Det kan vara jobbigt att börja förstå saker. Att se hur det hänger ihop, att bilden är större än man trott. Det kan vara utmattande.

Tankar föder känslor. På samma sätt kan känslor föda tankar. Eller hur?
Det har också visat sig i forskning att känslor skapas i kombination av vårt inre och yttre sinnesintryck. Behavourismen var inne på detta. De gjorde en del grymma experiment, som att först ge barnet en gullig nallebjörn (sinnesintryck: mjuk att ta på, ser go ut och så vidare) och sedan ge barnet en nallebjörn med nålar i (sinnesintryck: aj, ont, elak, läskig). Vad tror ni hände sedan när man gav barnet den mjuka nallebjörnen utan nålar? Barnet var rädd för nallen, såklart. Trots att det inte var samma nålnalle.

En känsla är det hjärnan skapar utifrån vad kroppen säger, i kombination med vad vi uppfattar pågår omkring oss. Hjärnan har problem med att skilja på “verkliga” känslor (respons på vad som “verkligen” händer) och de vi framkallar med hjälp av tankar eller påhittade scenarios. Det är detta som är skådespelarens hemlighet, det är detta som gör att våra drömmar ibland känns så verkliga. Hjärnan är rätt korkad, när man tänker efter.

Min hjärna uppfattar stress och panik för det är vad kroppen säger. Jag sover fruktansvärt, mina sömnpiller har slutat hjälpa mig. Jag har sysslat med meditation och avslappningsövningar. De funkar. Ett tag. En stund. Sedan dyker en tanke upp, alltså en känsla, och jag är tillbaka i tunn andning och uppskruvat sinne.

Jag börjar förstå att de irriterade bråken, den stora förtvivlade aggressionen i min hjärna, är min kropps svar på stressen som min kropp känner.
Jag bråkar med allt och alla i mitt huvud för att försöka skapa en lugnare, mindre förtvivlad och orolig värld omkring mig.

Här är det svåra för mig. Inte bara att acceptera att världen omkring mig aldrig kommer att bli lugn, harmonisk och problemfri. Utan också att acceptera att de runt omkring mig, även de jag tycker om, aldrig kommer att fullt ut dela mina värderingar, upplevelser och känslor.
Utmaningen är förstås att landa i att acceptera att jag kan ha starka värderingar och umgås med andra som inte delar dem utan att gå itu. Att detta inte innebär stress, som i sin tur är en känsla av att vara otrygg och att inte ha kontroll.

Har svårt att se att jag skulle klara av att nå dit. Men alternativet är ju fruktansvärt.

• Postad 2023-04-04
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None