Man förbereder sig

Varför sover jag så vansinnigt mycket nu? Jo, för att jag är trött. Inte min kropp, den är inte trött. Men sinnet, hjärnan behöver vila.
I drömmen är det tydligt att hjärnan går på högvarv just nu, och att jag samtidigt förbereder mig på att resa. I drömmen har jag möten eller saker jag måste hinna till innan de försvinner. Jag träffar människor jag vanligtvis gillar men så gör de något som gör att jag känner att jag måste därifrån. Detta tolkar jag som en inre förberedelse på att jag ställer om från att älska min tillvaro här i Stockholm till att rikta in mig på Kalifornien, dit det är bestämt att jag ska.
Denna helg stannar jag inne. Jag dammsuger, skrubbar och sorterar. Den yttersta förberedningen och mentala omställningen.
Jag får reda på att det är över 30C i Kalifornien just nu. Jag bävar. Hellre höstregn i Sverige. Jag skickar vackra bilder på ett vackert Stockholm i höstlig prakt till fotbollskillens mamma (ja, hon skickar mig bilder regelbundet) och hon svarar “Det ser kallt ut”, vilket gör mig irriterad. Vaffan, kallt och kallt. Det är ju vackert!

Olika förhållningssätt.

Lunch, middag och allt det andra

Bland det bästa som finns är luncher med härligt sällskap. Middagar är också bra, men kan lättare glida över i dekadens och en skuldbetungad mättnad. Luncher är alltid befogade, lunch måste man äta.

Äter middag med två gamla kollegor från Aftonbladet. Ja, jag jobbade där en gång i livet. Eller om det var i ett annat liv, jag minns knappt. Det var roligt, chefen var bra. Tills han ersattes av en annan chef som inte alls var bra. Som ringde mig när jag var hemma från akuten eftersom jag fått gallsten med akut värk. Ringde och sa “När får jag texten, jag ska ha den nu!”.
Han hade förresten en idé, att vi skulle hitta på “drömrubriken” och sedan göra allt vi kunde för att hitta något som kunde fylla den. Jag slutade förstås. Sånt där trams har jag nolltolerans på. Plus att frilansandet lockade så mycket mer än matlåda, mellanchefer och sisyfosarbetet att alltid producera fram ny text varje dag, varje dag, varje dag.

Idag åt jag frukost med en annan journalist. Ja, jag inser att en majoritet av mina vänner är journalister. Undrar om det är vissa yrkesgrupper där man bara umgås inom kåren? Har alltid tänkt mig att lärare och läkare är en sådan yrkesgrupp. Läkare gifter sig med andra läkare och lärare i större utsträckning än andra grupper med andra lärare. Men detsamma gäller nog journalister också. Alltså mer än, säg, farmaceuter eller piloter. Å andra sidan är det mest kvinnor som är farmaceuter och mest män som är piloter. Jaja, hur som helst…frukosten ja. Chiapudding och skvaller. Alla känner ju alla. Men är det bara inom media som det ska uppdagas om trakasserier?

Lunch med två andra journalister. Eller, en av dem har gått vidare till bokbranschen men i alla fall. Före detta journalist då, som tröttnat på en sjunkande skuta osv. Och det är ju så skönt att luncha med folk som man kan prata med om saker som jag vet låter främmande för, säg, min mamma: artikelpitchar, skillnaden i arvoden mellan tidningar och hur man ska gå vidare med en bokidé där konflikten i storyn behöver förtydligas? Sånt.

Tacksam men också konstigt mentalt trött bär jag ned den stora resväskan från vinden. Jag ser att dörren till den andra vindskorridoren är stängd den här gången. Två gånger när jag kommit upp har lampan varit på trots att det är en sån där som stänger av sig själv efter tio minuter. Jag är livrädd för vinden nu, räddare sedan jag en morgon förra vintern öppnade dörren till soprummet och hittade en man på golvet. Sedan dess är jag rädd för vind och soprum. Och idag hittade jag ytterligare en förvirrande och kanske skrämmande pga konstig grej: en oöppnad kondom av utländsk tillverkare i trappan upp till vinden.

Ja, det är dags att dra nu.

Det dubbla i att skriva något relevant

“Lakonisk titel” gillar jag. Några vänner gratulerar till “bra tajming” med boken. Det känns dubbelt. Det är ju inte så att jag suttit med mitt manus och försökt tajma in bästa möjliga publiceringstidpunkt. Vilket de gulliga gratulanterna vet såklart, de tror ingenting sånt. Men ändå, visst finns det en konstigt passande tajming här. Men att vara enbart glad för att min bok om manlighetens uttryck kommer mitt under en storm och ett hällregn över just manlighetens uttryck är svårt.

Det dubbla i att skriva något relevant. Boken blir ännu mer på allvar, den hamnar i ett sammanhang och förhoppningsvis väcker det mer nyfikenhet och ger tyngd åt den forskning jag använt, mina analyser och så vidare.
Men jag märker också att jag blir en röst. Alltså, att man vill att jag kommenterar #metoo, outanden av namn. Man vill att jag säger något om polisanmälningar, brottsaspekten och det andra som just nu är aktuellt och viktigt.
Och jag avstår.

Jag ska inte säga så mycket om mitt beslut och mina tankar därom här. Eftersom jag valt att tacka nej, inte kommentera pågående omvälvande (ja, omvälvande!) processer och rörelser. Lite för att faktiskt skydda verket – mitt verk. Det finns en tanke bakom beslutet att inte ha mitt namn på framsidan av boken. Den lakoniska titeln (!) betyder “det är inte bara en enda person detta syftar till, det är någon som händer alla kvinnor på ett eller annat sätt.”
Det är också ett sätt att inte skapa förutfattade meningar (vilket såklart händer ändå med en sådan lakonisk titel). Kvinnlig författare + titeln = manifest.
Det är tänkt att dessa tankegångar ska undvikas så gott det går. Men det hjälper bara föga, det har redan ramlat in kommentarer (inte minst på Jazzhands) från mestadels dudes som har det gemensamt att de inte läst boken men har åsikter om innehållet i den ändå.

Skulle jag dessutom kommentera riks- och världshändelser skulle jag dels sätta boken i ett annat ljus och sammanhang, och dels ta fokus från det jag velat säga med boken: belysa varför dessa bilder skickas. Att de skickas är ett faktum. Många mottagare blir berörda, känner obehag. Klart man vill att jag ska säga något till dessa. Men jag tror inte att vi kommer någonvart om vi inte undersöker frågan Varför också.

Så därför.

Från det ena till den andra

Känslan när man bjudit in en gäst i studion som kommer dit trots späckat schema, helt utan ersättning. Känslan när man snackat om hyfsat intima saker i 40 min. Man tänker “Okej, klipparen får putsa lite men annars – svinbra samtal”.
Man säger hej då till gästen, kramar till och med eftersom man är så glad och tacksam.
Gästen går och man hummar lite för sig själv medan man ska till att spara ned ljudfilen. Då upptäcker man att mickarna varit avstängda under hela samtalet och inget spelats in.
Den känslan. De sakta blossande kinderna. Den latenta paniken. Den.

Tycka till om tyckande

Man blir rätt matt av att tycka saker om dagarna. Lyckligtvis tycker jag bara saker som jag tycker att jag har koll på. Dickpics till exempel. Trots att nej, jag är ingen dickpicsskickare. Kan jag tycka saker om dem som är det ändå?

Den här veckan har jag tyckt saker i flera timmar. Alltså sammanlagt. Och jag ska fortsätta tycka saker. Hur orkar folk tycka saker? Ja, man skaffar sig relevant kunskap förstås och skapar sig vad man uppfattar som en helhetsbild, en teori. Visst känner jag mig säker i det jag påstår, det jag säger och tycker mig ha belägg för.

Men det är ju ett tyckande.

Kroppar

Det tråkigaste med att åldras är att åldras. Huden börjar hänga, rumpan blir platt. Man blir andfådd, man tänker att man måste börja träna. Man skär sig på brevkniven och det lilla, lilla jacket tar två veckor på sig att läka. Huden tar tid på sig, kämpar på och når inte hela vägen fram. Förr om åren tog samma sträcka bara ett par dagar.

Hur orkar folk hålla sig smala och fit? Mammas väninna, en dam med käpp men pigga ögon, om än vattniga, säger åt mig att jag måste pensionsspara. “En dag står man där.” Jag säger att jag pensionssparar, hon säger “Ena dagen jobbar man, förstår du, nästa…” och så pekar hon på käppen för att visa att en dag vaknar man upp och orkar inte ta sig fram.

Nu är jag inte i pensionsåldern men väl medelåldern. Usch. Jag avskyr att vara i medelåldern. Jag avskyr att åldras. Jag avskyr att veta att kroppen förfaller. Jag går på synundersökning på morgonen och optikern föreslår att jag ska köpa läsglasögon, såna där som finns på bensinmackar och lågprisvaruhus.

En gång tänkte jag att det aldrig ska hända mig. Jag tänker vara uppmärksam på minsta ålderstecken och bekämpa det skoningslöst. En rynka, den zappar jag med kniven eller botox eller vad som nu kan göras. Inga rynkor på våra gator. Ropen skalla.
Jag borde få någonting för att jag aldrig rökt, druckit och alltid lagt mig i tid. Någon slags payback borde man få. Sedan var det det där med depression och oro så de kanske tar ut varann. Men ändå. Något borde man väl ha för att man började tidigt med a-vitamincreme.

Hur orkar folk hålla sig smala? Jag äter inte mer på något sätt och ändå går vikten upp, upp, upp. Allt sätter sig på osmickrande platser som mage och lår. Inte rumpa inte, nej då. Där kör vi platt. Medan magen putar som på värsta grosshandlarn.

Men gå på gym då.
Men ät mer grönsaker.
Acceptera att åldrande är vackert. Rynkor betyder erfarenhet.
Drick massa vatten.
Meditera.
Framför allt: sluta klaga.

Okej, då gör jag väl det. Sluta klaga alltså.

Baktankar

När jag är milt stressad eller milt ledsen bakar jag. Ibland utan att sluta, som när jag började baka kakor för att hantera lite stress och insåg att jag bakat säkert 200 stycken innan jag lade ned. Choc chip med kokos istället för havregryn, om någon undrar. De fick sedan serva som snacks på min releasefest. Det kom massor med folk, många åt kakor men ändå blev det kakberg över. När det gäller bakning känner jag ingen måttlighet. Likaså julpynt. Ingen måttlighet där heller. Den analytiska kanske vill mena att dessa två förenas i känslor av nostalgi, husmoderlighet och hemkänsla. Vad vet jag. Jag vet bara att just nu vill jag bara lyssna på jullåtar, baka saker med kardemumma och ha på mig byxor med resår.

Mat- och sovklocka

Man är inte 30 längre. Man är inte ens 39. Man spelar in podd klockan nio på morgonen (man tar bussen istället för tunnelbanan eftersom man a) tror att man kommer snabbare fram då b) vill minimera chansen att springa på en massa folk man eventuellt kan träffa på väg till sina jobb), springer lite ärenden, kommer hem och ska kolla nya säsongen av Riverdale och däckar på soffan.

Klockan är inte ens 15 slagen.

A kommer hem från en weekendresa till Berlin och har handlat en sån där sida ur en gammal uppslagsbok till mig. Jag har några inramade på väggen. En gammal detaljerad illustration över livet på havets botten, med koraller och maneter, och en med kameleonter. Och två med exotiska fåglar.

Jag lämnar in den på inramning. Jag blir glad av att ha saker omkring mig som påminner mig om kärlek och vänskap. Någon har tänkt på mig. Det är ju den enda som betyder något och det enda man kan påminna sig om när a) man är latent stressad över saker som ska göras, förberedelser som ska planeras inför stundande resa b) man hamnar i bråk med människor.

Och det är allt jag har ork att säga för tillfället.

Good times! (Ahead)

Ännu en dag då jag bockar av grejerna på en lista. Tillfredsställelsen ändå, när man får saker gjorda.
Skojade med A igår (har inte sett honom på flera dagar) när vi insåg att han skulle kunna beskrivas i tidningarna som en granne som “mest höll sig för sig själv” och jag som en person med ofantligt kontrollbehov, “hennes hem var närapå pedant”. Gärningsmannaprofilerna.
Allt det där blir extra tydligt i tider av stress. Hur man hanterar tjocka scheman. A blir galen och skriker, jag försöker bena upp och skriva listor och vara systematisk.

Vi åt indiskt och löste korsord. En avslappnande syssla. Indiern glömde såsen till mitt ris, det var den fattigaste indiska måltid jag någonsin ätit. Tills jag frågade om sås och han kom på att han glömt och ställde fram en karott utan minst uns av ursäkt. Fick betala fullt pris. Jag var för snäll för att påpeka någonting. Sedan var det taxi till Breaking news och en i mitt tycke hyfsat obekväm medverkan.

November, november. Snart blir det distans och lugn. Relativt i alla fall. Kollar kalendern på väggen. Fyllda dagar, så många erfarenheter som ligger framför mig. Så kan man också se det och det gör jag.

Söndagar

Söndag, regn. Den sista lugna luckan innan hjulen börjar snurra igen. En liten andningspaus där möjligheten till att faktiskt ta en dusch, ta på sig mjuka sockor och lägga sig på soffan och läsa en bok faktiskt finns.
Veckan har varit snurrig. En sådan vecka då jag varje morgon behövt kolla på min stationära kalender som hänger på garderobsdörren för att kolla vilka punkter och hålltider som gäller just idag. Ibland har jag till och med behövt skriva ned dem på en post-it som jag burit med mig för att sedan i huvudet kunna bocka av möte ett, två och tre. I genomsnitt en intervju om dagen de senaste tio dagarna. Det låter lyxigt, det är lyxigt. Men man blir också matt, av fokus, energi och allt sånt man inte tänker på. Formuleringar, ett försök att hålla sig till klarhet, de sakerna. I alla fall tror jag att det är det som har den mattande effekten men det kan lika gärna vara min introverta sida som får sig en törn.
Regnet är bra, lugnande och renande. Jag ställer mig på vågen och ser att trots mina halvhjärtade men medvetna försök är det fortfarande rekordvikt som gäller. Jävla skit. Måste börja träna i USA. Alltså från dag ett. Där, på andra sidan tunneln, där ett lugn väntar.