Släkten (inte min)

Han tror att jag inte vill åka till Sydamerika och hälsa på hans släktingar för att jag ogillar just Sydamerika. För att jag tror att de bara sysslar med kokain och fattigdom där.
Hans kusin fyller i och säger att jag måste åka och måste bo hos släktingarna och de kommer visa oss allt och de kommer att laga fantastisk mat och vi kommer inte att ha tråkigt en enda sekund.

Hur förklarar jag att jag vill ha tråkigt i flera sekunder, gärna timmar?
Att jag inte räds just Sydamerika men räds släktingar som krampaktigt – om än med bästa välvilja – klamrar sig fast och ska visa och mata och guida.

Hur förklarar jag det utan att låta som en otacksam snobb?

Frågar kusinen försiktigt om det finns en möjlighet för en introvert, frilansförfattare som en själv att vara lite själv och hon säger nej, typ inte.

Vintergris

Nya tider stundar. Till vintern skaffar jag egna grisar och med grisar menar jag marsvin.
Säljer av mitt antika sminkbord på kommission för att få plats med deras bur. Planerna är alltså långt gångna. Ett symboliskt skifte ändå, andra värden.

Äter middag med en man jag var oerhört förälskad i för några år sedan. Alltså på en sån där genant nivå. Vi var nog ganska förälskade båda två. Tills vi blev ledsna, i alla fall jag.
Vi sitter på restaurangen, vi har det fint. Han är fortfarande stilig, vi skrattar mycket. När vi kramas är det en lång kram. Han har köpt en ny parfym, jag doftar på hans hals. Det finns ingen attraktion mellan oss, bara värme. Och en bit distans. En liten, liten hands längd mellan hans känslor och mina.
Tänk hur saker ändras.

Efter döden – livet

Var tvungen att hälsa på det överlevande marsvinet, se honom igen och att han hade det bra. Det hade han, och med en ny liten kompis. Som konstigt nog ville ligga under det större marsvinet så ofta som det tilläts.
Jag vill inte vara sån, gå hela vägen till galenskap och påstå att djuren är de renaste varelserna och klokare än människor och allt. Men de har ju en fördel vi människor har så svårt med: de lever i nuet.

Sanningen är den. De lever i nuet, när deras vän dör så märker det av det. Ensamheten, frånvaron. Men de lever vidare, de ser en matbit och någonstans att sova. Sedan ser de en ny vän, lika ensam som de. Och tillsammans blir de mindre ensamma.
Just marsvin är i synnerhet fantastiska varelser beträffande sorg och ensamhet. Är de ensamma blir de understimulerade vilket kan leda till depression och allmänt sviktande hälsa. De måste ha minst en vän.

Den nya lilla vännen väger förresten 380 gram. På bilden ligger de båda i mitt knä. Och lever vidare. Efter mitt besök märkte jag att jag var uppiggad och stark. Idag har jag gymmat så att linnet blev helt blött.

Sommarregn

Sommarregn är ett vackert ord. Det händer snabbt, jag sitter hemma och känner mig mig slö och oduglig. Himlen brakar ihop, i alla fall låter det så, öppnar sig och häller ned regn. Det blir vått på fönsterkarmen, det droppar ned på golv och byrå. Sedan är det över.

Jag försöker skriva men kommer ingen vart.
Nej, det är inte helt sant. Jag skriver hela tiden men stryker och tar bort i samma takt. Det blir inte bra, det känns inte rätt.

Beställer högar med böcker, läser ett par stycken. Jag inbillar mig att jag ska inspireras.
Nej, det är inte helt sant. Jag har redan min historia, frågan är bara hur den ska låta. Hur den ska berättas.

Läser i mina tekniska böcker om historiebyggande och hur man konstruerar det ena och det andra. Inre och yttre handling. Skriver, blir missnöjd.
Samtidigt skriver jag ett par artiklar och recensioner utan problem. Skriver, kollar tv-serier, skriver klart och skickar. Ja, läser igenom en sista gång också förstås.

Går upp på vinden för att känna att jag gjort någonting av vikt och betydelse denna lördag. Går till gymmet i tjugo minuter av samma anledning. När jag varit där i femton tänker jag nej, jag måste få det till tjugo åtminstone, och sätter mig i en roddmaskin.

Går hem och försöker skriva igen. Nej, skriver. Men det blir inte bra, det känns inte alls rätt.

Döden i sommar

En liten varelse dog i min famn. Jag höll den, lade handen på den och svepte in den i en handduk. Jag såg den öppna munnen och försvinna från denna världen och överraskade mig själv med att bli förtvivlat ledsen och sorgsen.

Jag passade marsvinen i bara två veckor och ändå blev jag så förtjust, jag ville göra allt för att ha dem glada. Var jag ute på stan ville jag bara hem och kolla på dem, se dem kila runt och äta grönt. Höra deras oerhört rogivande ljud. Vem har sagt att valljud är det mest lugnande? jag skulle hellre lyssna på ljudspår med kutter från nöjda marsvin.

Jag tog upp dem, de fick vara med och kolla på teve. Ligga på min mage eller arm, sänka sina små huvudet med en nöjd suck. Jag ska bli en galen marsvinstant, jag har inte fattat förrän nu vilka perfekta små varelser de är. Personliga, ljuvliga och med samma oskyldiga, nyfikna och öppna blick som ett får.

Så dog den ena. I min famn dessutom. Jag tror det var värmens fel, jag kunde se att hon besvärades av hettan. Jag kallar henne hon men det var en han. Men hon hade ett tjejnamn.
Jag gjorde allt jag kunde: lade ned isklampar i buren, inlindade i en handduk. Jag lånade As fläkt och lät den svalka dem på avstånd. Man vill ju inte riskera att helt kyla ned dem eller ge dem förkylning. De är känsliga.

Men just den här dagen gick det fort. Utslagen låg hon i buren, att ta upp henne var som att ta upp en trasdocka. Jag lade henne i famnen och strök henne med en fuktig tvättlapp. Hon fick plaska i vattnen i handfatet, jag tyckte hon blev lite piggare. Men sedan lade hon sig i famnen på sidan och verkade få konstiga ryckningar samtidigt som hon inte lyfte huvudet.

Jag grät så mycket, för det lilla djuret som led och för det andra marsvinet som blev ensam. För förtroendet man får (eller tar?) och skörheten i dessa små liv.
Jag grät helt enkelt oerhört mycket. Jag vet att jag gjorde vad jag kunde men ändå, att det inte räckte smärtar mig. Att man har djur till låns, man tar dem till låns. Ska man ens ta djur till låns? Ska jag ens bli en galen marsvinstant om detta är vad man får genomlida när tiden är inne? Och då kände jag ändå bara det lilla livet i två veckor, inte mer.

På kvällen när ögonen var svullna och huvudet dunkade, då jag hade sett marsvinet gapa och försvinna i min famn bara några timmar tidigare tog jag upp den överlevande svartvita lilla grisen. Det fick mig att gråta ännu mer,  över hans ensamhet och oskuld. Ja, jag vet att det låter pretentiöst. En mindre sentimental person hade sagt att marsvinet bryr sig inte så länge han får mat. Marsvinet lever i nuet, har inga emotionella minnen.

Men för mig kändes det som en tragedi och en påminnelse om den eviga frågan: är det värt att investera känslor när man blir så förkrossad? Det gäller inte bara djur, det gäller allt: vänner, familj, förhållanden…

Kärleken är densamma, bara i olika nyanser och intensitet.