Så har jag spillt te över datorn som en annan Papphamnar. Skärmen är alldeles svart. Datorn går inte att sätta på.

Men på den positiva sidan kan nämnas att jag fick frågan om vägen TVÅ gånger igår och kunde svara båda gångerna. Känner mig som en local.

Framför mig just nu…

…sitter en old dude i hawaiiskjorta och med kippa på huvudet, och dricker kaffe med en annan old dude i loafers och med en hatt med fjäder. Behöver jag förklara igen varför jag älskar att vara här?

Hej igen LA!

Så vi möts igen, du och jag. Redan när jag steg av planet, när jag såg den blå himlen och palmerna så spred sig en värme i kroppen. Precis som alltid,precis som i den här låten. Att taxichauffören var vresig och sa “Har aldrig hört talas om det” om mitt hotell gjorde ingenting. Jag gav honom skitlite dricks sen.

Hittade Francis Ford Coppolas vin “Sofia” i lokala mataffären om hörnet för 18 dollar. Jag dricker inte vin men funderar ändå på att slå till. Rosa, vacker flaska som ska vara det finaste i hans samling. Ska fundera på saken. Jag köpte i alla fall “assorted donut holes” för en dollar. Åt två stycken på balkongen med utsikt över Pico till frukost. Det ska bli 28C idag, tydligen.

Visst, tomheten när jag inser att mitt rum är ett dubbelrum och bredvid minibaren finns saker som “Romantic kit” och två champagneglas. Men så är det. Hotellet har fortfarande pool på taket, och erbjöd en “välkomst-Bellini” när jag checkade in. De kallar mig “Ms Hainer” och jag har redan kollat bussen jag ska ta till 50’s diner nedåt Venice, där jag brukade vara stammis och få “Längesen! Allt bra? Milkshake som vanligt?” när jag klev in och gled ned på de vinylklädda sätena.

Jag är väl lite LA-yr än så länge, full av virvelvindar i magen. Men ett står säkert – här älskar jag att vara.

In my mind I am already there…

…bland mammorna i strassjeans, blowdry-salongerna och valet-parkeringarna. Där allt går att köpa för pengar och där stranden alltid väntar. Där Segway är ett accepterat färdmedel och kvinnorna är jättejättesmå.

Jag åker bort en stund till min favoritstad.
Inte utan ett visst vemod.

Men jag kommer tillbaka.

Sista dagen med gänget

Det var sista dagen på jobbet igår. En tomhet. Ett underbart sommarjobb där varje dag kändes rolig, där ingen arbetsuppgift var betungande och där chefen varken hade megalomani, mood swings eller någon form av diagnos utan tvärtom hade vett att uppskatta sina medarbetare, motivera och pusha. Man fattar egentligen inte hur ovanligt det är med bra chefer. Kan räkna de jag erfarit på ena handens fingrar. Det är förresten han som ligger ned på golvet här till höger. Chefen.

Jag fick tårta, det kändes som om jag fyllde år. Sen fnissade alla åt hemliga saker som jag inte fattade, och gjorde pokerfejor när jag kom in i rum och var allmänt psykande tills jag hittade Skurt-klippet på min FB-wall och blev så tagen att jag inte visste vad jag skulle säga. Att någon anstränger sig så, för mig skull, och dessutom langar in ett skönt “Din mamma” känns som för mycket att ta in. Jag blev så galet varm i hjärtat, och tacksam för allt och alla. Sen kramades vi och jag gick hem på en vacker melodi som följde mig hela vägen.

Alltså den här hälsningen…

Samtal

“Vad är nästa grej? Vad har inte gjorts?”
“Jag brukar också fundera på det”
“Vad är nästa grej?”
“En hiphopmusikal?”

När fördomar besannas

…så blir man ändå någonstans lite besviken.

Min italienska granne har stora, högljudda familjemiddagar på helgerna och just nu lyssnar han på opera.

Staden som aldrig sover

Snart LA. Precis som min dröm om att bli castingagent för realitysåpor så möter min kärlek till LA ofta skeptiska miner och oförstående reaktioner. Det gläder mig. Fortsätt med det. Så att jag slipper dela med mig.

Narcissism

Drömmen om boksläppet, allas jubel. Att bli framburen på folkets armar, hyllad, älskad.
Vad är det för grej egentligen?