Just another day at the Fox office…

Snart är det dags. Den 27 juli är det världspremiär för Simpsonsfilmen och det kan gå precis hur som helst. Vad handlar den om? Vem är med? Hur är den? En av de få människor på jorden som någorlunda har ett hum om vad som väntar är filmbolaget Fox frontperson Linnéa Wiklund. Här berättar hon exklusivt för Jazzhands om allt hon lyckats luska ut om sommarens bäst bevarande hemlighet. Liksom att man på Fox har dresscode om dagarna (se bild).

Hur stor kommer filmen att bli, Linnéa?
– Stor. Episk. Tänk “Sagan om Ringen”. Tänk “Titanic”. Tänk världens största donut. Och gångra det med tre.

Vad vet du om gäströsterna, förutom att de kommer vara out of this world?
– Det är konfidentiellt.

Funkar tecknad tv-serie till film-formatet eller ska vi vara oroliga?
– Simpsons funkar i alla format.

Vad säger USA-kollegorna om det hela? Någon insideinfo du kan dela med dig av?
– Det råder en nästan mytiskt tystnad från USA. De enda fem personerna utanför Gracie film (produktionsbolaget med Matt Groening i spetsen som ligger bakom TV-seriens alla säsonger och som gör filmen) som har fått läsa manuset fick sitta i ett enskilt rum, läsa varsin papperskopia och sedan köra dem genom en pappersförstörare när de lämnade rummet.
Jag var inte en av de fem.

Finns en svensk Homer?
– Min personliga åsikt är att det är alldels för svåra skor att fylla för någon annan än mannen själv. Men motbevisa mig gärna.

Jag – en magiker!

Jag kan inte hjälpa det, jag har blivit besatt av trolleri. Jag vill börja på trolleriskola. Tror magi är en branch på tillväxt. Allvarligt, snart blir det magirenässans över hela världen. Det förutspår jag. Dessvärre verkar utbudet vara snålt. Den här “trolleriskolan” utstrålar till exempel inte riktigt den Mandrake-elegans jag låtit mig förföras av. “Att ha en ”farförälder”, som snyter femkronor ur näsan på barnbarnet, är inte alla barn förunnat!” är deras selling-point, och det biter inte riktigt på mig.
Den här mannen tror jag lite mer på i så fall. Jag gillar de här copy-fraserna, även om en viss sexism kan anas i skribentens sinne:

Du kan bli “mannen med tusen mysterier” – alla dörrar öppnas för dig- människor du inte känner vill bli dina bästa vänner och tilltala dig med respekt.

Det är ingen som vill övertala dig att anmäla dig till Egelos Trolleriskola. Tvärtemot vill vi avråda dig från att anmäla dig till Egelos Trolleriskola, om du inte är allvarligt intresserad av magi.

Dina läromästare är kända trollkarlar som bl.a. TORENO, ERLING SOLLAND, FINN JON, JAN CROSBY, PERINO, KURT BAI, CURTELLE m.fl.

Trolleri kan användas i många situationer. Som konferenciär kan du underhålla med humoristiska trick. Är du kursinstruktör eller föreläsare kan du få fram viktiga poänger med hjälp av en trolleridemonstration. Är du säljare, kan du fånga kundernas uppmärksamhet och förbättra din presentation!

Count me in, boys!

Inte direkt moraltant men…

Livet som filmkritiker är inte bara en dans på rosor om det var någon som trodde det. Idag, till exempel, fick jag stirra på nakna, nervösa, kopulerande ungdomar i nästan två timmar. Det gjorde mig…illa till mods. Är det okej att tycka att sånt är lite jobbigt? Eller, snarare, ofantligt jobbigt. De var femton, sexton. Det hela var dessvärre rätt realistiskt. Involverade tyvärr också en dumlekola och en kroppsöppning. Då blev mitt ansikte som Beavis, eller snarare Buttheads. Och förblev så i ungefär tre timmar efteråt. Men alltså…ungdomar nu för tiden!

FÖLJETONG: En trubadurs födelse. Del 9

Endast en lektion återstår av Kennets trubadurkurs på ABF. Hur ser han på sin musikaliska resa hittills? Och är målet i sikte?

Hej, hur står det till?
– Jo, det är bra, har tvättstugedag idag. Lirar lite gura mellan passen.

Det blev ju inte av att du gick på senaste lektionen…
– Nä, jag hade feber. Jag var ju i London förra veckan och kom hem med en förkylning. Säkert engelska sjukan. Närå, men Jag var på väg, tänkte bita ihop och åka in men så kollade jag på klockan och den var tio över sex. Jag hade inte tänkt på tisdsomställningen från London!

Aj då.
– Ja, Så jag stannade hemma. Synd. Känns trist. Nu vet ju inte jag var de andra ligger någonstans! Vilket ackord håller de på att lära sig? Det är ju inte så att jag kan gissa mig till det. Tjena, det finns ju hur många som helst.

Okej, så nu har du bara en gång kvar. Hur känns det?
– Det känns väldigt vemodigt därför att vi har ändå bondat så bra i gruppen. Det verkar som om intresset finns hos många att fortsätta. Förutom hos kärringen som lite skämtsamt frågade om man inte kunde få gå om nybörjarkursen istället. Men gubben och rejvaren verkar intresserade. Och jag ska gå fortsättningskursen, det är spikat. Helt klart. Efter sommaren.

Hur ska du hålla trubadureriet levande under sommaren?
– Det blir mycket på egen hand. Jag tänker finslipa de kunskaper jag redan har. Det bli lite större evenemang också; farmor fyller åttio, då måste jag ju köra någonting. Sedan är det midsommarafton, sedan fyller en kompis trettio. Så jag har några gig på gång. Rätt stora gig faktiskt. Jag vet inte om jag ska våga ge mig in på sånt jag inte blivit coachad i när jag ändå kör så pass stort. Jag håller mig till det jag kan, jag har ju ändå en rätt stor repertoar.

Vilken är din favorit, den du gör bäst?
– Flickan i Havanna. Den är så fin. Två som funkar rätt bra är också Idas sommarvisa och I natt jag drömde. Jag kör fingerspel på den, så där måste jag vara koncentrerad hela tiden. Jag skulle gärna vilja få till Den första gång jag såg dig och Kapitalistsången som jag vill spela för mina borgarsläktingar. Håller på att lyssna på den nu för att lära mig rätt betoning och så.

Den ultimata trubadurlåten är ju Fredrik Åkare. Har du vågat dig på den?
– Ja, det har jag gjort. Jag har satsat. Man måste ju våga satsa. Jag har kört den och det går helt okej! Så att jag är inte orolig för det även om den inte sitter helt. Det är lite som när man sjunger karaoke. Man hör musiken, man har texten och visst, det går att sjunga med men de flesta har problem med verserna, även om de kan refrängerna. Men sjunger man en låt som man helt kan så sätter man den mycket bättre. Förstår du hur jag menar?

Ja.
– Som när jag sjöng My Way. Det hörde du ju då? Eller när du sjöng Born in the USA. Där visste ju du precis hur du skulle betona eftersom du kan den så väl. Men om jag hade sjungit den hade det blivit monotont.

Har du gjort något för att bättra på din trubadurlivsstil?
– I London köpte jag en stilig hatt. Man blir väl alltid lite härlig om man har hatt och gitarr?

Du har inte funderat på att gå upp i vikt, som alla stora trubadurer?
– Jo, fast inte ännu. Jag är fortfarande singel vet du.

Nya, heta fakta!

Fick precis reda på att Alban spelat in en ny singel! Jag blir dock lite oroad om hans coaching/PR/AD-gäng är de jag såg på Anglais..

Hamburgertallrik på finare etablissemang

Har hittat mitt nya kontor: Hotel Anglais! (Tips från kollegan Anders på Bon). Här sitter man i loungen, tar en drink eller, som jag, en hamburgertallrik. Gör jag det ungefär tio dagar i månaden blir det billigare än sunkiga frilanslokalen nere i en källare på söder. Plus att jag får mer gjort.

Dr. Alban är här. Han och hans gäng sitter samlade kring en liten dator som de kollar på och skriker saker till ibland. Till exempel “No, I want it all in white!. Jag undrar vad som pågår.

Albans gäng:

1. Liten man som pratar något som låter typ serbiska. Bakåtkammat grått hår, svart bombarjacka.
2. En typ “IT-kille”. Randig tröja, spinkig. Ser bortkommen ut.
3. En kvinna som ser ut som Johanne Hildebrandt och som inte säger någonting.
4. Doktorn själv i ljusa 90-talsjeans och svart glansig skjorta. Uppsatt hår. Han säger jalla med jämna mellanrum till silverräven i bombarjacka.

Vad gör detta gäng tillsammans? Här, på Hotel Anglais?
Jag måste få veta innan dagen är slut.

Word

Hört idag:
“Vad är det Runars son heter nu igen? Knödel? Gazpaccho? Det är nåt jävla pretantiöst namn i alla fall.”

Myten om den glade luffaren

Appropå tiggare så rapporterar Metro idag att polisen misstänker att det ligger kriminella ligor bakom vissa av stadens tiggare. Men det verkar främst handla om lapp-i-tunnelbanan-gängen. Är jag naiv som hävdar att bönetiggarna och haru-en-femma-snubbarna vid Slussen omöjligt kan ha med saken att göra? Jag har tidigare argumenterat för att just DE omöjligtvis kan ha en pimp. Jag behöver tala med någon insatt. Förvirring. Tomhet.

Stora känslor och yviga gester = förvirring

Har aldrig förstått franska chansons. Har aldrig förstått Rickard Wolffs fäbless för att översätta sådana, och talsjunga fram dessa överdramatiska (eller bara konstiga) små berättelser om gatuflickor, män som ligger för döden, soldater eller vad det nu kan vara. Och jag har gjort ett hyggligt försök. Jag ägde till exempel under en kort period hans chansons-skiva, jag lyssnar på Scott Walker och jag var i Paris förra helgen.
Men inget. De rien. Jag har förblivit oupplyst.
Tills idag då jag möjligen börjat närma mig chansonens gåta. Hemligheten är denna: det är inte alls överdramatiskt, det är på riktigt.
Liksom Carrie blir helt perplex när “ryssen” börjar läsa dikter för henne, och fylla lägenheten med rosor, så blir jag också helt förvirrad när någon sjunger “Gjädjeflickan i gränden står, hon hör en melodi som är hennes egen”. What?
Men idag såg jag La Vie en Rose (La Môme på original), historien om Edith Piaf. Kvinnan var galen, fullständigt loco, men, som hon skriker i tid och otid under något av sina raserianfall, “Je suis en artiste!!!”. Exakt. Kvinnan lever som hon lär. Och sjunger som hon lever. Tår i ögat på slutet? You bet. Recension i City på fredag.

Ett menlöst inlägg om sköldpaddor

Galapremiär (?) av Teenage Mutant Ninja Turtles igår. Fullt av barn och C-kändisar. Jag blev glad för att jag lyckades pricka in Ankie Bagger. Inte glad över att få se en film i hennes närvaro, nödvändigtvis, men att jag lyckades komma ihåg vem hon en gång var. Det betyder att man har levt.
Runar kom. Fast utan son! Det tycker jag var kul. Han kom för filmen, helt enkelt.
De där kulturmänniskorna från Agenda kom. Eller vad det där jobbiga debattprogrammet nu heter. Mosaik?
Ja, frågan man ställer sig är ju varför. De som har barn kan man kanske eventuellt förstå. Fast ändå inte. Hade de väntat fem dagar hade de kunna gå med kidsen och se filmen på bio utan att barnen fått skvallertidningsblixtar i ansiktet.
Filmen? Ja, recension kommer i City på fredag. Kan i alla fall avslöja att jag på nåt sätt uppskattade att sköldpaddorna kallar varandra dude hela tiden. På svenska alltså, den var dubbad. Jag är ju, som bekant, svag för fåniga anglocismer.