Oh, I know conch, dude

Särskilt långvarig blev den inte, den temporära svalkan. Bisarrt att 28C är svalka men det kändes faktiskt så. Nu är det tillbaka på sol, 30+ och vansinnig luftfuktighet.
Har faktiskt lyckats spräcka bokdeadline, bett om en vecka till. Slutspurten nu. Crunch time! Har ju skrivit massor men det tar ju tid och jag har varit tvungen att skriva ihop lite annat emellanåt också (måste betala hyran och finansiera mina dyra byxdressköp hos Madewell).
Härom dagen, när det regnade, var det tre män i olika åldrar som pratade med mig. Vet inte om jag utstrålade någon form av nyfunnen levnadsglädje och allmän härlighet just den dagen då temperaturen sjönk? Första farbrorn, en gamling i t-shirt med en krokodil, kom fram och frågade “Vet du hur AirBnB funkar, off hand?”. Typ för att jag hade en laptop och är blek?
Andra farbror, som visade sig heta Carlos och komma från Kuba, satte sig ned bredvid mig och bad mig kolla upp vad 95 euro är i dollar. Han hade ingen dator själv sa han eftersom regeringen kollar allt. Och han visste vad han talade om, han hade jobbat för dem. “Har du sett filmerna om Bourne? Jag var han med datorn”. Carlos vägrade tro att jag är svensk, vilket var en trevlig komplimang, så jag fick bevisa det genom att prata lite svenska. Han ville veta vad “whiner” heter på svenska. Jag sa “grinolle”. Borde kanske sagt “gnällspik” istället men grinolle var top of mind.
Slutligen pratade en lång snubbe med mig. Han hette Kenny och var trevlig, frågade var jag kom ifrån. Jag frågade var han kom ifrån och han sa “the Keys”. Jag frågade “vilken Key” och han sa “Key West” varpå jag imponerade grovt på honom genom att kalla honom en “conch” (uttalas kånk) som är det lokala smeknamnet på infödingarna på Key West. Han sa “How do you…? What..? How on earth did you know that? What just happened?” så överlag var det en bra dag.

Och svalkan svepte in

Nu blev det så här. Idag har det varit 28C och mulet vilket får ses som rena istiden. Det har känts ovant att knalla runt utan vare sig solglasögon eller hatt. Att kunna tänka ordentligt, andas. Att då och då överraskas av en svalkande (svalkande!) vind.
Första dagen jag inte dricker två liter vatten. Köper en vulgär keps istället och äter nötter. Tackar ändå orkanen Erika för dessa gåvor, regn och vind.

Pun intended

Äh, det blir ingen orkan. Faran har blåst över.

HAHAHA!

Oklart

Fortfarande oklart om orkanen Erika kommer att dra in över Florida. Men i huset har vi blivit ombedda (tillsagda snarare) att ta in balkongmöblerna och bunkra upp med vatten, mat och ficklampor.
Känner mig inte så orolig, sånt här händer väl i de här delarna av världen mest hela tiden? Jaja, köper väl en extra burk med yogurt för säkerhets skull.
Så trött på att skriva för tillfället. Fick inte mycket gjort igår heller. Har en del artiklar som kommer emellan och när jag är klar med dem är jag för less för bok. Men idag ska jag försöka göra ett nytt ryck. På så vis kunde det vara bra med en storm. En tillräckligt mild storm för att inte göra någon skadegörelse men en tillräckligt stark för att folk (jag) ska hålla sig hemma och skriva. Jag hoppas på detta.

Vila för själen

För att komma igen efter en depression behövs lite olika komponenter. Detta vet jag med absolut säkerhet. Jag har studerat detta, läst om det och lärt mig av läkare och terapeuter. Och jag anser att samma ingredienser kan appliceras på alla. Frisk som sjuk.
Behöver man medicin, till exempel SSRI, så tar man det. Det är en grej. Motion och annan kroppslig stimulans är en annan, det är basic. Man tror kanske att det bara är för kroppen men det är det inte. När kroppen jobbar vilar sinnet lite, lite grann. Svårt att jogga och helt och fullt koncentrera sig på gråt, till exempel.
Sedan måste det till någon typ av sinnlig och själslig vila. Här får man leta lite efter det som passar. Meditation är ju önskvärt men även mindfulness och sånt är bra. Man fokuserar på kroppen och distanserar sig från känslorna. För att ge själen andrum.
Sen, och det här är det mest spännande, behöver man stimulera andligheten. Det sinnliga. Man kan göra det genom konst, musik eller något annat. Milda distraktioner. Man kan köra lite volontärjobb på Röda Korset, som jag gör. För att känna att man är en del av något större. För att känna att man kanske är svag många gånger man man kan fortfarande ge nåt. Det känns bra att känna det.
Själv är jag ganska förtjust i poesi i dessa stunder när andligheten behövs fyllas på. Också här är det känslan av att inte vara ensam, av att vara en del av något större, som är grejen. “I can’t feel my abyss when I am with you” tycker jag är oerhört vackert. Jag känner mig med andra ord mindre ensam när jag är mindre ensam. Logik.
Och eftersom jag är en skrivande person tycker jag om att läsa vad andra skrivit före mig om precis och exakt samma känslor och upplevelser. Och jag älskar e e Cummings. Han är oftast glad och lite småkär men ibland…

You have played
(I think)
And broke the toys
You were fondest of
And are a little tired now;
Tired of things that break,
And —
Just tired.
So am I.

Påminns om detta när jag hamnar framför poesiböckerna i det otroligt vackra och fina lilla bokhandeln Books & Books i Miami. En av de finaste jag sett, de brittiska inkluderade. Jag älskar poesisamlingar som heter saker i stil med “Best Poems about Love”. De flesta brukar vara kommersiella och smöriga men ibland så träffar de helt rätt. Och då kan jag – faktiskt -  känna ett inre lugn.

“There is no coming to consciousness without pain”

Men ibland är det oerhört lyxigt att ha tillgång till en jungian. Det har jag. Hon är klok som en bok och dessutom väldigt rar.
Jag berättar om mina drömmar, att jag nu drömt om förlust och död tre gånger på en vecka. Hon frågar om lite mer detaljer, känslor och associationer och säger att i regel betyder död i drömmar transformation, enligt Jung.
“Men det kan också vara så att du bara släpper det som vissnat och behöver dö”.

Det som vissnat och behöver dö.

Jag fastnar för den meningen. Och lite ekar det av I Ching-svaret vi fick fram innan jag reste. Symbol nummer femtio: kärlet. Det man ska fylla med sinnlig och andlig visdom. Så att man har, både att dela med sig av och i svårare tider.

Vad är det som vissnar och behöver dö?

Key Largo

Det är orkanvarning utfärdad och himlen är grå. Inte mig emot, då kanske jag måste hålla mig hemma och då ökar eventuellt chanserna till att skriva. Vackert ord: orkanvarning. “We only live in this instant” som Elvis Costello sjunger i Tokyo Storm Warning.
Filmen Key Largo med den vackraste av dem alla – Lauren Bacall – heter Stormvarning utfärdad på svenska. Också det vackert.

Jag har drömt om död och förlust på flera olika sätt senaste veckan. Först om kärlekshoppet som cementerades. Sedan om pappa, men det är ju inget ovanligt, som i vanlig ordning gick mot döden och jag försökte stoppa på alla sätt. Resonera, köpslå, förklara. Men som vanligt funkade ingenting.
I natt drömde jag den mest upprörande drömmen hittills, att jag förlorade min bror. Jag var förtvivlad, såklart, men kände också att det inte fanns någonting att göra. Annat än ta hand om mig själv.

Något befriande också i det.

“You don’t like it, do you Rocco, the storm? Show it your gun, why don’t you? If it doesn’t stop, shoot it”. – Key Largo

Vi tar det igen

Jo jag vet att det är ett fasligt tjat. Är hon inte klar med den där boken ännu? Och det borde jag naturligtvis vara. Min deadline är om ett par dagar. Jag tror jag kommer att möta den men man vill ju att det ska bli bra också. Just nu producerar jag mest och får försöka ta mig lyxen att redigera senare.
Chattar lite med Linnéa och försöker få henne att läsa några stycken men hon är sex timmar framåt i tiden och redo att lägga sig.
“Jag håller på att göra Mats odräglig nu”, skriver jag. Och detta är sant. Han är alltså en romanfigur, och min personliga favorit. Trots att han är stundtals olidlig. Eller om det är på grund av?
“Fast jag gillar dem ju alla tre: Mats, Jim och Vera”, skriver jag sen. “Brister och allt”. Och så drämmer jag till med “Fast mest av allt förstår jag dem. Och ja, det låter ju sjukt pretentiöst men vaffan, jag är författare nu”.
Sedan tar jag fram skrivmaskinen ur min koffert, beställer en stor whiskey och skriker åt alla på Starbucks att de måste vara tysta eftersom genier inte kan skapa när de är omgivna av medelmåttighet.

Den demokratiska beachen

Det finns något befriande demokratiskt med det här vädret, den här beachen. Det är ingen idé att sminka sig. Att snygga till sig har man ingenting för, det rinner ändå bort och håret blir alldeles vansinnigt. Det är dessutom för varmt för att ha håret utsläppt så en tofs är att föredra. Alla har tofs.
Någonting i detta är befriande. Självklart kastar jag avundsjuka, nästan ilskna blickar på de som till synes helt obesvärat glider fram utan att se det minsta andfådda och svettiga ut. Självklart. Men sådana finns det ju alltid. De där som bara har det, helt naturligt.
Men även dem är här på samma villkor.

Sedan kläderna. Det är lättklätt. Ser man någon i jeans – har hänt kanske tre gånger nu – hajar man till och undrar hur det står till med blodcirkulationen. Många går i bikini, även på gatan. Såg en snubbe i neongula speedos och ingenting mer beställa kaffe på Starbucks. Hälsade på en granne i hissen som bar stringbikini under en i stort sett genomskinlig, tunn tunika.

Även detta befriande. Jag ser ut som jag gör. Så här ser jag ut. Jag är mänsklig.

Mellan dag och natt

Egentligen är det supertråkigt att höra på andras drömmar. Så det är med viss tvekan som jag skriver om vad jag drömde i natt. Men jag ska fatta mig kort: jag drömde att en kärlek, han jag trodde allt om, kom tillbaka efter sommarlovet och helt uppenbart blivit ihop med en tjej i klassen. Åldern är lite oklar här, vi var väl vuxna men vi gick ändå i skolan. Och han och jag hade brutit under sommarlovet, tydligen, men mina känslor hade inte helt svalnat. Så kom han in i klassrummet och hade antydan till orange läppstift på läpparna, precis samma nyans som läpparna tjejen i hans sällskap hade.
Känslan där, när det går upp för en att det helt är över, att han gått vidare. Att alla nu kan se det, inklusive jag själv. Att jag känt mig dum som sparat en liten bit hopp, att jag ändå inte kunnat kassera precis alla förhoppningar. Insikten om att han träffat henne under samma tid då jag gått runt med hopp. Jag vaknade med den känslan.