“There is no coming to consciousness without pain”

Men ibland är det oerhört lyxigt att ha tillgång till en jungian. Det har jag. Hon är klok som en bok och dessutom väldigt rar.
Jag berättar om mina drömmar, att jag nu drömt om förlust och död tre gånger på en vecka. Hon frågar om lite mer detaljer, känslor och associationer och säger att i regel betyder död i drömmar transformation, enligt Jung.
“Men det kan också vara så att du bara släpper det som vissnat och behöver dö”.

Det som vissnat och behöver dö.

Jag fastnar för den meningen. Och lite ekar det av I Ching-svaret vi fick fram innan jag reste. Symbol nummer femtio: kärlet. Det man ska fylla med sinnlig och andlig visdom. Så att man har, både att dela med sig av och i svårare tider.

Vad är det som vissnar och behöver dö?

Key Largo

Det är orkanvarning utfärdad och himlen är grå. Inte mig emot, då kanske jag måste hålla mig hemma och då ökar eventuellt chanserna till att skriva. Vackert ord: orkanvarning. “We only live in this instant” som Elvis Costello sjunger i Tokyo Storm Warning.
Filmen Key Largo med den vackraste av dem alla – Lauren Bacall – heter Stormvarning utfärdad på svenska. Också det vackert.

Jag har drömt om död och förlust på flera olika sätt senaste veckan. Först om kärlekshoppet som cementerades. Sedan om pappa, men det är ju inget ovanligt, som i vanlig ordning gick mot döden och jag försökte stoppa på alla sätt. Resonera, köpslå, förklara. Men som vanligt funkade ingenting.
I natt drömde jag den mest upprörande drömmen hittills, att jag förlorade min bror. Jag var förtvivlad, såklart, men kände också att det inte fanns någonting att göra. Annat än ta hand om mig själv.

Något befriande också i det.

“You don’t like it, do you Rocco, the storm? Show it your gun, why don’t you? If it doesn’t stop, shoot it”. – Key Largo

Vi tar det igen

Jo jag vet att det är ett fasligt tjat. Är hon inte klar med den där boken ännu? Och det borde jag naturligtvis vara. Min deadline är om ett par dagar. Jag tror jag kommer att möta den men man vill ju att det ska bli bra också. Just nu producerar jag mest och får försöka ta mig lyxen att redigera senare.
Chattar lite med Linnéa och försöker få henne att läsa några stycken men hon är sex timmar framåt i tiden och redo att lägga sig.
“Jag håller på att göra Mats odräglig nu”, skriver jag. Och detta är sant. Han är alltså en romanfigur, och min personliga favorit. Trots att han är stundtals olidlig. Eller om det är på grund av?
“Fast jag gillar dem ju alla tre: Mats, Jim och Vera”, skriver jag sen. “Brister och allt”. Och så drämmer jag till med “Fast mest av allt förstår jag dem. Och ja, det låter ju sjukt pretentiöst men vaffan, jag är författare nu”.
Sedan tar jag fram skrivmaskinen ur min koffert, beställer en stor whiskey och skriker åt alla på Starbucks att de måste vara tysta eftersom genier inte kan skapa när de är omgivna av medelmåttighet.