Kristaller

Igår snyltade jag på andras framgångar. Var bjuden till Kristallen i egenskap av medarbetare för dubbelt nominerade På gränsen med Peter Jihde.
Det andra programmet jag jobbat med, om än långt ned i bakgrunden, var också nominerat: Svenska nyheter. Som för övrigt vann i sin kategori. Blev vansinnigt uppspelt faktiskt när Jesper och Micke (producent) gick upp på scen och hämtade sina superkonstiga, konformade priser.

Jag blev starstruck två gånger under kvällen. När jag såg Gunilla Persson i alla sin prakt (så lång, sådan hy, sådana kindben, sådan old school elegans) och när jag såg charmtrollet Smajl. Drabbades dessvärre av stora darren och vågade inte gå fram. Vad skulle jag ha sagt eller gjort? Jag kunde ju berömt Gunilla för hennes osvikliga stil och högburna huvud såklart. Men får för mig att folk mest vill vara ifred. Kanske inte hon då, när jag tänker efter. Hon har ju ändå nått kändisskapet genom att inte vilja vara ifred. Tvärtom, släppa in tittare i lyan och så vidare.

Men jag vet inte. Är det oproffsigt? Det är ju en branschfest/firmafest. Så man är väl där i egenskap av någon slags yrkesutövande person även om yrkestitlarna är både flytande och fantasifulla i vissa lägen. Men samtidigt, Hollywoodfruarna (som f ö satt på rad och verkade till synes sams) och Smajl var väl knappast där inte i egenskap av sig själva?

Jag försöker rättfärdiga sorgen jag känner idag över att inte ha en selfie med mig och Gunilla. Den hade ramats in och hamnat på väggen.

Bråda dagarna

Igår var en sån där dag när man får stanna upp, andas och känna efter.
Den inleddes med ett pressmöte som började 8.00 på morgonen. I vanlig ordning hade jag sovit dåligt. Jag hade behövt tvätta håret men det fanns ingen chans att hinna med det så tidigt på morgonen, i ett sömnigt töcken dessutom, så det fick bli lösningen “hårband”.
Pressmöten kan vara roliga. Men de kräver ju också min uppmärksamhet och koncentration. Jag kände av att jag inte hade fått tillräckligt med sömn, började tänka på detta sorgliga, regelbundna inslag i mitt liv. Insomnian. Jag tar olika piller varje kväll, det går inte annars. Det går ju inte med pillren heller, förstås men det ger mig en sportslig chans i alla fall.
Pressmötet höll på i tre timmar. Jag tänkte på resten av dagens schema: lunch, intervju, releasegrej för en fin väns bok. Orkar jag? Det är inte så mycket flängandet som träffandet. Alla människor. Jag blir matt.

Jag tog mig till Moderna och åt lunch med en god vän. Jag kände mig rastlös, kunde inte släppa tanken på allt jag hade att göra. Istället för att ta en sak i taget som en sund människa hade gjort. Ägnat sig åt lunchen, haft det trevligt. Istället tänkte jag på telefonintervjun jag skulle göra. Istället tänkte jag på att jag var ett trist lunchsällskap. Jag stressades på av att intervjuobjektet och redaktören föreslog en träff istället, jag kunde väl komma till Fotografiska.
Jag drog till med tider fram och tillbaka. Mitt schema, deras schema. Ta sig till fotografiska. Vilket färdmedel går snabbast? Jag bestämde mig för bussen, trots allt, och att gå av vid Renstiernas så jag kunde ta trapporna ned. Men Slussenbygget försenar ju allt, oavsett i hur god tid man är ute, och jag var sen redan när jag steg av bussen. gick raskt till Katarinavägen och såg att trapporna ned var avstängda. Fick gå tillbaka till Slussen och sedan gå längs vattnet till museum medan minuterna tickade iväg. Hela tiden tänkte jag att jag kunde sagt nej, kunde bara hållit mig till planen. Telefonaren. Hade inte det räckt?
Jag insåg att jag hade gråten i halsen. Jag fattar att detta inte låter som en särskilt betungande eller stressig dag. Men utan sömn och med en känsla av att vara otillräcklig som sällskap kände jag mig nu också otillräcklig som journalist.
Skulle jag orka att också efter detta ta mig in till stan igen och vara trevlig på ett mingel? Jag var svettig, behövde tvätta håret. Jag hade knappt hälsat på marsvinen. Otillräcklig också som marsvinsägare. Vad är nu detta?

Jag kom fram, vi genomförde intervjun. Jag var ändå glad för det. Kom med, sa fotografen, och tog med mig ned till utställningshallen som inte var öppen, där bilderna hängde uppe men effekterna fortfarande behövde justeras.
Jag hade sett dem på datorn när jag förberett intervjun, de berörde mig. När jag såg dem stora och uppsmackade på väggen började jag gråta.
“Sätt dig här och titta”, sa fotografen och jag såg den korta filmen som också finns här. Den är rörande, jag grät igen. Tacksam för påminnelsen om att stress, den personliga stressen, är en ensam liten upplevelse. Det finns större stress, större sorger. Bilderna är på brinnande djur. De är uppstoppade, ja, men känslorna bryr sig inte om det. Jag har sällan blivit så berörd av konst. På bilderna syns djur som jagats och dödats och sedan stoppats upp, som troféer. Som påminnelser om jägarens triumf över djuret. Bemästrandet.
Eller som påminnelser om människans dominans över naturen.
Att se dem brinna – dö en gång till – gjorde att jag tappade det.
Jag gick hem, såg på mobilen att jag gått 8 kilometer. Var det också därför jag kände mig så matt?
Jag gick hem, lade mig på soffan med djuren och ville bara sova. Men jag hade lovat att gå på releasefesten, jag ville gå på den för att Marie som skrivit en bok är så rar. Jag ville visa att jag tycker hon är rar. Genom att dyka upp.
Så det gjorde jag. Exakt en timme hann jag ligga på soffan, dricka te och byta kläder. Svetten, håret. Det fick bli ett annat hårband bara.
Jag tog mig till Gamla stan för att möta en annan vän. Så många vänner, så många samtal. Jag satte mig under ett träd och väntade på henne. Vi gick in till city, benen kändes tunga.
Baren de valt för festen var liten, full och svettig. Alla var glada, det hela kändes som någonting jag får för mig händer utomlands men inte här.
Jag tog tunnelbanan hem. Jag kollapsade i soffan en stund innan jag tog en efterlängtad dusch. Väl ute ur duschen såg jag världens största harkrank på väggen. Enorm. Var det ens en harkrank? Jag mindes Mattias ord om att det en gång funnits megafauna på jorden. Djur vi ser nu men i megastorlek. Som i King Kong.
Harkranken var en megafauna i mina ögon och jag visste inte vad jag skulle göra med den eller åt den. Visste att jag inte skulle kunna somna om jag visste att den fanns i lägenheten, jag skulle inbilla mig att jag kände den, hörde den.
Jag stod och såg på den. För stor för att fånga med ett glas och släppa ut. För stor för att jag skulle kunna döda den, rent emotionellt alltså. Jag tog sopkvasten och försökte fösa ut den genom min öppna dörr. Men den flaxade bara omkring, tog sig från vägg till vägg men aldrig ut. Kände mig svettig igen fast jag just duschat.
Det finns djur och det finns djur. Sannerligen. Jag öppnade alla fönster. Någonstans borde den väl kunna ta sig ut? Vi jagade varandra matta, jag viftade bort den från vägg, från fönster och gardin. Jag tror den försvann, jag är inte säker. Men jag valde att tro det när jag lade mig i sängen, utmattad men rastlös. Jag tänkte att jag borde välja att tro saker oftare.

Ondskan och godheten

Jag ligger hemma med ett marsvin vid halsen och kollar på andra säsongen av Mindhunter. Jag är lite eftersvettig och trött efter förkylningen som ändå lättat märkbart.
Jag har flera i min bekantskapskrets som “alltid varit fascinerade av seriemördare”, som “ser allt de kommer över” där man metodiskt år igenom mördarnas liv och dåd. Ibland i ett försök att förklara det oförklarliga, ibland för att ha en ursäkt att gotta sig i mörker på ett behagligt avstånd.

Mindhunter är både och.

Jag har nu sett tre olika fiktiva skildringar av Charles Manson på väldigt kort tid. En rolig detalj är ju att det är samma skådis som spelar honom i både Once upon a time in Hollywood och i Mindhunter. Skickar en bild av honom till A och han säger att jag borde träffa en kompis som gör en superbra imitation av Manson.
Jag såg Aquarius när den kom ut, där figurerar en annan Manson. Jag läste The Girls av Emma Cline. Vill tro att det är för att jag gillar film och böcker och inte för att jag är intresserad av brott.

För saken är den att jag är ointresserad av seriemördare. Jag är helt icke-fascinerad av ondska eller ens fråga om någon föds ond (alla är väl hyfsat överens om att genetik och miljö spelar roll men att övervikten ligger på miljö?).
Jag kan inte uppbåda ett intresse för mord, hur intrikata de än är.
Jag inser medan jag tittar på Mindhunter att jag är mer intresserad av godhet. Hur blir man god? Hur många goda finns det i världen? Det hör väl antagligen till Den Godas natur att inte söka uppmärksamhet för sin godhet, för i så fall är det kanske inte äkta godhet. Så visst, de goda därute lever i skymundan. De godas tystnad, de ondas högljuddhet och så vidare.

Dokumentären om Fred Rogers, en av världens goda, hängde med mig långt mycket längre än den om Ted Bundy. Som jag för övrigt inte orkade se klart.
Det krävs så mycket mer att vara god. Det finns så många ursäkter för att vara ond, så många tillfällen och så många känslor och drifter. Det är banne mig helt ointressant att studera, om det inte är i förebyggande och rehabiliterande syfte (vilket man nog inte kan anklaga tex Netflix för, det är knappast därför de gör tv-serier om seriemördare).

Skulle drista mig till att säga att det är rätt så slappt att vara ond. Och att intressera sig för ondska. Det finns redan så mycket av den. Godhet är intressantare. Men tråkigare teve.

Sjukan

Plötsligt händer det. Vaknar febrig, snuvig och med ont i halsen. Den friske har många önskningar, den sjuke bara en. Jag tar dunderpiller från USA men är så feberdimmig att jag tar de som är ämnade för kvällen istället för de som är ämnade för dagen. Med resultat att jag glider in och ut i en febersömn fram tills kvällen då jag tar några till och somnar.

Vaknar idag utan halsont, knappt någon snuva och eftersvettningar snarare än feber. Jag är imponerad.
Känner mig så upplivad av detta att jag tvättar marsvinen. Ja, man gör det ibland när det behövs. Det kan vara att de luktar illa för att de sovit på toaletten (de bryr sig inte nämnvärt – de äter hö, de uträttar sina behov i hö) eller för att deras doftkörtel varit lite väl generös och fettet gjort området lite tovigt.
Figge stod som vanligt som en stolt kapten på sina bakben och med sina små framtassar på min underarm medan jag blåste honom torr med hårtorken. Vind i seglen.
Alfen, som är babyn i familjen, gjorde allt han kunde för att krypa upp i famnen på mig. Också i vanlig ordning. Döljer ansiktet under min hals medan hårtorken gör mönster i hans päls.
Efter det blev jag så trött att vi kollade Mindhunter allihop. De tog en lur de med, utmattade av badets alla anspänningar.

Får ett brev från Vårdcentralen om att mina prover ser aningen lustiga ut och måste tas om, fast om några veckor. Spännande, tänker jag. Vore ju nice om man kunde få lite mer klarhet i mitt jävla illamående, min insomnia eller min mage som bara balloonar upp sig fast jag äter hyfsat och går till gymmet mest hela dagarna.
Men jag tror inte att jag ska ha så höga förhoppningar, det där är saker som hängt med i många, många år. Men ändå. “Kul när det händer något”, som Tomas Ledin säger.

Verkligheter

“Hej! Jag ringer från Tre. Är det Caroline?”
“Ja”
“Stämmer det att du är född 76?”
“Ja”
“Bra, då kan vi erbjuda dig vårt seniorpaket!”

Orden

Igår morse såg jag en dokumentär om Marianne Ihlen och Leonard Cohen.
Som dokumentär var den hyfsad men ämnet och deras kärlekshistoria rörde mig och jag lämnade bion gråtande. Mest rörd blev jag över Cohens ord till sin gamla kärlek på hennes (och hans egen) dödsbädd. Orden var få men oerhört vackra och de bekräftade nog något hon alltid vetat men behövde få höra. Kanske till och med behövde se på papper.

Filmen heter Words of love och det är ju ändå så att ord betyder någonting. Handlingar, känslor påverkar oss såklart men vi förankrar dem i ord, vi ramar in dem med ord.
Jag var gråtmild hela dagen efteråt. Jag tänkte på ord man sagt och ord man aldrig sagt. Ord man tänkt “men de vet han redan” eller “men det behlver jag väl inte säga till henne”. Jag sa aldrig till min mormor att jag älskade henne. Hon sa det aldrig till mig. Jag kan ångra det idag. Vissa ord behöver man visst säga, för att bekräfta handlingen och känslan.

Jag fick ett mail från en man i 50-årsåldern som tackade för Åsneprinsen. Han skrev att boken kunde handlat om honom, han kände så igen sig.
Det är roligt och rörande överlag att få sådana mail men extra roligt från män, de tar sig mer sällan tid att skriva. Men att känna att ens ord, orden man valt, påverkar är en speciell känsla.

Men igår fick jag också ett nej på fyra artikelidéer jag försökte sälja in. De orden var inte tillräckligt bra eller tillräckligt rätt.

Ja, som sagt, jag var gråtmild igår. Ord och känslor. Vilka ord behöver jag höra? Vilka ord behöver jag säga?
Det sistnämnda kom jag tyvärr på fler exempel på än det förstnämnda. Då jobbar jag ändå med att uttrycka saker.

Ensamsport

Vad är motsatsen till lagsport? Solosport? Singelsport?

Jag skolkade från gymnastiken under trean i gymnasiet. Fick nog av lagsport och genans. Dessutom hade jag hört att betyget i idrott inte räknades in i totalen när man sökte till universitetet. Om man nu skulle göra det.
Det var barnsligt av mig. Onödigt. Jag hade inte haft problem med att få en trea. Jag hade kunnat byta om, varit på plats, visat en aning entusiasm. Men framför allt hade jag kunnat strunta i att visa mig avig. Jag var jätteavig mot mina klasskamrater. De var nya, jag var ny i klassen eftersom jag hade varit utomlands ett år. Så sista året hamnade jag med folk jag inte kände och då bestämde jag mig för att de inte var värda att lära känna. Så otroligt barnsligt. Och fel.

Dock ska sägas att jag nog aldrig varit en lagspelare. Inte en särskilt bra sådan i alla fall. Kanske en lagledare men inte en spelare.

Jag tänker på detta när jag springer. På hur jag så sent i livet kom på att jag gillar löpning. Ett löpband behöver man inte betala stora summor för att springa på, Friskis och svettis duger bra. Lägg pengarna på ett par hörlurar istället och lägg lite tid på ett bra löparsoundtrack. Mitt råd.
Löpningen, tänker jag, är den ultimata solosporten. Om det nu är det det kallas. Solosport.
Även om man skulle få för sig att springa ute bland folk eller till och med i grupp (aldrig!) skulle det vara ensamt. Man umgås inte, samspelar inte när man springer. Löpning är helt enkelt en ursäkt att vara en ensamvarg. Detta passar mig. Jag tävlar inte mot någon annan, däremot tävlar jag mot mig själv. Hur långt, hur snabbt. Vad någon annan springer intresserar mig inte så mycket. Däremot hur många sekunder jag kan förbättra mitt resultat med.
Allt detta njuter jag av medan fötterna landar mjukt på bandet. Jag har köpt nya skor, lagt en ansenlig summa eftersom mina gamla skor var för gamla insåg jag på det plågsamma sättet med drag i vaden direkt efteråt.

Det rytmiska. Svetten och uthålligheten. Och det osociala, till och med anti-sociala. Allt detta gör löpningen perfekt för mig. Och jag tänker på filmen (och boken) Långdistanslöparen. Nu är den ju en film om klass, överheter och att behålla sin integritet. Javisst. Men det är också en film om löpning.
Den handlar om unge Colin, en ungdomsbrottsling och produkt av sin klass. Han hamnar i ungdomsfängelse där hans vana att springa långdistans för att helt rensa sinnet och tankarna kommer väl till pass.
Den svenska titeln är bra men originaltiteln bättre: The Loneliness of the Long Distance Runner. Det är bara det att “loneliness” har en så trist klang. Byt ut det till solitude och jag skriver under.

Runner’s hiiiigh

Jag förstår att det inte låter mycket men jag sprang fem kilometer på gymmet idag.

Senast jag höll på med löpning var sex år sedan. Jag var på någon slags topp 2013 då jag sprang flera mil i veckan. Sedan blev jag sjuk, jag hamnade på dårhus i två veckor och var tvungen att lägga flera månader på att ta igen mig.
De två sakerna är inte relaterade. Jag hamnade på sjukhus med diagnosen klinisk depression.

Efter det tog jag mig aldrig upp på löpbandet igen. Eller jo, jag gjorde några halvhjärtade försök men allt smakade sjukdom och varje gång kändes som att börja från noll så jag lade av. Gömde löpgrejerna på vinden och har levt på gamla meriter sedan dess. “När jag sprang flera mil i veckan…”.

Idag spelade de Born in the USA när jag kom in på gymmet. Jag knöt näven och drog den i luften helt automatiskt som en glad tönt. Sedan smittade liksom Bruce-glädjen av sig, jag fick någon förnimmelse av att jag faktiskt varit glad på gymmet, gillat att gå dit. Jo just det, det var ju när jag sprang.

Utan att tänka och utan att ens värma upp hoppade jag på löpbandet. Jag tänker “jag är ringrostig, vi kör i fem minuter och sedan kommer jag vilja hoppa av och då kommer jag pressa mig till sju”.

Men jag fick en sån kick av att springa, jag kände igen mig i stegen. Så jag körde på. Jag drog av fem kilometer som i löptermer är jättekort såklart men det är inte poängen, det är inte där den stora glädjen ligger. Den ligger i att den där jobbiga episoden i mitt liv är bakom mig, jag har liksom spräckt barriären nu. Den ligger i att jag inte bara klarade 5 kilometer utan gjorde det med lätthet och glädje. Och den ligger i att det verkligen finns någonting som heter runner’s high och som jag belönades med idag.

Nya besked

Nås av beskedet att det inte alls är bakterier i bettet och att jag äter antibiotika i onödan. Sköterskans exakta ord. “Du äter det i onödan”.
Hon ringde eftersom svaren på bakterieodlingen de tog kommit från labbet och den visade inga bakterier alls. Jag var tvungen att fråga vad som menades. Jag är fortfarande inte helt klar på det. Såret såg värre ut idag, ska inte gå in på detaljer men handen svullnade upp igår kväll under bion. Ja, jag såg Rocketman för tredje gången. Det är rekord för mig. Inte att se en film tre gånger, det finns flera filmer jag sett tre eller fler gånger, men att se den på bio tre gånger. Betala för ett biobesök av samma film. Igår var i alla fall första gången jag såg den med text och det uppskattade jag, det gav faktiskt lite av en dimension. Alla låtar var textade, till exempel, på ett härligt poetiskt vis. Tolkningar, helt enkelt. Som att Tiny Dancer började med “Brud i blåjeans” (“Blue jean baby”).

Där satt jag, jag hade för en gångs skull fått med mig A, och kände handen svullna och pulsera medan jag än en gång fick den där känslan man får när man plötsligt vill spara någon. Ja, spara någon. Det är det bästa uttryck jag kan komma på. Som Elvis-människor som åker till Graceland för att spara honom. Jag gick hem och googlade på Elton John-tröjor. Var på väg att beställa en också innan jag hindrade mig. Mest för att jag vill sluta handla grejer och det är inte så att jag behöver en Elton John-tröja.
Det är bara för att du vill spara på honom, tänkte jag för mig själv.

Hur som helst. Handen svullnade, Elton/Taron sjöng Rocketman och jag kände någon helt felvriden nöjdhet över att As ögon tårades. Aha! Tänkte jag. Aha! Jag känner honom fortfarande bäst av alla.
Felvridet, som sagt.

Hur som helst. Handen svullnade, jag ringde sjukvårdsupplysningen och i morse närakuten och allt det där. Inga bakterier, handen fortfarande svullen och stor som på en knubbig bebis ungefär. I proportion då. Fick en inköpslista på saker att lägga kompress med (alsolsprit som huvudingrediens) och så här ett dygn efter handens rop på hjälp är såret faktiskt lite, lite bättre.