Den känslan

Det går ju i etapper, det är det som gör bokskrivande och bokutgivande så härligt långsamt. Process. Nu är vi i processen där min underbara redaktör skickar ett sms och säger att de allra, allra första exen kommit från tryckeriet.
Den är rar och knubbig, boken. Titeln i rosa är lite upphöjd, som en relief. Nästa steg är fest och sen blir det till att försiktigt spana i hyllorna i bokhandeln.

Vårstädningen del 2

En gång var jag förälskad i en kille med glasögon. Det började fint och allt var väldigt lovande. Jag hade gympabrallor och skinnjacka när vi träffades, det såg jag som en bra sak. Han hade något liknande. Skinnjacka i alla fall.
Han gillar korsord precis som jag. Fast jag är selektiv och kräsen, jag löser bara lördagskrysset i DN. Och jag har inte prenumererat på DN i säkert ett decennium. Jag brukade köpa den i affären på lördagarna, eller skaffa den på annat sätt. Tror man fick en DN om man fikade på Waynes ett tag. Ja, sådana slags knep. Han, killen med glasögon, visste i alla fall att jag verkligen gillar DNs lördagskryss. Och vi kan ha löst något tillsammans också. Sen gick det plötsligt inte lika bra mellan oss längre. Den där perioden då man känner att nu är det någon som är på väg bort, nu är det någon som glider iväg och det är inte jag. Han slutar höra av sig lika ofta, ingenting känns längre självklart utan bara kanske. Darrande i luften. Och man sträcker sig efter det, försöker att dra det till sig men det går ju inte. Det försvinner bara längre bort då.
Hur som helst så flöt det iväg och han sa att det inte gick längre. Det var stopp nu. Och jag blev ledsen och han blev ledsen för att jag blev ledsen.
Så en dag, långt senare, rasslade det till i brevlådan och en hel hög med DNs korsordsdel ramlade ned på dörrmattan. Det slutade aldrig, den fullständigt rann ned korsord i brevlådan och jag stirrade på pyramiden som formats. Han måste ha sparat flera veckors, kanske månaders krysstidningar.

Jag kommer att tänka på den vackra lilla novellen när jag städar. Jag hittar halvlösta kryss i lådan i köket. Jag rensar bland minnen, jag sorterar om. Och lyckligtvis finns mannen med glasögonen kvar i bekantskapen även om vi båda sorterat om vilket fack vi hör hemma i.

Vårstädningen del 1

Att städa och rensa ut när våren kommer är symboliskt. Och viktigt. Min vän som är jungian (så exotiskt!) talar ofta om renandets krafter. Att rensa och sortera (känslor, händelser). Det är ett redskap för att stärka och förstå. Och ett sätt att ta kontroll över någonting, en händelse eller en känsla.

För mig börjar det med att jag kommer hem från Californien. De nyinköpta kläderna ska in i garderoben och några andra ska ut. Det är en av fördelarna med att bo i en liten etta: man tvingas begränsa sig och det är bra.
Längst inne i garderoben står kassen jag vet stått där i flera år men som jag aldrig vågat ta fram eller ens röra. Det är hans gamla grejor i den, saker som glömts kvar eller som bara påminner om honom. Polaroidbilder, en lånad DVD, ett kvarglömt plagg. Sånt.
Jag tar fram den, slänger fotona och skänker resten till välgörenhet. Nu är han bortrensad och kontrollen över känslorna och hans närvaro i mitt liv är min.

Jag fortsätter. Tar ned lådor från garderobens högsta hyllor, de jag vet innehåller saker som en gång brände. Kärleksbrev, tummade biobiljetter, vykort med löften om längtan. Sentimentalt? Ja, kanske. Men också ett bevis på något som en gång funnits och det kändes viktigt för mig, i alla fall i stunden, att minnas det. Jag rensar med varsamhet. Slänger en del men inte en överdriven utrensning. Det får ta tid, det får ske i den takt som krävs. Men för varje utrensning en erövring.

Jag vaknar sent, tog en Propavan igår och den gav mig åtta timmars sömn. Det är vårljust ute och solen skiner in genom fönstren och på golvet ligger ännu lådor, skokartonger och plåtaskar framme. Rensade och snart rensade. Den lilla lådan med saker som påminner mig om pappa (hans klocka, hans glasögon) har jag inte öppnat. Jag kan inte, jag gråter varje gång. Det är den typen av minne som man inte slänger. Jag går igenom en lunta med gamla hälsningar, gamla brev. Så här har mitt liv också varit, så här har jag också levt.

Jag rensar och känner mig ny. Snart bok, snart Californinen igen. Så ska det vara, tänker jag. Den eviga cykeln av gammalt och nytt.

I all enkelhet

Jag borde egentligen inte skriva det utan behålla det för mig själv, i det där kabinettet längst in i hjärtat där man förvarar saker som värmer, saker man blir glad av. Odiskutabla fakta.

Men sådana blir ibland gamla tyvärr, jag har varit tvungen att rensa ut grejer som tyvärr inte hållit sig fräscha. Gamla kärleksförklaringar som en gång betydde något, minnen som helt ändrat färg och så vidare.

Men det här kommer jag att lägga där på de nyrensade hyllorna. Det enkla och oerhört vackra i att han säger att händelselösa och fåniga saker blir roliga när jag gör dem tillsammans med dig.
Och jag fattar vad han menar.
Och jag håller med.

De som inte lämnar, de som stannar kvar

Jag drömde om honom med kalufsen i natt. Det är inte första gången. Jag undrar vad det är som gör att vissa människor stannar kvar inuti en. Jag tror det är summan av hoppet adderat med avslutet som avgör. Alltså, hur stora var drömmarna och hur stort var hoppet när det fortfarande var fritt fram att drömma? Och hur avslutades det hela – genom att drömmarna gemensamt smälte bort eller genom att någon klippte dem mitt itu?
I det här fallet var hoppet ganska stort och klippet hyfsat abrupt och vasst. Från det kanske vackraste kärleksbrev jag fått (“Du öppnar mig”), även det fullt av hopp, till den där begynnande stelheten då reglaget på dörren redan börjat justeras. En lördagskväll kom jag över. Han låg på golvet med händerna över bröstet. Jag lade mig ned bredvid. Ingen av oss rörde sig. Till slut försökte jag hålla om honom men han höll kvar händerna över bröstet och då visste jag ju såklart. Även om jag inte visste när eller varför. Men någonstans hade jag väntat på det också, vetat att det skulle komma. Det känns, sånt känns. Tveksamheter känns, försiktigheter och när saker inte känns självklara. När hålen måste fyllas med hopp istället för trygghet och visshet.
Jag minns inte vad jag drömde men minns att jag vaknade upp med ett visst vemod. Det händer ju ibland. Och för någon sekund var jag å ena sidan glad att det var en dröm men å andra sidan ledsen eftersom det betydde att han var borta. Helt borta.

Yrkesskador

Börjar bli rätt immun mot usla filmer nu, har sett en radda de senaste veckorna nu. Dirty Grandpa, Gaspar Noés Love, Pride & Prejudice & Zombies…ja, det är ingen hejd faktiskt. Dessa har jag dock sett i tjänsten så det har funnits en professionell anledning till att jag bänkat mig, inte för mitt höga nöjes skull.
Men det är oftast både lättare och roligare att recensera en dålig film än en medioker film så på det viset är det lugnt för mig. Säkert bara en tidsfråga nu innan jag får i uppdrag att se nya Sacha Baron Cohen-filmen som verkar så ohyggligt dålig.
Börjar hosta, har ont i lungorna. Minns lunginflammationen jag hade runt 2009. Halvsatt i sängen, helt matt, med några kuddar som stöd. Det var i maj minns jag, och rätt soligt ute. A kom förbi med en kula glass från AH’s i en liten bägare. Den hade redan hunnit smälta lite men redan då vårdade han min hälsa.

Kakor och tecken

Äh, bakade lite annat också när jag ändå var igång. Kardemummakaka och små mördegskakor. Och Oreos då.
Bjöd över ett gäng underbart härliga damer som fick äta socker och gräva ned sig i skönhetsprodukter. Mindes inte helt att jag hade bjudit över så många men köket blev härligt fullt och härligt sorlande, och i vardagsrummet nyttjades soffa och säng som sittplatser. Jag älskar den sortens sorl, den glada och pigga. Och lite sockerstinna. Och jag älskar att krympa världar, hitta gemensamma bryggor och se folk bli vänner. En av dem skriver “Det finns inga fester som det är så lätt att komma ensam till som dina.”
När sorlet tystnat och sista gästerna gått så börjar jag plocka bort koppar och tappa upp diskvatten. Jag känner plötsligt att jag har en huvudvärk. Jag hostade en del i natt och i morse. Är det förkylning på gång? Åh, hoppas inte. Jag tar en tablett och lägger mig på soffan.
Fast, tänker jag, är det en förkylning är det okej. Då har jag i alla fall en ursäkt för att faktiskt ta det lite lugnt i en dag eller två. Ta igen tv-serier och bara sova. Trots en lugn helg har jag ändå fått en del gjort. Rensat vind, skåp och garderob. Slängt stora, tomma lådor som sparats på vinden “utifall att jag flyttar”. Vilket jag inte kommer göra i närmsta taget. Och om jag gör det skaffar jag nya lådor. Kom igen.
Jag rensar och rensar, bär kassar till sopkällare och välgörenhet. Och tänker att det är som om jag faktiskt förbereder mig på en flytt. Det plötsliga behovet av att rensa ut gammalt, saker man inte längre använder. Saker som plötsligt känns onödiga och lättnaden när ett litet utrymme plötsligt uppenbarar sig i det lilla vindskontoret.
Nej, jag planerar inte att flytta. Men jag känner för att rensa, för det är nya tider nu och en vårstädning är nog den mest symboliska av alla städningar.

Lördag = bakdag

När det är lite kyligare ute och jag egentligen borde städa och kanske också jobba lite mot deadlinen på måndag så blir det helt logiskt bakning som gäller istället.
Äh, jag vet varför. Det är avslappnade och det är något konkret. Betryggande och härligt. Snarare än städning som känns som ett evighetsgöra utan egentligt slut. Kakorna är klara när de läggs på ett fat och sedan äts upp. Jag ska baka Oreos tänkte jag. Gillar särskilt att baka saker som kräver flera moment.
För övrigt har jag dödat den köttätande plantan som min hyresgäst lämnade kvar. Jag och A åt middag och jag tog en liten, liten minimal bit av hans biff och gav den till växten som åt upp den men som nu ser rutten, brun och ytterst sjuklig ut.

Nu blir det mer om MIG

Skrev äntligen det där brevet till terapeuten, ska posta det i morgon. Det känns bra. Sammanfatta, sätta ord. Säga “följande har hänt, och följande har förändrats inom mig”. Och egentligen “följande har jag lärt mig”.
Och också “…och resten har inte med mig att göra”. Ex-pojkvänners förehavanden, det har inte med mig att göra. Jag har ingen påverkan, jag har ingen koppling.
Det är som om jag inte fattar varför jag inte låtit mig själv känna så här förut. Ungefär som “jag fattar inte varför ja inte gjort så här förut/skaffat en sån här pryl tidigare”. Ungefär så.
Varför började jag inte känna så här tidigare? Antagligen för att saker tar sin tid. Sin alldeles egna tid som man dessvärre inte alltid kan påverka. Och nu blev det så här och nu är tiden mogen och tur är väl det, det hade ju varit jättesynd om jag gått och oroat mig över vad fotbollskillen tycker och känt ett isblock i bröstet av en ständigt närvarande tvångstanke och oro över att bli lämnad. Eventuellt lämnad. Och påmind om det i och med ex-pojkvännens nya liv.
Så är det inte nu.
Och jag ser på Bachelor och killen ringer till hans hjärtas dams pappa och frågar honom om lov att fråga dottern om hannes hand. Det ska väl pappan skita i, tänker jag. Vad är det här för konstig sed?
Och jag äter skorpor med A och kollar på Veckans brott och jag frågar honom “Om man, som jag, inte har en pappa vem är det då som är ställföreträdande? Vem frågar man då om lov och välsignelse? Som om min mamma eller bror har något med det att göra. Fast konstigare om man bara frågar pappan, annars inte alls? Eller?”
“Ja, i ditt fall så får de fråga mig naturligtvis”, svarar A och rättar till glasögonen.

Staden från ovan

Idag blev jag intervjuad, det var ljuvligt. Att få prata om Jim, Mats och de andra. Fast mest Jim. Om hur de är irriterande och roliga om vartannat. Jag gillar dem, jag gillade att umgås med dem, men de är också svinjobbiga och jag kunde ibland riktigt känna för att straffa dem lite.
Det blev porträttfoto i studio, det var en ynnest. Det gick så fort, fotografen kom med så många bra idéer, så mycket regi. Det gillar jag som inte nödvändigtvis trivs framför kameran och mest känner mig till besvär. Men här vad det “Åh! Håll det!” och “Jamen DETDÄR precis DETDÄR” som gjorde att jag lajade loss och blev superförvånad när jag såg bilderna sedan. De var strålande!
Studion var högst uppe i ett hus på Götgatan, jag såg mina kvarter från luften, från en helt annan vinkel. Och symboliken gick mig inte förlorad sedan när jag (som vanligtvis intervjuar) blev intervjuad om Jim som också handlar om en annan vinkel.
En symmetrisk dag idag. Men som slutade, som alla dagar ska sluta, med en konversation med fotbollskillen som känns längtande, kärleksfull och nära.