Jag drömde om honom med kalufsen i natt. Det är inte första gången. Jag undrar vad det är som gör att vissa människor stannar kvar inuti en. Jag tror det är summan av hoppet adderat med avslutet som avgör. Alltså, hur stora var drömmarna och hur stort var hoppet när det fortfarande var fritt fram att drömma? Och hur avslutades det hela – genom att drömmarna gemensamt smälte bort eller genom att någon klippte dem mitt itu?
I det här fallet var hoppet ganska stort och klippet hyfsat abrupt och vasst. Från det kanske vackraste kärleksbrev jag fått (“Du öppnar mig”), även det fullt av hopp, till den där begynnande stelheten då reglaget på dörren redan börjat justeras. En lördagskväll kom jag över. Han låg på golvet med händerna över bröstet. Jag lade mig ned bredvid. Ingen av oss rörde sig. Till slut försökte jag hålla om honom men han höll kvar händerna över bröstet och då visste jag ju såklart. Även om jag inte visste när eller varför. Men någonstans hade jag väntat på det också, vetat att det skulle komma. Det känns, sånt känns. Tveksamheter känns, försiktigheter och när saker inte känns självklara. När hålen måste fyllas med hopp istället för trygghet och visshet.
Jag minns inte vad jag drömde men minns att jag vaknade upp med ett visst vemod. Det händer ju ibland. Och för någon sekund var jag å ena sidan glad att det var en dröm men å andra sidan ledsen eftersom det betydde att han var borta. Helt borta.
- Postad 2016-03-22
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Recent Comments