She's in fashion

Lyckan var, som alltid, bara till låns. Med en rekvisition i handen gick jag runt på NK och plockade “allt jag ville ha”. Ett doftljus för en femhunka, två, tre parfymer. Varför inte fem när jag ändå håller på? Och så vidare. Jag kostade till och med på mig att uttala “Grand Amour” på svenska för att verkligen få till “snobbig tant utan koll”-grejen. “Grann Amår”.

Men ack, till låns. Bara till låns. Jag samlar blott saker till ett fotojobb. De ska återlämnas sen. Fick till och med skriva på en lapp med detta löfte.

Jazzhands blickar framåt: Vårmode!

Tror, som alltid, på den här looken i vår. Kortärmad skjorta, markerad midja, khakifärgat och höga djungelstövlar. Gevär som accessoar håller mobilabonnemanghustlers borta.

Sockersöndag

Tidigt födelsedagsfirande. Släkten här, det vill säga fyra personer. Minsta tårtan de sålde på Billströms var för åtta pers så nu har jag ungefär tre kilo socker, kakao och smör aka chokladtårta i kylen. Jaja.

Jag fick en snöglob och ett kakfat. Jag hade önskat mig en snöglob och ett kakfat. Nu behöver jag ingenting mer.

Trubbel i lyrikland

Meh! Jag trodde att det här skulle bli en lugn och skön kväll utan konfrontationer och problem. Men Robbie Williams alltså.

Jag gillar ju killen. Han är ett riktigt charmtroll, en äkta sång- och dansman. Och han äger den där “ta hand om mig”-appealen och odlar det så väl genom att tydligt visa sina toppar och dalar. Ena stunden vilsen gosse på jakt efter kärlek, andra en cool cat som äger hela världen.

Jag gillar killen. Men en lyriker är han ju inte. Och Reality kill the radiostar måste vara inte bar Robbies textmässiga bottennnapp utan också en kandidat till världens sämsta texter någonsin.

Det börjar redan med första raden. “How do you rate the morning sun?”

Gud.

“How many stars would you give to the moon?”

Men det blir värre, mycket värre. Vid “What’s so great about the great depression?” är jag hyfsat irriterad men “Is it a blast for you?/Blasphemy” (en så kallad ordlek!) är liksom spiken i kistan. Robbie, vad håller du på med? Är du verkligen så omgiven av ja-sägare att du inte inser att detta är pinsamt?

Gud.

Och sen kommer “Microwave yourself today/Save you for a rainy day”.

Vad nu?

Hela köksbordet är fullt av briocher, croissanter, pain au chocolat och små sandwich. Afternoon Tea-damerna har precis gått. Jag planerar att lyssna på Pet Shop Boys inom femton minuter och sen däcka.

Jesus!

Men du då!

Idag är det dags igen för Ladies who do Afternoon Tea att göra just det: inta Afternoon Tea tillsammans. Det är jag, ELLE-Erika, Bon-Linda, pyssel-Josefin och rara SvD-Kristin som träffas och uppför oss ordentligt. Denna gång hemma hos mig. Pepp!

Jag berättar detta för en viss Caféman som säger “Jaha. Ni ska äta macaroons, vara lillgamla och prata om Zooey Deschanel och hylla Sofia Coppola eller?”

En lite väl bra beskrivning. Jag tog åt mig. Zooey är inte min största favorit men nåde den som besudlar Sofia. Ja, vi är på first name basis hon och jag. I alla fall jag. Det sitter en bild av henne på min kyl.

En lite väl bra beskrivning, som sagt. Den spontana, mogna reaktionen blir således: “Ja…Men du då!”

Arga farbrorn?

Såg en förtjusande liten film på festivalen. Winnebago Man heter den. Och jag hade den stora äran, verkligen, att intervjua regissören efteråt på ett F2F.

Filmen är en dokumentär. Den handlar om en farbror som på 80-talet gjorde reklam för husbilar. Runt 1989 läckte det ut bloopers där han svär, fräser och är allmänt arg mellan tagningarna. Han är galet arg. Så fruktansvärt irriterad. Och därför, antar jag, också rolig.

Nu finns han på YouTube och en zilljon människor har sett klippen, han är en internetkändis, en ofrivillig stjärna. Hur mår han idag? Vem är han?

Unge, charmige regissören Ben Steinbauer (bilden) bestämde sig för att ta reda på det och filmen föddes och gjordes.

Nå.

Unge Ben var på plats och jag hade som sagt äran att göra ett F2F med honom. När jag skakade hand med honom i foajén, gav han mig två Winnebago-pins. Så blir man vän med Hainer! Sen, inför en peppad publik inne i salongen, ringer han upp Winnebagomannen själv som får svara på publikens frågor direkt genom regissörens iPhone. Hela publiken håller andan medan signalerna går fram och en mansröst svarar… Succé.

Ah…alla F2F borde vara så. Ibland upplever man faktiskt den där lilla stunden av magi som en filmfestival för med sig, om man har tur. Underbart.

Nu blir det lobbying…

Alltså, det krävs ju en riktig talang för att hotta upp programmet Stockholm-Arlanda, det kanske minst actionfyllda programmet på tv just nu jämte SOS Gute.
Men Kennet lyckas.
Ja, min vän Kennet lyckas. Genom att vara sitt alltid så härliga jag (“Jag vill lukta på David Beckhams nya parfym! Jag resonerar som så att om det är en hunk som gör reklam för den så kan den inte lukta dåligt”) gör han Sveriges tristaste program sevärt. Fatta bedriften!
Nu kan man nominera honom till Årets Homo på qx.se och jag uppmanar alla att göra det. Alla.
Han förtjänar vår kärlek. Låt honom få veta att ni finns där.

Teoretisk casting

Det började med en diskussion om vem som skulle spela vem i en filmatisering av min favoritblogg med “Handlarn’s historier” som handlar om en enkel man och hans handelsbod. Teorier om vem som skulle spela Handlar’n dök upp. Synd att Sune Mangs är död, han hade varit klockren.

Jag deltog i diskussioen även om jag själv är mer intresserad av att casta rollfiguren “Hasse”, Handlarns lojala men opålitlige vän som alltid har en räv bakom örat. Tänker mig någon hal och slirig jävel. Kanske Hans Wahlgren? Annars Kjelle Bergqvist. Alla gånger.

Här är i listorna som dök upp:

Dyra versionen
Handlarn Micke Nyqvist
Getrud Lena Endre
Joel Olle Sarri
Lena Tuva Novotny
Stina Lia Boysen
Hasse Kjell Bergkvist
Anna Amy Diamond

Budgetversionen
Handlarn Stefan Gehardsson
Getrud Annika Andersson
Joel Linus Wahlgren
Lena Hanna Hedlund
Stina Mi Rydell
Hasse Ola Forssmed
Anna Amy Diamond

Jag föreslog att om man ville göra folklustspel av det hela borde Lasse Kronér spela Handlar’n. Jag bildgooglade Lasse Kronér. Där tog diskussionen slut för min del. Fatta hur deppigt det skulle vara att vara Lasse Kronér och få upp de där bilderna. Varannan bild så spexigt leende så att ögonen blir sneda. Varannan bild ser han helt knäckt ut och ögonen är tomma. Ingen glädje någonstans. Hur står han ut med sig själv? Finns det en tydligare bild av “den gråtande clownen”? Jag blev illa till mods, var tvungen att ta en lugnande kopp te och lämna datorn ett tag.

Väl tillbaka vid datorn får jag den här bilden skickad till mig av A och jag mår dåligt igen. Jag säger att han borde ha den som FB-bild men han är övertygad om att det bara skulle föra med sig otur.