- Postad 2021-02-14
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Söndagskänslan
Söndagar har en känsla. Den är besläktad med den känslan man får när sista gästen gått hem och lägenheten imploderar lite, lite grann. Det finns en stress i den, om än mild och ytterst lågintensiv. Det är en nedräkning.
Senaste veckan (veckorna) har rusat förbi, jag har tagit på mig en massa jobb och deadlines funkar ju så att de är lågintensiva små stressklockor men också ljuset i den berömda tunneln. Man vet att det finns ett mål och et slut. För mig är första delmålet i morgon, måndag. Alltså måste jag jobba på för att hinna dit. Alltså blir söndagen än mer tickande.
Marsvinen har ätit sin frukost, Alfen lägger sig ned och flyter ut som en stor, vit pannkaka. Han gäspar och har man aldrig sett ett marsvin gäspa förut så rekommenderar jag en sökning på YouTube. De förvrids till små konstiga getter/lämlar/genetiska fel under någon sekund när deras minimala små kakhål öppnar upp och exponerar de där stora framtänderna i den lilla, trånga munnen. I all sin perfektion – de är små mirakel, jag kan inte låta bli att förundras över att de ser ut som de gör, som små mumintroll med så öppna ögon och fladdriga öron – är de också som ett darwinistiskt skämt. Små armar de inte kan göra någonting med förutom springa och gå. De kan inte plocka upp mat med dem, inte hålla en bit kål.
Men jag avundas dem. Och jag tackar dem. Tänk att vara en varelse som inte bryr sig ett dugg om dina värderingar, handlingar du ångrar eller skäms för, klumpiga saker du råkat säga. De vill bara älska dig och de vill bara älska dig här och nu, just i denna stund.
De är en bra påminnelse om söndagen. Stressen tickar bara för mig.
På divanen
Ibland tänker jag att det är enormt fåfängt, hela grejen med terapi. Jag betalar för att någon ska lyssna på mitt dravel. Lite tankar hit och dit, lite känslor och reaktioner. Jag pratar och terapeuten skickar en faktura.
Härom dagen låg jag där och pratade om stressen. Den faktiska och konkreta stressen som nu dykt upp. Plötsligt har jag massor att göra på en och samma gång. En deadline är aningen överskådlig, jag kan se slutet. Men jag har också hoppat på en massa redaktörsarbete som alltid, alltid och utan undantag är ett oöverskådligt arbete.
Det är stressande på riktigt. Svårare att konstatera att nu är arbetsdagen slut, nu blir det inte mer, och stänga ned datorn.
Det finns en positiv sak med stressen, eller snarare med en massa arbete och det är att jag måste organisera mig. Organisera min tid och mina känslor. Ja, de blir organiserade på köpet. Dygnet har bara så många disponibla timmar. Se till att hålla tankarna fokuserade medan orken finns.
Jag var tvungen att ta en paus igår. Gick och sprang fem kilometer. Var organiserad även där, bestämde att idag gäller längden och inte tiden. Det ska stå 5.00 km på mätaren och ingenting mindre. Så blev det också. Jag gick hem och lade mig på vardagsrumsmattan. Det brukar jag göra. Känna kinderna blossa och eftersvettningarna rinna.
Men i detta – utmattningen av kroppen och utmattningen av sinnet – finns ett andrum. Ett bortfintat inre, ett bortfintat intellekt som inte orkar hålla på. Där jag ligger på golvet och känner benen dunka lite lätt och huvudet tomt på idéer – just i den stunden upplever jag nog mesta möjliga lugn.
- Postad 2021-02-03
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments