Jazzhands

Lördag morgon

Jag fasthåller att det är de enklaste sanningarna som är svårast.
Han älskar dig inte.
Du äter fast du inte är hungrig.
Det går inte att sova om man inte är trött.
…och så vidare.

Bygger inte mycket litteratur på detta konstaterande? Andra konstformer också, för den delen. Som att låta huvudpersonen komma fram till den svåra självklarheten.

Nutidsmänniskan har svårt för enkla sanningar, vi tycks ha förlorat förmågan. Analyserar sönder saker, hittar monetära omvägar. Vi har ju förlorat förmågan att göra ingenting, det skrev jag en text om i GP efter att läst om en studie där män och kvinnor fick välja mellan att göra absolut ingenting i en timme eller att ge sig själv milda elchocker i en timme. Över hälften av deltagarna valde elchockerna.
Vi köper avslappningsappar och går på spa. Jag är en av dessa som förlorat förmågan och jag är inte ensam.

Vi tycks också ha förlorat förmågan att handskas med enkla men jobbiga sanningar. Som att sorg gör ont.
En väninna pratar om trauma och frågar sig om hon har PTSD fast det (i alla fall i mina ögon) rör sig om ett vanligt uppbrott i all smärtsamhet. Sådana gör ont. Kan göra ont. Kan göra fruktansvärt ont och ta år att läka. Men de hör livet och därmed de enkla sanningarna till.

Så tänker jag denna lördagsmorgon när jag läser om ett brev för tredje gången. Den enkla sanningen är inte bara den svåraste utan ibland också den smärtsammaste: ibland måste vi acceptera situationen som den är, och se att vi inte kan förändra den.

Jag har förlorat någon.




Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen