En sann historia

Det här är faktiskt alldeles sant. Och för att klargöra: jag tar det hela på fullaste allvar och ligger i träning. Jag vill inte att folk ska vara arga på mig.
(Klicka på Anders Rydells fina blogg och läs under What’s eating…Av uppenbara skäl kan jag inte blogga om det själv)

Falskt alarm

Det där om att Dr. Alban bytt namn och numera kallar sig Luther Martin är falskt alarm. Lesson number one: dubbelkolla alltid källor.
Men okej, om han fortfarande heter Dr. Alban (och i ärligthetens namn, varför ändra ett sk. “vinnande koncept”?) var håller då hans comeback hus? Vad var det jag bevittnade där i slutet på mars egentligen?

Hit the road, Jack (inga spoilers!)

Nu har jag sett sista 24 och sista Heroes.

Tomhet.

Heroes slutade abrupt, lite för cleant och med ett par – till och med för Heroes – lite för mystiska sammanträffanden. Men ändå ser jag fram emot “Volume 2”, om det nu blir någon. Om inte annat så för att jag nyligen fick reda på att Nathan Petrelli (Adrian Pasdar) är gift med Natalie från Dixie Chicks.

Och så mitt älskade 24.
Jag har så svårt att säga någonting negativt om serien, av respekt för allas vår hjälte, men kan citera en alltid så pålitlig citatkälla (vi kan kalla honom Kennet) när han säger att det alltid är lika kul att se Hollywoodskådisar spela efterblivna och 24 gör en inte besviken på den punkten. Det är få som lyckas (Leo DiCaprio i Gilbert Grape är den enda jag skulle ge högsta betyg i mongogestaltning).
Och i säsong 6 är det inte mindre än två rolltolkningar som ska uppfattas som rörande och autentiska…men jag vet inte. Jag blir mest rörd när Jack Bauer grinar och sånt. Och inte heller där blir man besviken.

Sedan kan man tycka vad man vill om seriens formulaiska format. Det är bara vissa hot som kan vara stora nog för att sätta en hel nation i fara; kärnvapen och giftgas. Och kanske total datanedläggning (som i kommande Die Hard 4.0!). Och det måste finnas en mole, och det måste finnas vändingar och goda som visar sig vara onda och så ett gammalt spöke från förr. Man kan inte klaga på det. Det är som att klaga på att det är för mycket action i Die Hard 4.0.

Däremot kan man kanske försiktigt höja ett ögonbryn inför faktumet att folk som blir skjutna i armen eller borrade i axeln tar av sig bandaget och jobbar som vanligt tre timmar senare. Vilket bara bidrar till den där känslan av attt CTU är övermänniskor, som man ville bort ifrån ett tag genom att visa att de är precis som oss. Jack gråter av utmattning, han blir heroinberonde och han screwar upp sina relationer.
Att han sedan pallar att rädda världen ett dygn efter den sista kinesiska tortyrrundan väljer jag att se mellan fingrarna på.

Nu håller jag tummarna för att Chloe och Bill Buchanan inte är ute ur leken. Det vore en förlust som inte på något sätt skulle kunna fixas. Inte ens om Tony Almeida återuppstod från de döda.

PS. Här ligger förresten min Wiliam H Macy-intervju och skräpar.

Wedding Crashers

Var på bröllopsmiddag igår (tredje på ett år!). En annorlunda spin denna gång med gående bord (nice!) och trollkarl till efterrätten. Han hade svart Weird Al-peruk, glasögon, knaständer och fejkad “utlänsk brytning”. Körde olika grejor som att trolla fram saker ur rockärmen och sånt. Ett gäng whizkid-barn satt längst fram, åt glass och skrek saker åt honom i stil med “Jag såg hur du gjorde!” och “Du hade den i andra handen ju!”.
Barn alltså. Som de njöt att sätta dit trollkarlen igår. De älskade varje sekund av det.
Gillade också när trollkarlen sa “Här i svenneland” och en liten gosse påpekade att det faktiskt heter Sverige.
Eller när han körde ett “Ånej hjälp! Kniven går rätt igenom armen på mig! AAARGH” och gossen bah “Meh, om det hade varit på riktigt hade det kommit blod ju.”

The Chow Must Go On

Eftersom ingen plockat upp mina tv-intervjuer (kan man inte lägga ut dem på nåt sätt? Just nu har jag en bunt sköna intervju-tapes bredvid mig i betacam-format. Ingen jag kan använda) så kan jag avslöja det stora scoopet som Chow Yun-Fat avslöjade i min intervju, som kommer att gå till historien bland mina topp fem-bästa (tillsammans med HP Baxxter i Scooter)

Jag frågade nämligen i stort sett alla intervjuoffer vad det mest pirataktiga de gjort i hela sitt liv var. Vissa var jävligt boring, som Naomie Harris som sa “Jag har rest mycket” och Jerry Bruckheimer som bah “Well, att göra den här filmen var i stort sett som en piratresa”.

Men Chow var på fnissigt humör, gillade mig och min Goonies-tröja. Han var hungrig och pratade skitmycket om lax efter att jag hasplat ur mig att vi äter sånt i Sverige. Han hade ett litet entourage av små, punkiga kineskillar i rummet som kanske haussade upp stämningen, vad vet jag.

För på min fråga tänkte han lite, fnissade och viskade sedan, med ena handen runt munnen: – Konkubiner!

Att ingen plockade upp det klippet alltså…är ju synd. Minst sagt.

Yo-hoho och en flaska med rom (längsta inlägget nånsin)

Här är resultatet av veckans hårda arbete (förutom artiklar lite hör och var, dock inga tv-reportage). Närkontakt med kändisar av första till tredje graden. Ingen bild på Ian Ziering, det var trist. Men goda minnen. Han hälsar till Fredrik och Filip. Jag blev solbränd och alldeles röd men det är okej. Jag gör gärna om det, för en så hängiven journalist är jag. Och jag har heller inget emot att stå inklämd mellan Schweiz och Brasilien. Journalistiskt sett alltså. Det verkar vara trevliga länder båda två, av deras korrespondenter att döma. Möjligen talar schweizarna lite bättre engelska.

Orlando tar emot folkets/småtjejernas jubel

Den bästa bilden jag har av Johnny Depp…ledsen.

Jon Voight. Redo att stabba nästa person som frågar nåt om Angelina.

Flinande Geoffrey Rush med madman i bakgrunden

Joey från N’SYNC i osmickrande pose

En mycket rik man: Gore Verbinski – Pirates of the Caribbeans regissör.

Kortvuxen pirat med dödskalleörhängen

Vilmer och hans uttråkade lillebror.

En dvärg lika liten som den schweiziska journalistens hand! (Skoja)

Den där jättelånga kinesiska basketspelaren

Jag, typ femtio cm bort från Hiro!

Hiro från Heroes!

Läskigt litet genibarn intervjuar kändisar för någon tv-kanal (kanske Disney Channel?).

Finns det coolare dvärg? Svar nej. Peter Donald Badalamenti, som han heter, rockar båten. Jag såg en dokumentär om dvärgar som föredrog termen “Little People”, men jag vet inte…det låter ju ännu mer nedsättande? Schweizaren som stod bredvid mig sa att Peter var midget, men tillade också “Jag vet inte, i Schweiz hade vi bara kallat honom lilleput“.

Jag på röda mattan i Disneyland, typ en halvtimme från en nasty solbränna som sedan får baddas med aloe.

Det står “Missed Prom for Pirates” på hennes svarta plakat.

…och slutligen:
Jag och min kompis Chow Yun-Fat!

Yo-hoho och en flaska med rom (längsta inlägget nånsin)

Här är resultatet av veckans hårda arbete (förutom artiklar lite hör och var, dock inga tv-reportage). Närkontakt med kändisar av första till tredje graden. Ingen bild på Ian Ziering, det var trist. Men goda minnen. Han hälsar till Fredrik och Filip. Jag blev solbränd och alldeles röd men det är okej. Jag gör gärna om det, för en så hängiven journalist är jag. Och jag har heller inget emot att stå inklämd mellan Schweiz och Brasilien. Journalistiskt sett alltså. Det verkar vara trevliga länder båda två, av deras korrespondenter att döma. Möjligen talar schweizarna lite bättre engelska.

Orlando tar emot folkets/småtjejernas jubel

Den bästa bilden jag har av Johnny Depp…ledsen.

Jon Voight. Redo att stabba nästa person som frågar nåt om Angelina.

Flinande Geoffrey Rush med madman i bakgrunden

Joey från N’SYNC i osmickrande pose

En mycket rik man: Gore Verbinski – Pirates of the Caribbeans regissör.

Kortvuxen pirat med dödskalleörhängen

Vilmer och hans uttråkade lillebror.

En dvärg lika liten som den schweiziska journalistens hand! (Skoja)

Den där jättelånga kinesiska basketspelaren

Jag, typ femtio cm bort från Hiro!

Hiro från Heroes!

Läskigt litet genibarn intervjuar kändisar för någon tv-kanal (kanske Disney Channel?).

Finns det coolare dvärg? Svar nej. Peter Donald Badalamenti, som han heter, rockar båten. Jag såg en dokumentär om dvärgar som föredrog termen “Little People”, men jag vet inte…det låter ju ännu mer nedsättande? Schweizaren som stod bredvid mig sa att Peter var midget, men tillade också “Jag vet inte, i Schweiz hade vi bara kallat honom lilleput“.

Jag på röda mattan i Disneyland, typ en halvtimme från en nasty solbränna som sedan får baddas med aloe.

Det står “Missed Prom for Pirates” på hennes svarta plakat.

…och slutligen:
Jag och min kompis Chow Yun-Fat!

Vår kvinna i LA

Körde LA-dag idag, min första “lediga” dag innan jag åker hem imorgon. Började dagen på gym tillsammans med min LA-vän Roni, stort som Gallerian ungefär. Kände mig som en LA Lady. Har aldrig sett så många plastikopererade kvinnor på en och samma plats i hela mitt liv. Alla har samma, läskiga Jocelyn-what’s-her-name-leende.
Sedan sallad på Whole Foods som är mitt alldeles egna Tiffanys, för alla som läst och älskat Breakfast at Tiffany’s. Ett ställe där allt är dyrt, fint och ouppnåligt, dit man kan drömma och känna att “nothing bad could ever happen to you”. Whole Foods är visserligen inte särskilt dyrt i jämförelse med Tiffanys, de säljer, som namnet antyder, mat. Allt är organiskt och vackert. Salladsbaren är rörande komplett.
Sedan var jag tvungen att förstöra allt genom att dricka en chokladmilkshake. Idiot.
Köpte ett par Stan Smith. Säljkillen var lite concerned och hintade ett par gånger att de var men’s shoes. Jag sa att det var ok. Jag sa att jag var en classic girl och då sken han upp och erkände att han tyckte att tjejversionerna av Stan Smith är skitfula. Sant. Se vad lite ärlighet kan göra.
Jag ska snart ladda upp bilder från röda mattan. Verkar inte som om de hamnar någon annanstans. Måste researcha den där coola dvärgen. Största regret: att inte prata med coola dvärgen.

Mellan Österrike och Brasilien

Tillbaka från Disneyland! Jag har stått upp i tio timmar nu, utan lunch och middag. Det är sängdags, trots lockande förslag om lite midnight snacks i baren halv tolv.
Det var madness. Galapremiär i Disneyland ikväll för Pirates. “Alla” var där; Johnny, Orlando…alla. Plus en massa stars av varierande kaliber. Jag tog kort to prove it men har tyvärr inte med mig grejen som gör att jag kan ladda upp dem på datorn. Sådan är jag.
Men jag bjuder på några highlights från kvällen innan jag svimmar av i sängen:

* Ian Ziering (Steve i Beverly Hills 90210) hälsar till Fredrik och Filip och ber att de ska ringa honom.
* Jag och Misa Oka (Hiro i Heroes)!
* Jag pratar med Vilmer Valderama och pokar hans lillebror i magen.
* Johnny Depp i snyggjeans och grön skinnpaj. Gotta love it.
* Natalie från Dixie Chicks. Sååå cool! Jag ska bli som henne. Starting now.
* Jag med kamera framför röda mattan, säger “Här står jag i Disneyland…blah blah blah” medan två freakiga pirater smyger på mig bakifrån och försöker sno mitt halsband. Jag freakar ur och skriker så att kameramännen garvar. Blir säkert ett roligt klipp. Hade jag varit känd hade det blivit extramaterial på min “best of”-DVD.
* Jag pratar med en gammal skurk från 24, som bara jag kände igen. Till och med han blev imponerad. Han bah “Boy, you did your research!”, och jag bah “No, I’m just a 24-fan. Now tell me more about CTU.” Jag vet inte vad han heter. Men i morgon när jag inte är halvdöd så kommer jag att veta.

Bilder finns i kameran. De ska uploadas. ASAP.

För alla som gillar sånt: läsare av Jazzhands är från och med idag bara ett handslag bort från den där snygga dvärgen i Pirates. Jag tror att “little people” är termen de föredrar, även om hans proportioner snarare antydde att “midget” är en mer korrekt ord. Han var i alla fall snygg, och jag har en jättefin bild på honom när han posar och typ säger att pirater rockar. Han har sin egen action figure så att han är ingen att fnysa åt. Vad han heter? Lägg ned, jag måste sova nu.

Your loss, not mine

Både fyran och trean backar. Fools.