“Vi ska se över våra rutiner”

Varnar redan nu för kommande förseningar inom Bonderapporteringen. “Det har brustit i rutinerna” etc.

Först ska jag på businessgrej till någonstans-utanför-Paris mellan tis-ons. Det är inte jag som är snobbig, det är snarare min redaktör som är snurrig/stressad/har annat för sig och som “ska återkomma” med info. Men någonstans bortom Paris väntar någon form av grej som jag ska skriva någon form av reportage om. Gott nog för mig. Hur jobbigt kan det vara liksom? (Well, ganska jobbigt. Planet går 6.45 på morgonen)

Sen kommer man hem dårå, på onsdagen, men inte kan man vara säker på att få softa med bonden ifred då heller eftersom jag ska med ett tidigt plan till Köpenhamn dagen därpå. Också business. Något klarare över vad som väntas av mig där, det är en ny hudvårdsprodukt som lanseras och då måste jag givetvis finnas på plats. För ER skull.

Men på fredagen där hoppas jag att kunna stänga in mig, stänga av telefon och ta igen precis allt viktigt som gått inom reality i veckan. När gör vi förresten gemensamma ansträngningar och försöker få till en andra säsong av Mammas pojkar?

Senaste bonderapporten

Gårdagens Bonde söker fru bjöd inte på några överraskningar utan snarare “mer av allt”. Sven-Arnes blyghet nådde nya rekord och Klas tafatthet är av det generande slaget.

När Sven-Arne gick på logdans med sina damer påpekades det med både överraskning och beundran att han är så “bra på att föra”. Kanske det, men att vara kavaljer är han mindre bra på. Även danskavaljer. Att dansa med ena handen längs sidan istället för exempelvis om sin danspartners midja måste ändå ses som ett bra alienerande sätt att dansa på?
Eller ärligt talat, det är märkligt. Han konstaterar själv att han “blivit öppnare”, fått “lättare att uttrycka sig” och genomgått en allmänt total utveckling. Men faktum kvarstår – mannen har ett handikapp. Han är så blyg att till och med tjejerna blir frustrerade och funderar på att packa ihop och dra.

Men det måste nästan röra sig om mer än bara blyghet här. Vill han ens ha närhet? Är han ens säker på att han vill dela kärlek med en kvinna eller är det bara någonting han fått för sig? För aldrig ser jag någon längtan i hans ögon eller ens någonting som tyder på att blygheten står i vägen för något han verkligen vill ha. För i hans fall står dörren märkligt nog heeeelt öppen:

Så varför blir han såhär?

Johan å andra sidan gör det mer och mer klart att han knappast heller önskar sig kärlek och närhet utan mest en skön stund. Få ut så mycket som möjligt av så lite som möjligt. Suga ut så mycket självförtroendeenzym som det bara går av tanken på att ha fyra tjejer hemma hos sig som i ett harem. (Han frågade ju också i förra avsnittet varför ingen smugit in i hans sovrum om natten ännu).
Men å andra sidan, om han liksom redan vet att bland brudarna han omger sig med finns knappast något giftasmaterial, varför blandar han då in morsan? Jo, för att få detta bekräftat. För att få den moderliga välsignelsen på att det är okej att han inte tar det så allvarligt för ingen av dem är god nog ändå:

Fortsättningen på det här resonemanget lyder förresten “Men hon överdriver, jag är nog mittemellan”.

Klas tafatta och nervösa frustningar når nya höjder när en av tjejerna smeker hans fingrar lätt. Då inträffar det som lättast kan beskrivas som skräckblandad förtjusning. Men när den blonda, inte alltid helt fokuserade Ulrika tar chansen att ge honom en puss går hon långt över hans trygghetsgräns och Klas i det närmaste freakar och hackar fram att det är för tidigt för sånt.

Meanwhile at the kamelfarm så fortsätter Bengt sin esoteriska och trubadurpoetiska resa med sina damer i mogen ålder:

…och avslutar med meningen som gör mig mer pepp än någonsin på nästa avsnitt:

Och nu följer Bonde söker fru-sammanfattningen

Nå. Vidare. Till Sven-Arne.
2. Sven-Arne profilerar sig tydligt som “den blyge” —–> hans ladies tror att han är en “enigma”, “har djup”, “kan öppnas”. Alla tror att just de kan hitta djupet hos honom/få honom att öppna upp. En mycket vanlig tanke/önskedröm/missuppfattning.

Tills de, precis som publiken, fattar att han tyvärr bara är blyg, inte poet, och då blir alla besvikna. Det är väl ungefär där vi är nu. När han under press tvingas (?) beskriva hur en av hans tjejer är säger han, ytterst obekvämt, att han gillar henne för att hon är “rar och trevlig”. Han har dock potential att vara snygg, skulle mycket väl kunna bli en trevlig livspartner om han bara sträckte lite på sig, tog ett djupt andetag och kanske också en kurs i personlig utveckling.

3. Bengt = den jovialiska.
Hur kan man inte gilla honom? Klart man gillar honom. Flätor i skägget, gitarren nära till hands och vid ett tillfälle en stickad, inkamönstrad luvjacka. Men hur länge orkar man med det där skockande Trubbe Mollberg-manéret? Hans stora önskan verkar snarare vara att spela gitarr och definiera friheten än att leva i tvåsamhet och jobba på närhet. När en av damerna (Elizabeth) deklarerar kärlek så blir han nervös och till sig och trycker ännu starkare på trubadurkortet och blir “filosofisk”.

4. Klas. Godheten och värmen. Den man önskar allt gott. Men att låta kompis sova över för att “öva” sig på att ha “någon i huset”? Gränsfall cute/svagsint.

Lev väl!

Har träffat dietisten igen och helt lagt om dieten. Det ska va gott å leva annars kan det kvitta etc. Fokuserar nu enbart på att leva väl. Äta bra men njutfullt.

Detta har gjort att jag som redan är hyfsat domesticerad omfamnat min inre Martha Stewart ännu mer. How to be a domestic goddess? I AM a domestic goddess you guys!

Prenumererar på inte mindre än två Martha-tidningar och bläddrar igenom kokböcker ibland innan jag somnar.

Känner samhörighet med Martha eftersom hon, liksom jag, har polska rötter. Känner kanske aningen mer connection med Nigella eftersom hon har en bakgrund inom skönhetsjournalistisk och, liksom jag, mer “kvinnliga former” och en aptit på bakade godsaker.

Känner mig själsligt grundad och sund när jag tar korgen på ICA och kastar ned fullt med sugarsnaps och grönsaker. Har provat att äta lite “raw food”-snacks men där går banne mig gränsen. Den vägrar jag att gå på. Det finns god mat och så finns det god mat. Watch this space för uppdateringar om gästabud, Edward Blom och fruktkompott vs. sylt.

Självklara upptäckter

Grejen med självklarheter är att man upptäcker dem gång på gång. Alltså, de är inte självklarheter utan blir det. När man upptäcker dem.

Som att man sover bättre om man slappnar av, försöker känna efter exakt vad det är som ligger som en tyngd eller en press över bröstkorgen, eller om det sitter i magen. Var det än sitter. Man försöker lägga sig ned, studera lagom vetenskapligt och objektivt.

Sen tacka nej. Artigt eller bestämt spelar ingen roll, kanske båda, men tacka nej till saker som egentligen inte känns bra, som man egentligen varken har tid eller lust med, som man gör av helt andra skäl som för att man brukar, för att man inte vill vara den som är den eller för att det kanske – tycker man – förväntas av en.

Jag tackade nej till saker förra veckan. Och upptäckte att man inte nödvändigtvis blir hatad för att man gör det. Eller utfrusen eller nåt. Folk kanske blir besvikna men själv har jag börjat sova bättre.

En självklarhet. Helt naturlig. Som man alltså måste upptäcka igen och igen. Det är så det blir en självklarhet.

Insomniamania

Det blir bara värre. Hela helgen sabbades av att jag inte under några villkor kunde somna på fredagsnatten. På lördagen var jag både trött och “ur gängorna”. Hur länge ska det här fortsätta?

I natt låg jag och vred mig till tre och börjar nu som smått känna mig om Catherine Deneuve i Repulsion. Tyckte mig – faktiskt – till och med höra någon “försöka ta sig in” genom dörren. Sen hamnade jag i nån dvala och halvdrömde om att Ned Stark bäddade ned mig och sa åt mig att sova. Måste drömt såklart, men minns ändå att jag även i halvdrömmen tänkte “Allvarlig, den manligaste av dem alla i GoT, jag trodde jag föredrog de mindre buffliga männen? Hm, vad säger den här undermedvetna drömmen om mig” vilket ändå skulle kunna tolkas som att jag var halvvaken. Alternativt galen.

Nå. Vaknade igen av morgonljus, tidningsbudet och någon enstaka bil som vittnar om att klockan är runt halv sex.

Tröstlöst.

Men jag rycker till, det känns som om det kliar i hela kroppen, som om alla sinnen är på helspänn och när som helst kommer katastrofen. Som i viss mening redan är här eftersom den här otroligt dåliga sömncirkeln gör mig vansinnig.

Kör ändå nolltolerans och går upp halv nio. Nu sitter jag här, framför datorn, trött och oförmögen att jobba ordentligt. Crap.

“Spise frokostblandning rett fra esken”

A day in the life of…

Hustlin’ and bustlin’. Åker till Paris över dagen för ett pressevent. Sätter klockan på 05.00 och hamnar i säng ungefär sjutton timmar senare, helt slut. Det är tossigt hur sånt här ter sig hyfsat normalt efter ett par år som frilansjouno. Nu reser jag ju heller inte alls lika mycket som för ett par år sedan, inte på långa vägar. Då reste jag flera gånger i månaden, kanske till och med en gång i veckan när det var som värst.
Ändå blev jag aldrig uppgraderad till business class någonsin. Man tänker ju att det händer någon gång, sådär av misstag. Men icke. Förrän igår. Fattade inte grejen först, tyckte bara att det kändes bra att de delade ut kuddar och filtar. När de sedan serverade frukost med silverbestick och linneservett tänkte jag bara att jag borde flyga Air France oftare. Men så såg jag skynket som separerar kreti och pleti från alla människor av lite finare slag och insåg – bloody hell! – att jag blivit uppgraderad och numera aldrig kan gå tillbaka till ekonomiklass.

Den eviga frågan

Trygg family man med stora drömmar men litet mod eller farligt snygg surfer dude på ständig jakt efter den perfekta vågen. Är det inte livets ständiga val, enkelt sammanfattat?

Slå sig till ro, ta ett djupt andetag och deklarera att man nu är nöjd. Och sen försöka se det som en bra grej och inte ett statiskt misslyckande.

Eller ta dagen som den kommer, aldrig planera framåt och aldrig förvänta sig några löften. Eller jo, löften kan man förvänta sig men aldrig att de hålls.

Vilket väljer man? Känns som ett val man måste göra om och om igen, nästan varje dag.
Trygg anställning eller frilans?
Köpa dyr duffel och vara varm i vinter eller spara pengarna och ha förra årets jacka?
Bruce Springsteen eller Chris Isaak?

Det är valet jag får av Björn när han och kumpanen Mattias står i Bröderna Olssons skivbås. “Du får välja!”, skriker han. “No Surrender eller Baby did a bad bad thing?”.

Jag är omringad. Björn säger att han ska spela låten för mig, jag får äran att välja. Han vet att jag gillar båda. Nu tvingar han mig att välja den ena. Family man eller surfer dude. Ett liv i trygghet eller ett liv med spänning. Kan de två någonsin samexistera? Jag har skrivit en hel bok om saken och är fortfarande osäker på svaret. Nu ställs frågan direkt till mig.

Jag väljer Chris. P och mina vänner tar sig för pannan av besvikelse. “Skitdålig låt” skriker de och börjar ropa efter Springsteen. “Hur kunde du välja den här?” och “Vaffan tog du inte Springsteen för?”.

Dudes, missta aldrig en drömmare för en man som erbjuder något stort. Men var heller aldrig rädda för att välja fel. Man måst gå för långt för att inse hur långt man kan gå. Jag är inte rädd för er dömande blick. Det är mitt svar, mitt råd till er alla och allt jag kan säga i frågan.