Jazzhands

Word

Hört idag:
“Vad är det Runars son heter nu igen? Knödel? Gazpaccho? Det är nåt jävla pretantiöst namn i alla fall.”

Etiketter None

Myten om den glade luffaren


Appropå tiggare så rapporterar Metro idag att polisen misstänker att det ligger kriminella ligor bakom vissa av stadens tiggare. Men det verkar främst handla om lapp-i-tunnelbanan-gängen. Är jag naiv som hävdar att bönetiggarna och haru-en-femma-snubbarna vid Slussen omöjligt kan ha med saken att göra? Jag har tidigare argumenterat för att just DE omöjligtvis kan ha en pimp. Jag behöver tala med någon insatt. Förvirring. Tomhet.

Etiketter None

Stora känslor och yviga gester = förvirring


Har aldrig förstått franska chansons. Har aldrig förstått Rickard Wolffs fäbless för att översätta sådana, och talsjunga fram dessa överdramatiska (eller bara konstiga) små berättelser om gatuflickor, män som ligger för döden, soldater eller vad det nu kan vara. Och jag har gjort ett hyggligt försök. Jag ägde till exempel under en kort period hans chansons-skiva, jag lyssnar på Scott Walker och jag var i Paris förra helgen.
Men inget. De rien. Jag har förblivit oupplyst.
Tills idag då jag möjligen börjat närma mig chansonens gåta. Hemligheten är denna: det är inte alls överdramatiskt, det är på riktigt.
Liksom Carrie blir helt perplex när “ryssen” börjar läsa dikter för henne, och fylla lägenheten med rosor, så blir jag också helt förvirrad när någon sjunger “Gjädjeflickan i gränden står, hon hör en melodi som är hennes egen”. What?
Men idag såg jag La Vie en Rose (La Môme på original), historien om Edith Piaf. Kvinnan var galen, fullständigt loco, men, som hon skriker i tid och otid under något av sina raserianfall, “Je suis en artiste!!!”. Exakt. Kvinnan lever som hon lär. Och sjunger som hon lever. Tår i ögat på slutet? You bet. Recension i City på fredag.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen