Jazzhands

Jag var mycket äldre då

Jazzhands var verkligen bättre förr. Scrollar igenom hösten 2011 i en fixerad nostalgitripp. Tänkte igår kväll på hur mina år som 30-någontingåring bara flög iväg och nu sitter vi här i väntan på 50.
Jag halkade in på en svår nostalgibana igår, runt midnatt då jag borde sova istället. Men eftersom jag inte sover så lyssnade jag på avslappnade musik och provade en liten ögonkudde som jag fått. Det hjälpte givetvis föga, trots att jag bara några timmar tidigare gjort både workout och guidad meditation.
Nå.
Halkar in på musik istället.
Halkar in på låtlistor.
Halkar in på låtlistor som gjorts åt mig.
Halkar in på mail som beskriver låtarna på listorna och vad de har med mig att göra (enligt avsändaren och låtlistemakaren).

Hela tiden tänker jag såklart att jag måste sluta, att detta är ett kaninhål som verkligen inte leder någonvart. Aldrig leder någonstans annat än en känsla av en tid som gått.

Jazzhands var bättre förr. Var det för att jag var bättre förr? Jag tror det var för att jag är både mer och mindre självmedveten dessa dagar.
Jag är mer självmedveten i det att jag vet att mina rader blir lästa. Det var jag mindre medveten om förr, på gott och ont. Jag har skrivit saker om andra som jag kanske inte borde gjort.
Jag var mindre självmedveten på så sätt.
Jag dokumenterade mer, jag skrev ned saker utan poäng bara för att jag råkade komma att tänka på någonting. Bloggen var ett enda stort anteckningsblock.
Några saker är bra, som mitt nyårslöfte inför 2012: “Älska folk mindre och sporta mer”. Så skulle jag aldrig uttrycka mig idag även om jag helt och fullt fattar och relaterar till innebörden av orden.
Jag skriver om drömmen att bli stamgäst någonstans. Vilken oerhört näpen dröm.

Halkar in på mailen, halkar in på låtlistan. Varför gör jag detta?
Varför kryper människor tillbaka i tiden? Jo, för att man tror att man ska hitta någonting man mossade första gången man var där. En väg man kunde tagit, ett beslut man kunde fattat som skulle lett till ett mycket soligare nu.
Men saken är ju den, och detta vill kaninhålsutflykterna aldrig erkänna, att det alltid finns ett skäl till att saker blev som de blev. Man spelade erbart med de kort som man hade på handen just där och då.

Jag vill egentligen inte ha en relation (igen) med han med kalufsen som fortfarande dyker upp i drömmar och på gatan (fast det inte är han).
Jag vill egentligen inte ha en relation (igen) med mannen som gjorde låtlistor. Förnuftet är enigt, det tog slut av en anledning och detta har jag ju vetat och känt i tio års tid.
Men förnuftet försvinner när nostalgin öppnar dörren.
Även den delen som säger att en lucka i tiden, ett andetag i livslinjen, inte är summan av alltet.

Etiketter None

Andra värkar

Topp fem träningsvärk. Topp ett kan nog fortfarande innehas av dagen efter friluftsdag i skolan då jag och Jennie valde att testa judo. Det var Jennie som var inne på sånt, hennes idol var Jean-Claude van Damme. Eller, han var nog inte så mycket idol som att hon tyckte att han var snygg. Dagen efter minns jag att det gjorde ont bara att öppna dörren till skolbyggnaden.

Nå.

Topp fem i benen idag skulle jag säga. Jag lyfte 75 kg i marklyft i måndags och borde väl vilat igår. Men jag fick plats på ett pass som är svårt att få pass på. Intervallträning där styrka ingår. Det fanns två viktstänger att välja mellan: 50 kg och 70 kg. I första rundan gick jag direkt på 70 kg. Fick upp den men det var svajigt så höll mig till 50 kg efter det.

Klipp till terapisoffan tidigare den dagen. Terapeuten säger att hon försöker ge mig en komplimang men jag bara “krumbuktar mig” (hennes ord) och vägrar att ta den till mig. Jag minns inte ens vad komplimangen var men tror att den handlade om att jag gör bra saker för att hålla rätt kurs.
Tidigare hade jag uttryckt den blandade känslan som vänners omsorg ger. Å ena sidan ödmjukheten inför folk som hör av sig och frågar om läget. Å andra sidan stressen samma omtänksamma agerande för med sig. Jag känner press på att leverera goda nyheter samtidigt som jag inte tampas med en förkylning eller någonting liknande som kan mätas i snabbt tillfrisknande. Jag behöver att vara ensam samtidigt som jag förstår mina vänners oro – jag har varit dålig (i mycket sämre skick!) tidigare och det kan finnas en reell oro för att jag ska bli det igen (jag ska inte bli det igen).

Terapeuten sa att jag måste förstå mina vänners oro, utifrån detta.
Det gör jag.
Terapeuten sa att jag måste sluta skjuta ifrån mig när folk visar uppskattning.
Jag sa att jag får en sån märklig känsla, att jag alltid gråter på film och TV när vänner backar, när man sluter upp och stöttar. När jag såg The Queen’s Gambit grät jag floder vid ett sådant tillfälle. Det var inte regissörens avsikt, tror jag, att man skulel gråta då utan mer bli peppad och heja på den unga schakspelerskan som stod inför en stor utmaning. Men jag grät floder.

Tillbaka till passet. Jag kör på trots att benen värker, men skippar 70-kilosvikten och tar 50-kilosvikten istället.
När jag är på väg ut från gymmet så stannar en av intruktörerna på gymmet mig. Hon sa “Du har kunnat ta 70 kg”.
Jag stannar till och hon fortsätter. “Du fick ju upp den, du var lite ostadig bara men hade du provat en gång till hade du fått upp den”.

Gymmet delade ut proteindrinkar. Tog en. Kände mig ödmjuk och stolt som gick hem med gymbagen på axeln och med värkande lår. Jag hade kunnat ta 70 kg. Jag visste det. Men någon annan såg det.


Etiketter None

Värker framåt

Vaknar med enorm träningsvärk i benen och ländryggen. Ingen överraskning, hade räknat med det. Kanske hoppats lite också. Även om det är omtvistat så känns träningsvärk i alla fall som ett kvitto på att man gjort någonting för kroppen.
Det var den första bra känslan. Den andra var att jag vaknade ur vad som kändes som en djup sömn. Jag drömde till och med någonting weird om att en yogainstruktör skickade mig livsbejakande bilder på sig själv när han dansade naken i Central Park i New York.
Nå.
Jag gick inte och lade mig igår förrän midnatt för det är liksom ingen idé längre. Jag ligger bara klarvaken och vrider mig, känner hur det kryper i kroppen och faktiskt, reell klåda. Så jag tog en näve magnesium och lade mig vid midnatt. Lyssnade på en halvtimmes avslappningsgrejer och kände hur mina ben verkligen ville vila efter alla marklyft och hopp och varv med den där tunga släden som man lägger vikter på och sedan knuffar fram och tillbaka. Vet inte vad den väger i sig men min alltid så härligt optimistiska PT lade på 30 kg. Och fick mig att lyfta 75 kg i marklyft. Benen är trötta, är vad jag säger.
Så jag somnade väl då någon gång innan ett och vaknade strax efter sju vilket ändå är en skön, lång natts sömn för mig i jämförelse. Igår såg jag så trött ut att jag blev generad. Jag smög runt i solglasögon och hoppades att jag inte skulle möta någon. Det gjorde jag ju, förstås.
Men nu: Visserligen huvudvärk (antagligen för att jag som vanligt inte druckit nog med vatten, speciellt efter ett pass) men också träningsvärk, sömn med dröm och fint väder dessutom. Det goda uppväger det onda. Lovande!

Etiketter None

Orden

Stamningen är värre överlag men märks inte jämt. Om jag anstränger mig ordentligt så är den minimal. Tror inte någon reagerar annat än att jag stakar mig på ett par ord bara. Men när jag inte orkar prata med absolut hundraprocentig fokus på ordens uttal så låter jag som någon i en gammal TV-sketch.

I måndag fick jag en blackout. Det är vanligt med små minnesförluster. Alltså av sorten gå in i ett rum utan att minnas varför. Supervanliga, sker varje dag. Typiska för allt möjligt: stress men också ett disträ sinne bara. Inget att hänga upp sig på.
Men det som skedde i måndags var snäppet högre på stress- eller disträskalan. Till saken hör att jag dels inte sover bra, som bekant. Någon gång under veckan, minns inte när, sov jag två eller tre timmar.
Sover idiotdåligt och terapeuten säger att jag kan ju ta en sömntablett en natt i veckan i alla fall för att ge kroppen lite andrum och vila. I synnerhet om och när jag tränar. Och det gör jag ju, kanske fyra gånger i veckan.
Hon är sträng på rösten och kallar mig envis. Men jag fruktar att om jag tar en tablett och sover – varför skulle jag inte ta en kvällen därpå? Och en till kvällen därefter?
Jag gör någon slags halvvariant som är värdelös, tar en minimal dos melatonin som varken gör till eller från och bara får mig att känna mig äcklad, som att jag förlorat eller gett upp.

Hur som helst. Sömnen. Och sedan den kroniska stressen som läkaren kallar den. Det stämmer, jag är övertygad om att det stämmer. Och sömnen och PTSD och allt det där är en del av den som det är mycket lättare att släppa in och som lättare triggas eftersom stressnivån är konstant hög.

Okej, just i måndags hade jag också en enormt stressig dag. Alltså reell stress, inte kronisk stress. Jag satt i tidningslämning och det skickades PDF:er fram och tillbaka och samtidigt skulle jag släcka andra eldar och göra klart två texter på annat håll.
En galen dag, en sådan då man tittar upp på klockan och ser att man glömt äta lunch.

En sådan dag då jag får ett meddelande får en amerikansk halvsläkting som hör av sig alldeles för ofta om ingenting och om knasiga saker hon läser om Sverige och svenskar i synnerhet. Sånt som för någon med normal stressnivå är irriterande. För mig blir det blackout.

Jag darrade på händerna och kunde inte skriva på datorn så jag tänkte okej, nu tar vi den här kroppen och ställer den på löpbandet.
Så jag drog till gymmet, stängde av meddelandefunktionen på luren och sprang i 30 min. Med flit sprang jag också snabbt och hårt på slutet så att jag skulle bli riktigt trött.
När jag kom in i omklädningsrummet – och nu var jag alltså både stressad och utmattad – så gick jag fram till skåpet jag hade låst in i min väska i och stirrade på det i ett par sekunder. Hjärnan helt blank. Kunde inte registrera eller formulera vad som inte stämde. Efter några sekunder: jag ser inte mitt lås.
Efter ytterligare ett par sekunder: Kanske glömde jag låsa?
Står och stirrar någon sekund till. Sedan lyfter handen från kroppen och öppnar skåpet som är tomt.
Det tar några sekunder till sedan fattar jag att jag kanske tog ett annat skåp. Jag går vidare till nästa skåprad och haffar det första med ett lås på. Mitt lås, tänker jag, för det har ju ett klistermärke på.
Jag lirkar med nyckeln men det går inte. Då minns jag: jag har ju inte ett sådant klistermärke på?

Jag vet, det låter inte som någonting alls. Inget att bry sig om. Och jag fattar omständigheterna, ibland är hjärnan för trött bara. Inga konstigheter.
Men för mig var det första gången en sån där konstig blankning håller i sig i en, två minuter. Inte bara ett ögonblick.

Det slutar med att jag andas, ser mig om i lokalen efter skåp med lås och hittar det som är mitt. Helt utan minne av vilket skåp jag valde eller ens i vilken del av omklädningsrummet.

Som sagt, ingen stor grej. Men en händelse jag observerar och lägger till protokollet.
Liksom att jag stammade så att jag inte kunde få fram en mening och började gråta istället på gymmet idag. Men det var A:s fel för han frågade hur läget är.

Etiketter None

Programförklaring

Jazzhands är en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan skakar man dem lite lätt. Och ler.

Archives

Recent Comments

 

May 2021
M T W T F S S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

 

Blogroll

© Jazzhands

Bloggportalen