Svenne Galore

Jag hade egentligen inte tänkt skriva om Skånefruarna. Jag tyckte det var underhållande. Men så såg jag mupp-programet som kom efteråt, om ett gäng störda, uppmärksamhetstörstande individer i Tylösand, och då tappade jag liksom stinget, tänkte att jag ska bojkotta Femman, kanske aldrig mer se på teve över huvud taget.

Men det är egentligen orättvist mot Skånefruarna som ändå är ett bra underhållningsprogram.
Man skulle ju kunna tro att marknaden för världsfrånvända överklassdamer är mättad nu, men det verkar dessvärre inte så. Skillnaden mellan Skånefruarna och till exempel Hollywoodfruarna är ändå att:
a) de har jobb allihop (även om vissa jobb är dubiösa)
b) viss svennebananfaktor ger programmet en annan stil
c) man aldrig kommer upp i Hollywoodnivå, beträffande bling, det är omöjligt. Detta är Skåne.

Som när ena skånedonnan, som är mäklare, homestage-ar ett hus med champagneflaska i badrummet och ett svart överkast som det står SEX på.
Det blir aldrig Hollywoodnivå på det, och det är trevligt. Det blir varmare så.

Visst finns Hollywoodtouchen med ändå. Vera Stevens, till exempel, har bott länge i USA och har starka kopplingar till Malin Åkerman, är hennes styvmor. Och hennes stundtals överdrivna känsloutbrott kan kännas främmande för svenska medelklasskvinnor, skulle jag gissa. Som panik över att behöva tanka bilen, något hon aldrig tidigare gjort på egen hand trots körkort i trettio år. Det var helt enkelt bättre service förr, konstaterar hon.

Detta stör inte mig, jag ser ändå en plats för dessa donnor i dagens Sverige. Överklassen, men med en slags självgjord stolthet, en av dem visar till och med upp utbildningsdiplomet så att man inte ska tro nåt annat. De är, till skillnad från sina LA-baserade motsvarigheter, inte världsfrånvända, de har en plats. I Skåne.

Den enda av fruarna som jag uppfattar som jobbig är kvinnan som “jobbar” med frigörande dans, chakragrejor och att gå på kol för att befria sitt inre någonting. Det, om något, känns mer världsfrånvänt än att vara gift med Paul Anka.