- Postad 2022-04-25
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 3
Till saker som varit
Jo, det är så att USA inte längre är ett andra hem. Det finns inte kvar en plats för mig där, ingen person heller. Det var en sakta, pockande känsla som inte gick att skaka av sig. Ett stilla oväder som inte gick att stänga ute.
Rätt beslut? Fel beslut? Jag vet inte om det är rätt att fråga så. Det blev ett beslut. Känslorna påverkas, dagarna påverkas. Men det blev ett beslut.
Åh den där bekanta känslan i bröstet, den där molande värken man varje gång hoppas slippa. Aldrig igen. Men det är just det – varje gång. Med det sagt – jag har känt det förut och jag har överlevt det. Jag har känt lugn, lycka och glädje mellan varven. Okej kanske inte lugn, det är en svår gren för mig, men glädjestunder. Och så dyker den upp igen, känslan som tar över allt. Men poängen är att den inte är ständig, den är inte ens beständig. Det får den inte vara i alla fall.
Och i fredags, just i fredags, var det en bra dag. Jag skrev en grej som var kul. Jag pratade i TV och själva den akten, att prata i direktsändning, får mig att koncentrera mig och skärpa sinnena. Efteråt promenerade jag och en tanke kom till mig nämligen att jag inte är intresserad (får inte, bör inte) av någon som inte på allvar är intresserad av att verkligen lära känna mig. Jag vet att det är den allra högsta insatsen. Jag vet hur mycket som kan stå på spel och hur mycket man kan förlora. Och senaste åren har jag satsat lågt och förlorat i stort sett ingenting. Men hellre inte riskerat något.
Men just i fredags då det var sol och mina sinnen hade skärpts och jag var fri, ledig och helgen skulle till att börja – då kom den tanken till mig väldigt klart. Att jag vet en del om mig själv, en del bra grejer till och med. Att jag är trött på att vänta, att det faktiskt ärligt talat är en förtärande grej det där med väntan. Vänta på att den andres känslor ska komma ikapp, vänta på att den andres mod ska komma ikapp mitt.
Det som hände för en halv livstid sedan, i alla fall känns det så, när jag föll hårt och djupt så berodde det på väntan. Faktiskt. Jag väntade och väntade. Förberedde och fantiserade och tänkte och höll tillbaka, höll tillbaka. Och väntade. På att hans ord skulle matcha hans handlingar. Det kommer, det kommer. Vänta, vänta.
Som jag väntat sedan jag var ung. På allt möjligt har jag väntat. Alla möjliga personer. Gud som jag har väntat. Men sedan i fredags väntar jag inte längre. Jag tänker inte lägga en minut till på väntan, det säger jag till den där brännande känslan och de allt svagare tankarna på att jag ska hålla tillbaka den jag är.
Blommor för själen
Jag fick en blombukett – på en lördag och allt – och i vanlig ordning blev jag rörd. Jag är helt enkelt en sån som gråter lätt. Som andra som svettas lätt eller rodnar lätt. Jag har lätt till tårarna.
Blommorna kom från två kollegor, eller snarare chefer, på TV-jobbet jag hoppat på (igen) som ett väldoftande hejarop. Så glad jag blev. För omtanken såklart, att mitt arbete räknas och syns. Men också för att buketten för mig betydde att jag är del av en gemenskap.
Det är ju inte så att jag inte kan umgås med folk, att jag är en eremit eller enstöring av något slag. Så är det inte. Jag kan fungera i grupp, tro det eller ej, men det är inte mitt element. Du är bara ovan, säger min terapeut. Hon säger att jag ska öva.
Det är min personlighet, säger jag. Vissa av oss jobbar bäst på eget håll, andra i grupp. Man är mer extrovert eller mer introvert. Men med det inte sagt att jag också kan öva på att känna mig dränerad på ork bara för att jag pratat med fler än tre personer på en dag. Och det övar jag på nu.
Hur som helst, när man jobbar i en redaktion för ett tillfälligt projekt så är man en ny grupp. Vi är alla nya som konstellation, nya för varann. Vissa har jobbat ihop förut men som grupp är vi nya. Jag tycker om gruppen, gillar alla kollegor. Men alla har mer erfarenhet av TV än vad jag har, så jag sätter mig redan i ett slags utanförläge. Jag har ännu inte lärt mig termer som AVA, PÅA och WAMP (eller jo, jag vet vad alla de där betyder numera).
Men jag upptäcker att jag har andra erfarenheter. Jag är van att vara tillmötesgående, jag kan vara charmig i telefon och är bra på att känna in folk. Jag är van att jobba disciplinerat på egen hand, jag ber kollegorna om Att Göra-listor och så betar jag av dem. Jag är van att inte fråga chefer och redaktörer om mer än det nödvändiga och istället bara göra. Jag är definitivt van att improvisera.
Så – utifrån detta. Alltså utifrån min obekvämhet och upplevda utanförläge (jag skriver med flit inte underläge utan jag menar utanförläge). Att utifrån det få en bukett en lördag med kort om uppskattning från kollegor – hur kan jag inte bli rörd och gråta lite?
- Postad 2022-04-08
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 3
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments