Sista dagen

Jag försöker få nyårsafton till att inte betyda något och jag lyckas ganska bra. Det är bara när man tycker sig ha ett val som det där funkar. Alltså, om man kan säga att antingen är nyårsafton vemodigt och upphaussat eller så är det inte det.
Jag försöker i alla fall.
Jag har inte blivit bjuden till något nyårsfirande vilket jag också tolkat som en frihet istället för alternativet, en tomhet. Till exempel.
Så jag och A ses istället och äter sparris. Sedan går vi nog till Nytorget och står och håller för öronen innan vi skiljs åt. Önskar varandra gott nytt år och sväljer varsin sömntablett.
Att se tillbaka på året som gott kan jag inte. Inte heller vill jag blicka framåt och tro att någonting kommer att förändras bara sådär, bara för att kalendern är slut och jag har köpt en ny som det står 2014 på. Förändring markeras inte så. “2014 blir ett bra år”. Jag får fina sms från vänner. Kan man mäta bra och dåliga år? Jag vet inte jag.
Mailar också med min nya terapeut. Jag sparkade min gamla för att vi under ett och ett halvt år aldrig ens ställde frågan “Men varför blir du så ledsen?” medan hos min nya terapeut var det den första frågan som ställdes.
“Resultat och förändring kommer alltid av våra handlingar” skriver han och önskar ett gott nytt år.

Oväntat

Oväntad hjälp dyker upp i form av en vän.

En gång i tiden, när jag var yngre och hade längre hår men lika stora känslor, så tänkte jag, medan jag höll andan en stund, att han kanske var min framtid.
Eller skulle kunna vara det. I en annan framtid.
Men när jag hållit andan tills jag inte kunde hålla den längre och andades ut istället så visade sig snabbt att han inte var min framtid men han var då och där.

Och nu är han här och nu.
Och från ingenstans meddelar han mig att jag är värd att älska, full av hopp, styrka och energi. Ordagrant. Det är vad han meddelar mig, vad han tycker att jag måste veta och förstå.

Vi är inte del av varandras liv på något sätt. Men plötsligt finns han där och menar det han säger. För att han vill säga det. För att han tycker att mitt lidande är “orättvist”. Ja, det är ordet han använder. Att med det jag borde kunna se och känna att jag besitter så borde jag bara kunna ta ett andetag, resa mig och lämna “tönten ångest” bakom mig.

En oväntad vän och en oväntad värme. Jag vet inte hur mycket det eller han stillar min ångest direkt men jag tänker att detta ska jag minnas, förvara någonstans i en liten del av mitt hjärta, den enda som har plats för annat än ångest just nu, och ta fram någon gång framöver. Och se på den och se att den nog skiner lite.

Smaken av längtan

Många gånger, i stunderna då läget inte är akut men när den darrande, brännande ångesten väntar om hörnet, så har jag vänt mig till kokböckerna.
De är som serietidningar eller äventyrsromaner för mig, en plats att längta till, som man önskar fanns på riktigt. Och som jag önskar att jag levde i.
Martha Stewart-världen med smak av amerikansk hemmafrustolthet och framgång. Fast inte utan ingredienser som  bitterhet, perfektionist och längtan efter något som en gång var.
Nigella med engelsk överklass men en underklang av sorg. Och mat, bakning och tillagning för att bedöva smaken av den.
Och så Sophie Dahl och hennes välbärgade bohemliv där hela familjen leker runt päronträdet medan köttpajen reder sig i ugnen.

Jag läser kokböcker innan sömnpillren bedövar mig. Tittar på bilderna, fantiserar och längtar.

För det är min dröm. Ett stort, hemtrevligt och rustikt kök där alla alltid skulle känna sig välkomna, där oväntade gäster svängde förbi, för att de visste att de fick, och där något nybakat alltid fanns till hands.
Att möta sin älskade efter jobbet, gå förbi hallarna, vilken spelar ingen roll, plocka ut råvaror och gå hem till ett kök som är levande och glatt. Det är min vackraste och klaraste dröm.

Josefins julklapp, Sophie Dahls kokobok, ligger på köksbordet och gör mig påmind om två saker.
1. Att jag har vänner. Som Josefin. Som snappat upp min önskan och gav mig boken.
2. Att jag fortfarande drömmer om ett kök där alla är välkomna.

Och när A kommer förbi, som han alltid gör, ser han kokboken och bläddrar förstrött i den medan kaffevattnet kokar. Jag säger att jag är så glad åt boken, att jag vill laga fina grytor, härlig mat, saker man snörar och stoppar in i ugnen tillsammans med stora kvastar med timjan. Jag vill verkligen det säger jag och pekar på en bild av en ugnsgrillad kyckling.

Men vem skulle jag laga mat till? Vem skulle gästa mig?

Det säger jag inte högt till A, det tänker jag bara. Men jag säger att jag vill laga grytor i vinter, rustika saker som smakar tryggt och ömt. Han säger att det ska jag göra naturligtvis och att det kan vi ju faktiskt göra tillsammans och då gråter jag så att köksbordet blir fullt av små, små pölar.

De anhöriga

Anhörig. Detta sjukhusord. Det sitter på lappar, präntas på formulär.
Det är ett vackert ord, fint på något sätt att vara någons anhörig. Någon man tillhör.
Mina anhöriga läser pamfletter om hur det är att leva nära någon som är sjuk och den sjuka är jag. Det är jag man måste lära sig att leva med, på nytt.
De läser fina saker om mig, som att de kan hjälpa mig genom att i sin tur hjälpa mig att acceptera och bekräfta mina känslor. Jag som är sjuk. Och de måste sätta människan och inte sjukdomen i centrum. Var konkret, är ett annat råd till de anhöriga. Och skuldbelägg inte er själva för det här. Men det är det nog ingen chans för. Sjukdomen spirar ju i mig, som en rot som fått fäste och vägrar ruckas på. Sjukdomen är min egen. Liksom de är mina anhöriga. Och båda måste vi lära oss att leva med detta.  Hur det ska ske för min del vet jag faktiskt inte, jag ställer mig frågan varje dag innan jag sväljer mina piller.

Tiden, tiderna

All den tid som går åt till att vänta…
…på att kunna andas lugnt
…på att kunna sova
…på att kunna vara någon
…på att kunna ge
…på att medicinerna ska verka

Och ännu är den tiden inte här.

Jag vet

Jag vet att jag borde jobba. Jag vet att jag borde gå ut och gå. Besöka gymmet. Göra saker för eget, personligt nöjes skull. Jag vet. Men jag orkar inte.
Jag kan inte.
För jag orkar inte.
För att jag är sjuk.
Jag har en sjukdom och den gör att jag inte orkar.
Annat än att ligga på sängen och höra hjärtat slå.
Annat än att ligga på soffan och försöka andas fast det känns som om det inte går.
Tänka på när utandning övergår till inandning. Och försöka att mota bort de tankar som säger att det vore skönt om utandningen bara stannade där och inte blev till någon inandning alls.

Det onödiga hjärtat

Nej, nu går det faktiskt inte längre. Nu orkar inte detta hjärta mer fler unga, rara pojkar som är rädda för närhet. Som önskar, längtar och vill men låter alla rädslor – och jag – komma i vägen.

Ett steg fram och två steg bak.
Ett steg närmare det närmaste.
Sedan rädslan som backar.
Ett steg närmare närheten.
Och sedan två steg bort.

Det går för fort.
Säger de.
Det är för nära.
Känner de.
Jag vet inte vad jag vill.
Säger de.

Allt det där borde man ju lärt sig känna igen vid det här laget. Och att på det följer inget inget “Jo, nu vet jag att vi tillsammans, med säkerhet i hjärta och glädje i sinne, ska ta de gemensamma stegen framåt mot äventyret”. Aldrig. Någonsin. Det gör inte det. Kära hoppandes, längtandes, dunkande optimistromantiska hjärta – det gör inte det.

Allt som följer är en tystnad som följs av mer tystnad och till slut känner man elektriciteten mellan varandra men den är inte godartad, den är stickande och frätande och man gör sig illa.

Jag vet att det går emot hela din existens, mitt kära, ömtåliga organ, att tänka så. Jag vet att jag krossar dig när jag säger att du har fel. Det gör att du inte ser någon mening med att ens finnas till och dunka för mig. Men du måste tro mig, du dunkar i onödan, älskade hjärta. Du dunkar för att du tror och hoppas. Gör inte det. Dunka för att du vet istället så besparar du oss båda ännu ett mörker.

Känslorna är alltid för stora

Men det är ju en del av dig, säger de. Det som gör dig till en unik, kännande människa. Som gör dig empatisk, som gör att du kan sätta dig så bra in i hur andra funkar och mår. Ja, det är ju faktiskt det som gör dig till en så bra skribent. Var tacksam för detta!

Det är jag inte.

Jag är inte ett dugg tacksam över att ha ett lager mindre hud än andra. Att känna mer än andra, alltid. Att inte se skillnad i valörer, att minsta förlust, minsta separation är en sorg för mig och jag blir paralyserad, ensam och får sova på As soffa eftersom jag inte ens kan umgås med mig själv.

Om jag kunde, om jag fick välja, skulle jag aldrig välja att ha det så här. Jag skulle aldrig välja att vara jag.

Ilningarna, de kalla

Jag är aldrig bra nog, sa jag till A. Men tog tillbaka det direkt. Det stämmer inte, det händer att jag är bra nog. Det finns tillfällen.

Bara inte idag. Med ilningen som börjar långt in i kroppen, en kall klang som när man slår på någonting av metall. Skakningen som följer, från det inre och ut mot kroppens alla konturer. Sedan når det resten av kroppen som en enda stor skakning.

Idag gråter jag. När jag borde vara på viktiga möten, rensa bort födelsedagsblommorna som börjar se ledsna ut, boka en tvättid, glädjas åt att min bror och min svägerska kommer hit om bara någon vecka.

Men det går inte. Jag gråter bara och tänker på hur jag aldrig känner mig bra nog.
“Du är fantastisk”, sa P och sedan gick han. “Inte fantastisk nog”, tillade jag.
“Jag gillar verkligen att hänga med dig”, sa E och sedan gick han. “Inte tillräckligt mycket”, tillade jag.

Blandad sorg

Terapeuten pratar om mixed feelings. Om att i sorgen måste det också finnas andra känslor. Mixed feelings. Man kan bli arg eller så kan man hitta någonting helt annat, till exempel kreativitet.
Mixed feelings.
Han säger det flera gånger.

Själv har jag blandade känslor för de blandade känslorna.

Jag fattar ju vad han menar. Snöa nu inte in dig på en känsla, en sorg som ekar av all annan sorg. För sorgen är sällan helt isolerad.

Det vet jag ju.

Men när han satt där. När vi satt där. När vi höll varandra i handen och ville varandra väl. När ingen ville titta på klockan och säga nu är det dags. Nu är det farväl.
Det, om något, är blandade känslor för mig och av sådana dör jag.