- Postad 2013-12-13
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Känslorna är alltid för stora
Men det är ju en del av dig, säger de. Det som gör dig till en unik, kännande människa. Som gör dig empatisk, som gör att du kan sätta dig så bra in i hur andra funkar och mår. Ja, det är ju faktiskt det som gör dig till en så bra skribent. Var tacksam för detta!
Det är jag inte.
Jag är inte ett dugg tacksam över att ha ett lager mindre hud än andra. Att känna mer än andra, alltid. Att inte se skillnad i valörer, att minsta förlust, minsta separation är en sorg för mig och jag blir paralyserad, ensam och får sova på As soffa eftersom jag inte ens kan umgås med mig själv.
Om jag kunde, om jag fick välja, skulle jag aldrig välja att ha det så här. Jag skulle aldrig välja att vara jag.
Ilningarna, de kalla
Jag är aldrig bra nog, sa jag till A. Men tog tillbaka det direkt. Det stämmer inte, det händer att jag är bra nog. Det finns tillfällen.
Bara inte idag. Med ilningen som börjar långt in i kroppen, en kall klang som när man slår på någonting av metall. Skakningen som följer, från det inre och ut mot kroppens alla konturer. Sedan når det resten av kroppen som en enda stor skakning.
Idag gråter jag. När jag borde vara på viktiga möten, rensa bort födelsedagsblommorna som börjar se ledsna ut, boka en tvättid, glädjas åt att min bror och min svägerska kommer hit om bara någon vecka.
Men det går inte. Jag gråter bara och tänker på hur jag aldrig känner mig bra nog.
“Du är fantastisk”, sa P och sedan gick han. “Inte fantastisk nog”, tillade jag.
“Jag gillar verkligen att hänga med dig”, sa E och sedan gick han. “Inte tillräckligt mycket”, tillade jag.
- Postad 2013-12-13
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments