Igår morse såg jag en dokumentär om Marianne Ihlen och Leonard Cohen.
Som dokumentär var den hyfsad men ämnet och deras kärlekshistoria rörde mig och jag lämnade bion gråtande. Mest rörd blev jag över Cohens ord till sin gamla kärlek på hennes (och hans egen) dödsbädd. Orden var få men oerhört vackra och de bekräftade nog något hon alltid vetat men behövde få höra. Kanske till och med behövde se på papper.

Filmen heter Words of love och det är ju ändå så att ord betyder någonting. Handlingar, känslor påverkar oss såklart men vi förankrar dem i ord, vi ramar in dem med ord.
Jag var gråtmild hela dagen efteråt. Jag tänkte på ord man sagt och ord man aldrig sagt. Ord man tänkt “men de vet han redan” eller “men det behlver jag väl inte säga till henne”. Jag sa aldrig till min mormor att jag älskade henne. Hon sa det aldrig till mig. Jag kan ångra det idag. Vissa ord behöver man visst säga, för att bekräfta handlingen och känslan.

Jag fick ett mail från en man i 50-årsåldern som tackade för Åsneprinsen. Han skrev att boken kunde handlat om honom, han kände så igen sig.
Det är roligt och rörande överlag att få sådana mail men extra roligt från män, de tar sig mer sällan tid att skriva. Men att känna att ens ord, orden man valt, påverkar är en speciell känsla.

Men igår fick jag också ett nej på fyra artikelidéer jag försökte sälja in. De orden var inte tillräckligt bra eller tillräckligt rätt.

Ja, som sagt, jag var gråtmild igår. Ord och känslor. Vilka ord behöver jag höra? Vilka ord behöver jag säga?
Det sistnämnda kom jag tyvärr på fler exempel på än det förstnämnda. Då jobbar jag ändå med att uttrycka saker.

• Postad 2019-08-14
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None