Kvarleva

Går förbi sneakers’n’stuff. Ser två fyrtioåriga män därinne, tror dessvärre att de jobbar där. De har lite trivselmage, runda kinder. Och klär sig som om det fortfarande är 1997 och coolt med limited editions.

De har stickade mössor på bakhuvudet.
Och skägg.
Givetvis skägg.

Min mardröm är att bli en kvinnlig motsvarighet i en nära framtid.
Sorgsen kilar jag vidare hem.

Frilansvardag. Bok. Grubbel. Del 112

Boken. Artiklarna.
Hela den grejen.
Jobb.

Jag har inte gett upp på boken. Det har jag inte. Och den dagen det blir npgonting av den (har fortfarande förhoppningar) dedikerar jag den till alla underbara människor på Jazzhands som ger underbara ryggdunkningar.

Den ligger i frysen just nu. Jag tar fram den och tinar den snart, måste bara svälja kritiken. Eller, snarare ta den till mig. Den är liksom två böcker i en, jag måste bestämma mig för vilken jag ska skriva.
Kill your darlings etc.

Och efter att ha sett ännu en rutten romcom i morse (för er skull, så att ni slipper) så inser jag att ursprungsplanen – en smart romcom i bokform – kanske är okej ändå. Tänkte att det var för ytligt men wtf, med tanke på det crap som produceras…

Hälsade på Kennet efteråt, vi kollade på Kungarna av Tylösand, garvade som alltid åt att Nemo ser ut som ett sånt där gummiansikte man stoppar fingertopparna i.

Kom hem. Mailade, ringde folk, ägnade en tanke eller två åt boken som ligger i frysen.
Se, den är inte död.
Jag är inte utslagen.
Än.

Gårdagen och framtiden

Jag är van vid junkets men ovan vid dygnslånga pressevents för nya, revolutionerande teknikgrejer. Men allt har en första gång och igår fick jag och sextio andra journalister från hela Europa en första glimt av den här grejen.
Det är ett hemvideosystem, en platt-tv med allting inbyggt. En platt-tv med extra allt: Blue-Ray, högtalare, spela-upp-musik-från-iPod…och med bara en enda fjärrkontroll med typ sex knappar på, för hela kalaset!

Imponerande. Liksom priset: 70 tuss (!).

Några roliga saker och observationer från ett dygn tillsammans med geeks:
1. Ljudman ska demonstrera hur bra ljudet är, och hur enkelt det är att gå från till exempel tv till Blue-Ray, och spelar upp ett klipp med “lovely Shakira singing for us“.
2. Han visar en annan grej, med fantastiskt ljud, och väljer här en framförande av Michael Bublé. Den fantastiska ljudtekniken gör Bublé rättvisa och låter oss uppleva “the experience you have come to expect from Michael Bublé“.

Lunchrapporten

Är i Paris. Jag vet inte var. Utanför Paris, på ett ruttet hotell i något businesscenter. Chauffören som hämtade mig hette Pierre. Det tyckte jag var fint. Han hade volontärarbetat i Mexiko ett tag, nu var han hemma igen. Sökte jobb. Finns inga jobb. Så han kör limo för tillfället.
Jag är trött, gick upp kvart i fem i morse. Trodde jag skulle bo i stan, men icke. Businesscenter. Men det är okej för man har utlovat en båttur på Seine.

Om jag har anledning…

…att oroa mig och tro att allt ska gå käpprätt nedåt?
Ja, det har man alltid.

(Några påminnelser: har fått sparken från minst två jobb, sagt upp mig från jag vet inte hur många. Det är “dåliga tider” nu, tydligen, jag är trött på junkets, min bok fick avslag och jag har blivit plötsligt besatt av hundar)

Plan B

Nu vet jag var jag ska göra om allt går käpprätt nedåt. Då ska jag öppna ett kafé som specialiserar sig på pajer. Blåbärspaj finns ständigt i sortimentet, liksom rabarber och citron. Men jag ska också köra specialare, många svulliga, amerikanska grejor men också svenskt som mynta- och fläderpaj och grejs.

Nej, jag är inte inspirerad av Waitress, jag vill med denna bild bara poängtera att jag känner till denna films existens.

Vad kungarna lärt mig

Det gick tre kids bakom mig. Hörde att de pratade om Kungarna av Tylösand. En av dem tyckte att Biskit var jobbig.
“Han tvånglar upp tjejer hela tiden och är jobbig…”

Tvångla!?

Ett så passande ord. Ett så tragiskt, men genialiskt ord.
Fanns Värsta språket kvar hade det varit mitt bidrag till nysvenska ord, courtesy of tre okända ungdomar på Bondegatan.
Måste hänga mer med ungdomar.
De lär mig saker.

Ny boss i stan

Såg förresten Boardwalk Empire. Den dyraste piloten i universum och så vidare. Jag var skeptisk till detta påstående först, tänkte att ingen serie kan väl vara dyrare än Lost? Eller 24 för den delen. Men nu fattar jag vart pengarna gått – till att skapa inte världens dyraste pilot, till produktionen sett, utan världens dyraste sett till längd. Alltså piloten är ju över en timme lång!

Jag höll på att somna.

Den är inte dålig, absolut inte. Även om det känns som om historien om gangsterbildningen, om hur hederliga män kan bli ohederliga män om tillfälle ges och om hur pengar och makt korrumperar, är den historia Martin Scorsese berättar om och om igen.
Jag har ingenting emot det. Jag menar, det är en story han kan.Varför läser man PG Woodhouse om man inte, gång på gång, vill läsa om Jeeves tokigheter igen och igen?

Men en timme och mer därtill är ett format man inte är så van vid, vad gäller tv-tittande (om man inte kollar mycket på deckarserier), och det blir en del dippar. Det är för jävligt att man blivit så formad, men så är det. Attention span räcker i 45 minuter, sen kliar det i benen.

Storyn då, förresten. Jo, det är 20-tal i Atlantic City och alkoholförbudet träder precis in. Alldeles för många människor har gått under i vågorna efter depressionen. Men alkoholförbudet föder något ännu värre, nämligen maffiabildning. Förbudet skapar olika hembrännar- och smugglarimperium med alldeles egna regler. Steve Buscemi är högsta bossen, som dessutom har borgmästaren (hans bror) på sin sida. Men som Sopranos har lärt oss (Boardwalk E delar förresten  producent med Sporanos) så är det inte en helt lätt match att styra ett olagligt imperium.
En uppstickare (Michael Pitt) vill ha “mer ansvar”, andra alkoholmafiosos vill ta över och brudarna tycker att man bara bryr sig om jobbet, inte dem.

Det är roligt att se Steve som maffiaboss. Han är egentligen inte kall och hård nog för rollen, men stundtals är det just det som gör honom bra. När en gravid kvinna generat ber honom om hjälp ser man att han ändå, trots allt, inte bara är ond. Och när han håller en skenpredikan i en kyrka om vikten av att förakta den ondskefulla alkoholen gör hans skeva ansikte och hans ändå seniga Montgomery Burns-kropp att man tror honom. Det gör församlingen också, och att han skulle ligga bakom stadens största smuggelverksamhet blir därför otänktbart.

Men igen – över en timme av punishment beatings, yviga italienare, hejdukar i gubbkeps och Michael Pitts evigt tuggummituggande är lite för mycket ändå. Halva hade gett mersmak.

Blondes

Dakota och Elle. Två sötnosar. Fina.

Elle som Marilyn. Inte fin.

Staden, hunken, tjejen

Såg Ben Afflecks The Town igår. Jag gillade den. Det är egentligen en medioker film om bankrån. Om hur ens bakgrund kan hålla en fången och hur slumpen är en galen grej.
Men jag gillar den för att den är varm, på samma sätt som min egen skildring av förorten, i all sin råhet, skulle vara. När jag började gymnasiet träffade jag ungar från områden som Enskede och Stureby. Kids som faktiskt hade föräldrar som inte var skilda, som gillade historia, som kunde saker och som spelade instrument.
Jag blev både avundsjuk och arg. Irriterad.
När jag började på universitetet blev jag kompis med en kille som hade vuxit upp på Södermalm. Jag kunde verkligen inte tro det. En stor lägenhet på Folkungagatan. Jag var storögd. Än en gång – avundsjuk och arg.
Förortens kids kommer alltid att slåss underifrån. Och jag kommer alltid att vara avundsjuk, tror jag.
Ben Affleck med, tycks det mig. Han, liksom jag, har det bättre nu än när vi växte upp, men kan heller inte sluta snegla tillbaka, känna dåligt samvete för de som stannat kvar. Därför gillar jag The Town. Inte för att den har biljakter och en snygg Jon Hamm, men för att den är ett ledsamt återseende med en bakgrund man aldrig blir kvitt.