där med tron på att man blir sedd. Eller hörd. Läst. Att man får tillhöra något. Det pratade terapeuten om idag. Vikten av att känna att man tillhör. Som ett botemedel mot ensamhet. Tillhöra ett kompisgäng, en förening, en liten enhet som också kan vara du och jag. Eller jag och han. I mitt fall också jag och…tja, vem som nu läser detta. Mina tysta budskap nedklottrade i prydlig datumordning i bloggen. Sedan 2007.
Vilka ni än är, bloggen får existensberättigande från er. Det är därför. Så måste det vara.

“There Are the Days”. Foto: Severus Tenenbaum.

Hemma igen

Dammiga fönster, högt uppdragna axlar och ett tomt kylskåp. Känslan av att vara hemma igen är minst sagt blandad. Å ena sidan är ljuset så ofantligt vackert så här års, som en döende stjärna. En vårstjärna. Och att bli upphämtad av mamma och sedan bjuden på middag av A kändes bra, som att de väntat på mig här hemma.
Å andra sidan. Ja, ni vet vad den andra sidan är. Samma sida som alltid dyker upp när man vänder på myntet. Den ensamma sidan. Den där sidan som säger att allt är som vanligt, ingenting förändras och du är tillbaka på ruta noll.
Och det förstärktes ju av att vara på möte hela dagen idag och tillbaka till terapeuten i morgon. Välkommen hem.