Osynlighetens synliga mantel
Det är en grej att känna sig osynlig och obekväm. En annan när andra får en att känna sig så.
Jag går in i en butik med snobbig vintage. Dyr, utvald vintage. Damen som har butiken synar mig och avgör på ett ögonblick att jag inte kommer köpa någonting. Well, det kanske jag visst ska, tänker jag och börjar bläddra bland kavajer och klänningar på galgar. Hon säger ingenting till mig, jag säger hej. Hon har läppstift som sitter lite utanför läpparna, hon har en kort jacka av Chanel-typ. Jag kan såklart inte hjälpa det, jag blir självmedveten. Hon ser det ju på mig, att jag inte har någon smak. I alla fall inte hennes smak.
In kommer tre unga kvinnor, strax under 30 år. Butiksinnehaverskan blir som förbytt, hon dansar fram mellan bord med smycken och solglasögon på, och kvittrar mot dem. Välkomna. Välkomna.
En av kvinnorna tar direkt ut en Burberry-trenchcoat ur raden med trenchcoats och rockar. Butiksinnehaverskan säger åh den måste du prova och sedan “Får jag ta kort på dig till mitt Instagram?”. Den unga damen blir smickrad och säger javisst.
Här måste jag ge creds till butiksinnehaverskan här, den unga kvinnan sträcker ut armen och tar på sig ett par vita solglasögon i cat eye-modell. Säkert original från 1950- eller 1960-talet. Hon svänger trenchoaten elegant över axeln, ställer sig i en perfekt pose och fyrar av ett leende. Butiksinnehaverskan spinner som en katt. Kan du vända dig lite, kan du svänga åt vänster? Modellen har ingenting emot att posera enligt önskemål, tvärtom. Hon snurrar och sträcker på sig. Jag är övertygad om att bilderna blir perfekta.
Sådana bilder hade hon givetvis aldrig fått av mig. Någonting måste hon sett hos mig, som på mindre än en sekund avgjorde att jag inte har utstrålningen, smaken eller självförtroendet nog. Och hon hade haft rätt. Som ett levande Tinder, det tog henne bara en tiondels sekund.
Jag blir besvärad. Inte för att jag har en önskan om att vara någon slags festens mittpunkt, en person man instinktivt och omedelbart vill fotografera. Men tänk! Tänk om man var en sån person. Någon med utstrålning. Någon som kunde förmedla någonting med sitt själva väsen, inte bara bakom en datorskärm eller med papper och penna. Tänk, tänk.
Jag skulle kunna skriva att jag lämnar butiken med sårat självförtroende. Men det gör jag inte, jag vet sedan länge att jag är programmerad att göra mig osynlig. Men det är inte detsamma som att inte höras.
I kroppen
Jag kan inte se en bild av Figge, mitt marsvin som dog, utan att jag börjar gråta. Jag kan inte ens tänka på honom utan att gråta.
Nu får man komma ihåg att jag har lätt för att gråta. Det betyder inte alltid sorg och förtvivlan, jag gråter när jag blir rörd också. Ibland när jag blir irriterad. Jag gråter när jag är helt slutkörd.
Men med Figge så kan jag inte bläddra bland bilderna i mobilen, inte ens tänka på min älskade krabat. Det är inte lite jag gråter heller, det är full icke-kontrollerad gråt.
Så här tror jag att det ligger till. Jag fick en chock under hans sista veterinärbesök, alltså hans allra sista. När han skulle få dö.
Jag menar en psykisk chock, i klinisk bemärkelse, inte en sådan man säger att man får när man menar att man blir förvånad. Jag tappade kontrollen över min kropp, det var obehagligt. Jag fick hålla i saker för att stå och jag rörde mig i slow motion. Det var hemskt obehagligt, som sagt. Mamma och A var med, så det är inget jag hittar på eller överdriver i tanken. Jag säger det för att givetvis minns jag inte hela förloppet. Bara vissa saker, av att försöka säga någonting men inte kunna. Av att uppleva att kroppen inte lyder. Av att sen, i bilen, försöka veva ned rutan men inte kunna och när jag skulle be A göra det så kunde jag inte säga något. Jag menar inte att jag var hes, jag menar att jag inte hade en röst. Det var också obehagligt.
Hur som helst. Jag tror att det där sitter kvar i kroppen. Jag har varken förr eller senare (tack gode Gud) upplevt något sådant. Det var som om jag chockades av själva chocken. Jag tror det finns kvar. Varje gång jag ser ett kort på Figge (ibland undantaget fotot på kylen, det satt där redan innan, jag vet inte om det gör någon skillnad men kanske har jag “vant mig” vid det) så gråter jag direkt. Jag blir såklart lite ledsen men kroppen reagerar så starkt. Förutom gråten får jag det där strama i halsen, som om en krage dras åt. Men det får man ju ofta när man gråter.
Jag nämner det för A, att jag tror kroppen minns och reagerar. Helt på eget bevåg kan man säga. Det går naturligtvis bort med tiden, mattas av i alla fall. Det tror jag i alla fall, helt utan belägg. Men fram tills dess får det vara en påminnelse – ytterligare en – om hur mycket kroppen vet och minns. Och att jag måste fortsätta göra mina avslappningsövningar även när de överväldigar mig och jag börjar gråta bara därför.
Sinnen
Jag har börjat med avslappningsövningar och guidade meditationer igen. Det var ett tag sedan sist. Jag vet ju att de fungerar, det är bara det att startsträckan är så lång. Som med all träning då.
Men nu ligger jag på sängen med hörlurar om kvällarna och andas djupa andetag och visualiserar att all stress försvinner med utandningen.
Jag har varit här förut.
Det hela påminner mig om när jag fick gå en kurs i mindfulness i landstingets regi, det här var långt innan de bevisade effekterna blev vedertagna. Det här var 2007 eller 2008. Man buntade ihop några depressionsfall (jag), några med PTSD, några med ätstörningar och lite annat under psykisk ohälsa-paraplyet. Det var faktiskt en jättefin satsning och vår lärare var mild och varm, han hade tränat hos självaste Jon Kabat-Zinn.
Alla låg vi ned på golvet och gjorde body scans och andningsövningar. Alla utom jag då, för jag kunde inte för mitt liv slappna av. Jag kunde inte “känna någonting”, jag blev bara mer stressad av att ligga där. Nu i efterhand tänker jag att det också hade att göra med att det hela skedde i grupp, jag är inte så bra i grupper.
Hur som helst, jag bad att få prata med den milda och varma läraren och sa att jag så gärna ville kunna meditera och andas och slappna av men det gick inte. Han sa att det inte var fråga om att funka eller inte funka, att bli godkänd eller inte godkänd. Och så sa han något väldigt fint. Han sa “Försök att se på dig själv med samma förlåtande och kärleksfulla blick som du skulle se på en älskad vän med”.
Jag tänker på det ibland, och på ett citat av Marcus Aurelius som lyder (någonting i stil med) “Jag slutar aldrig förundras över hur vi alla älskar oss själva mer än vi älskar andra men bryr oss mer om deras åsikt än vår egen”.
För det stämmer ju. Vilket är ett skäl till att jag raderat Messenger och Twitter från telefonen, satt en tidsspärr på Instagram och försöker att begränsa Facebooktiden. Inte för att jag själv är föremål för påhopp och åsikter, utan för att jag matas av andras.
Jag hittade alldeles nyligen ett annat citat av Marcus Aurelius som jag inte sett förut. Det talade till mig: “Du älskar inte dig själv tillräckligt. För då skulle du också älska din natur, och vad den begär av dig”.
Linjer
Det kan vara jobbigt att börja förstå saker. Att se hur det hänger ihop, att bilden är större än man trott. Det kan vara utmattande.
Tankar föder känslor. På samma sätt kan känslor föda tankar. Eller hur?
Det har också visat sig i forskning att känslor skapas i kombination av vårt inre och yttre sinnesintryck. Behavourismen var inne på detta. De gjorde en del grymma experiment, som att först ge barnet en gullig nallebjörn (sinnesintryck: mjuk att ta på, ser go ut och så vidare) och sedan ge barnet en nallebjörn med nålar i (sinnesintryck: aj, ont, elak, läskig). Vad tror ni hände sedan när man gav barnet den mjuka nallebjörnen utan nålar? Barnet var rädd för nallen, såklart. Trots att det inte var samma nålnalle.
En känsla är det hjärnan skapar utifrån vad kroppen säger, i kombination med vad vi uppfattar pågår omkring oss. Hjärnan har problem med att skilja på “verkliga” känslor (respons på vad som “verkligen” händer) och de vi framkallar med hjälp av tankar eller påhittade scenarios. Det är detta som är skådespelarens hemlighet, det är detta som gör att våra drömmar ibland känns så verkliga. Hjärnan är rätt korkad, när man tänker efter.
Min hjärna uppfattar stress och panik för det är vad kroppen säger. Jag sover fruktansvärt, mina sömnpiller har slutat hjälpa mig. Jag har sysslat med meditation och avslappningsövningar. De funkar. Ett tag. En stund. Sedan dyker en tanke upp, alltså en känsla, och jag är tillbaka i tunn andning och uppskruvat sinne.
Jag börjar förstå att de irriterade bråken, den stora förtvivlade aggressionen i min hjärna, är min kropps svar på stressen som min kropp känner.
Jag bråkar med allt och alla i mitt huvud för att försöka skapa en lugnare, mindre förtvivlad och orolig värld omkring mig.
Här är det svåra för mig. Inte bara att acceptera att världen omkring mig aldrig kommer att bli lugn, harmonisk och problemfri. Utan också att acceptera att de runt omkring mig, även de jag tycker om, aldrig kommer att fullt ut dela mina värderingar, upplevelser och känslor.
Utmaningen är förstås att landa i att acceptera att jag kan ha starka värderingar och umgås med andra som inte delar dem utan att gå itu. Att detta inte innebär stress, som i sin tur är en känsla av att vara otrygg och att inte ha kontroll.
Har svårt att se att jag skulle klara av att nå dit. Men alternativet är ju fruktansvärt.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments