Mötet

Sen, med risk för att låta tjatig, har vi det här med boken då. Den surrealistiska känslan av att sömndrucken och lagom jetlagad svänga förbi bokförlaget och se stora kartonger med Hainer-böcker i.

Ta upp en, känna att den är en bok. Ja, varken mer eller mindre. En knubbig liten sak. Hej bok!

Läste den igår innan jag gick och la mig. Stort misstag. Plötsligt inser jag just det – att det är en bok och att “folk” kanske kommer att läsa den. Yikes! Varför tänkte jag inte igenom det här ordentligt för? Fool!

Men så ringer en av mina chefer idag (precis när jag satt på ABBA på Spotify eftersom jag ska diska – bra tajming, dude) och säger att hon läst första kapitlen och “den är så jävla rolig” och “men den är mycket seriösare än jag trodde att den skulle vara” och “modig” så då blir jag kanske inte direkt lugn men i alla fall mindre utfreakad.

Hemmets lugna vrå

Nio dagar i LA flyger förbi. Alltså verkligen flyger förbi. Träffade April som jobbar med att kolla tecknade filmer hela dagarna och sen välja ut vilka av dem som ska läggas upp på hennes företags YouTube-sida.

Åkte till Santa Monica och gjorde absolut ingenting.

Gick förbi Magnolia Bakery, stannade, gick in, köpte en stor slice pistaschtårta. Njöt.

Och sen var det plötsligt dags att åka hem. En lång, obekväm, kall resa senare och här är jag. I regnet, vid frukostbordet, med lokaltidningen…(veckans kontaktannonsskörd här bredvid) och inser än en gång att LA verkligen är min favoritstad och så är det och det har jag vetat länge men alltså…ja, verkligen.

Tillökning i Hainer-imperiet

För övrigt har min bok kommit från tryckeriet nu. Jag har inte sett den själv eftersom jag är i vad min redaktör kallar “bokens hemland” (den skrevs ju mestadels här, i LA).

Han försäkrar mig om att den är “knubbig” vilket är värmande, försäkrande och tryggt. Älskar knubbiga böcker. Böcker och bebisar – två saker som ska vara knubbiga annars är det fel.

Ja, så här ser den ut. Hur den faktiskt känns får jag reda på nästa vecka då jag jetlagad knallar in på förlagets kontor och fingrar på ett ex.

Mamma och Peter (min bror) är förbjudna att läsa men jag har langat in en hälsning till dem som tecken på goodwill. Det vet de inte ännu, och kommer inte att veta förrän boken släpps 14/2, alltså alla hjärtans dag.

Kan förbeställas. Här.

En tacksam tid

Thanksgiving betyder att alla affärer är stängda, LA känns konstigt tomt på ett ytterst remarkabelt sätt. Men det betyder också tid för eftertanke och överdrivet ätande. Det ägnade jag mig åt igår när jag åt Thanksgivingmiddag med familjen Brunn (min kompis Ronis familj som jag adopterat som min LA-familj) på Beverly Hilton.

Ja, på Beverly Hilton.

En buffé som sträckte sig över tre rum låg framför mig. Dessertrummet gjorde mig tårögd och full av respekt. Den udda skara tjockisar, panchon, män med Zorro-mustasch och cowboyhatt som utgjorde ett sällskap (de frågade efter “ett bord så nära buffén som möjligt”) gjorde mig också glad och – i Thanksgivinghelgens anda – tacksam.

Tacksamhet. Det är fantastiskt underbart och ironiskt att man i USA har en dag då man ska känna tacksamhet för vad man har, tänka att kärlek och vänskap är det viktigaste av allt och välsigna maten på bordet följs av årets största shoppingdag där hela nationen uppmuntras till att köpa mer grejor de inte behöver.

Bless USA.

Infomercial

Såg en två och en halv timmar lång informationsfilm om Lincoln regisserad av Steven Spielberg. Skriver om denna plågsamma upplevelse här och kommer osökt att tänka på gången då vi spelade 20 frågor och Niklas valde Lincoln som ingen kunde gissa. Vi bad om en ledtråd och efter noga övervägande och tänkande sa han “Kan ibland bära hatt”.

Sveket mot läsarna

Jag har förstått att det händer grejer i Bonde söker fru just nu. Grejer värda att diskutera.
Sveket att jag är i LA och inte i Sverige nu. Det är påtagligt.

Den skyddande himlen

Få landskap är så ödesmättade som öknen. Eller, närmare bestämt den kaliforniska öknen. De uthålliga färgerna, den majestätiskt kvävande (ja, jag använder alltså ordet ‘majestätiskt’ nu) himlen och de sandiga bergens alla skuggor och lager som alltigenom ser ut som kulisser. Jag tänker på åtskilliga västernfilmer. Paul Newman som gömmer sig i en skreva och spejar. Steve McQueen som flyr upp för en kulle med en band av banditer i släptåg.

Ingenting av det syns här, här finns bara tystnad. Knappt någon trafik. Knappt någon fågel. Bara de där läskigt stumma, vita väderkvarnarna.

Det är ändå inte som ökenlandskapen i södern, inte riktigt. Där har jag också varit. De är mattare, stummare. Den kaliforniska öknen är mer hemlighetsfull. Och därför så mycket, mycket vackrare.

LA business

Har varit här i 24h och slösar ingen tid. Först pizza, sen glass. Eller gelato som man säger om man är inföding. Började dagen tidigt med ett besök på Target och i synnerhet juldekorationsavdelningen. (Älskar för övrigt det aldrig sinande skämtet som går ut på att uttala Target som om det vore franskt).

Target är som IKEA, man planerar att köpa en grej men går därifrån med tre säckar saker man inte visste att man behövde.

Sen the Grove som Roni beskrev som en blandning av Disneyland och Las Vegas, vilket jag tycker är korrekt. Fontän i mitten, crooner-musik från högtalare och “pittoresk” stämning. Älskar the Grove. Kanske älskar jag närliggande Farmer’s Market ännu mer. Åt en burrito. Fick nästan tårar i ögonen. Köpte ett par Converse.

Sen åkte vi till mina gamla kvarter i Brentwood eftersom The Tavern ligger där. Bara det att man får välja mellan “chewy” eller “crisp” när man köper en nybakad chocolate chip cookie är förklaring nog till varför det är värt en omväg. Plus att latten ser ut som en nalle (se bild).

Sen off to Santa Monica. Orka försitta tid! Nu: middag på Momed. Som praktiskt nog ligger i kvarteret så det blir en liten kvällspromenad dit bara. Ligger på en av mina favoritgator här: S. Beverly Drive. I 90210-området såklart, annars är det inte LA. Eller jo, det är det. Bara inte lika kul.

West coast/Best coast

Stockholm är för tossigt för mig, jag drar till LA. Det är bara där jag kan få ro nu för tiden.
Ps. Min bok kommer från tryckeriet nästa vecka. Weird.
Ps. Måste förbereda mig mentalt = reser till LA. Ds.
Ps. Saknar Bonde säker fru. Visades inte i onsdag pga fotboll = jag åker till LA.

Is she/isn’t she?

Med tanke på att texten innehåller referenser till både Sofia Coppola och Homeland är det inte konstigt att misstankar om huruvida Caroline Hainer ingår i Krogkommissionen eller inte dyker upp.

Känner mig nu som Sgt. Brody.
I Homeland alltså.
Is she or isn’t she?