Tackar som frågar

Hur det går med träningen? Jo men tackar som frågar! Har styrketränat sex gånger på sju dagar. Kommit in i en uppiggande galenskap. Får se hur länge den håller i sig.

Sex gånger på sju dagar är inte bara rekord (vanligtvis kör jag 3-4) utan också någonting som jag känner av som positivt. Sover marginellt bättre vilket gör det hela värt för mig, bara det. I synnerhet om jag tränar på kvällen. Detta är för mig någonting jag aldrig trott att jag någonsin skulle kunna uppnå. Med det inte sagt att jag sover bra, att jag somnar inom rimlig tid från det att jag lagt huvudet på kudden. Men jag somnar i mindre orimlig tid och även om jag vaknar flera gånger under natten kan jag lättare somna om. Otroligt. Otroligt! För någon som inte sovit en hel natt utan sömntabletter på över 25 år är det verkligen helt otroligt.

Men en annan oväntad (positiv) bieffekt är att man får gymkompisar. Folk som är på gymmet lika ofta som en själv, som man först tänker “men gud så ofta hen måste träna, hen är ju där jämt!” men sedan inser att dels tänker hen samma sak om dig och dels är det nog troligare så att ni väljer samma gymtider.
Så nu finns det ett litet gäng som nickar åt varandra, jämför schemalagda pass och rekommenderar andra instruktörer och pass. Ett “bra jobbat idag” betyder numera lika mycket för mig som ett “jag läste din artikel, den var bra”.

För att ingen ska slå larm till socialtjänsten eller liknande så tar jag tillfället i akt och förklarar att ett pass på en timme är ändå bara 30 minuters effektiv träning och ja, jag jobbar med aktiv (och passiv) återhämtning också och givetvis (givetvis!) alternerar jag mellan muskelgrupper och träningsformer. Jag har dessutom en PT en gång i veckan också sedan, jag vet inte fyra månader tillbaka, så natt tekniken inte ska bli keff heller.

Men en sista sak om träningen och galenskapen. Jag bryr mig inte särskilt mycket om PB (PersonBästa). Mest för att jag inte har någon koll själv på vad jag tagit och inte. Men det har min PT, hon skriver upp allt i ett rart litet art med många rutor. Ibland ropar hon “Nytt PB!” och då blir jag ju glad förstås (och alltid lika förvånad).
Men en tanke som slår mig gång på gång kring detta med PB är att när jag tränar på egen hand så rör jag mig automatiskt åt mycket klenare och lättare vikter än jag faktiskt vet att jag klarar. Det är en intressant psykologisk observation. Ta ett HIT-pass där marklyft ingår. Jag sträcker mig efter 30 kg spontant fast jag vet att jag lyfter mer än dubbelt så mycket. Varför? Dåligt självförtroende? Ja, dels det och sedan är det ju någonting lätt skrämmande med riktigt stora vikter, oavsett tidigare erfarenheter. Kanske också självbild – de som lyfter lika mycket på gymmet har helt andra kroppar än mig. Nu talar jag om tjejerna och kvinnorna. Vackra, tydliga och väldefinierade armmuskler och starka och synliga coremuskler. Det har inte jag (jag äter inte tillräckligt bra för det).

“Bestäm dig!” brukar PT:n skrika. “Bestäm dig!”. Det är ett bra motto, faktiskt bättre ju mer jag tänker på det. Om man bestämmer sig för att man klarar 75 kg så gör det lättare. Inte med hjälp av någon mind control utan för att rörelsen blir bestämd, den tvekar inte.

“Bestäm dig!”. Det bästa råd jag kan ge (och får) i min vardag. Gör det bara. Skriv boken, skriv klart artikeln. Bestäm dig.

Trashkvot

Linnéa meddelar att nu finns det reunionavsnitt av Love is Blind på Netflix. Jag släpper allt och kollar. Inte för att jag längtat mig galen efter just Love is Blind utan för att det var länge sedan jag kollade på TV på just det viset: okomplicerat.

Jag såg iofs Vi eller aldrig på SVT som hade kunnat vara okomplicerad tittning men istället blev jobb. Jag älskar när tittning blir jobb, det finns ingenting som stimulerar mig mer. Ibland känner jag som en psykologiforskare (kanske inom behaviorism?), ibland som en detektiv på jakt efter samband när jag ser någonting eller läser någonting som får öronen att stå upp som på en hare som uppmärksammar någonting.

Hur som helst. Love is Blind. Jag har visserligen skrivit om den serien också men reunionavsnittet finns det ingenting att skriva om. Verkligen inte. Det är superproducerat, scriptat och enbart till för min personliga, avslappnande, okomplicerade njutnings skull. Ingenting jag behöver förklara, ingenting jag behöver se med en tv-kritikers ögon. Det är bara snabba kolhydrater och det är det jag saknat.

Skrivandets våndor

Precis som det fins olika stadier av sorg så finns olika stadier av skrivande. Någon har säkert skrivit om det.

När jag tänker på det så finns det nog olika stadier av glädje också, som eufori, glädje i relation till de omkring oss och slutligen den villkorliga glädjestunden där vi blir medvedna om att glädjen är tillfällig (till sin natur).

Själv har jag kommit till stadiet då allt känns uselt. Jag har passerat stadiet där jag inte kan avgöra om det är bra eller dåligt det jag skrivit, nu är jag inne i fasen där jag tröttnar bara jag öppnar dokumentet. Allt är verkligen skit. Pretentiöst, tunt och helt tomt. Varför skriva detta? Det är ju bara mitt egna fåfänga projekt. Jag har redan skrivit tre böcker, räcker inte det. Allt annat är koketteri, ett desperat försök att klänga sig fast och tro att man är relevant på något sätt.

Ja, det är ett stadium. Men det gör inte känslorna mindre äkta eller mindre påtagliga. Det känns verkligen så. Som att hela manuset är ett enda misslyckande, ett bevis på min medokra talang som förklär sig till ambition. Suck.

Det är då man lämnar manus till andra, ber om kommentarer. Men också det är vanskligt eftersom manuset känns så pass uselt så varför vill man visa det för någon? Och, av de man visar får man kommentarer och kritik. Ah, therein lies the rub.

Det enda raka är att gå och träna. Lämna hjärnan ifred. Det gjorde jag igår och det gör jag idag. Och under en stund kom jag på mig själv med att notera – och tänka – att herregud, jag andas utan ångest. Utan tryck över bröstet! Men i samma stund som jag noterade detta kom ångesttrycket tillbaka.
Som sagt, stadier av sorg, stadier av glädje.
Stadier av skrivande.

En sommardikt i all sin enkelhet

“Stephen kissed me in the spring,
Robin in the fall,
But Colin only looked at me
And never kissed at all.

Stephen’s kiss was lost in jest,
Robin’s lost in play,
But the kiss in Colin’s eyes
Haunts me night and day.”
― Sara Teasdale

Hero’s journey

Jag är i den där fasen nu där jag är helt och hållet osäker på om det jag skriver är bra eller dåligt. Jag kan inte avgöra. Jag kan verkligen inte se.
En vanlig fas, jag känner igen den och har varit i den förut. Om man följer “Hero’s journey” så är jag på första setback, en plötslig ovilja att fullfölja min utmaning.

Jag får hjälp från oväntat håll, också precis enligt “Hjältens resa”.

Ett är från ett nyhetsbrev jag prenumererar på. E. Jean Carroll är en av mina favoriter bland frågespaltsdamerna, hon svarade på frågor i amerikanska ELLE i jättemånga år till hon fick sparken, vilket hon själv tror har att göra med att hon gick ut officiellt med att ha blivit sexuellt antastad av Trump.
Nu har hon i alla fall ett nyhetsbrev där hon fortsätter att svara på läsarnas frågor. Frågan som kom idag var lika delar rolig som irriterande, en ung kvinna skriver att hon är författare. Hon har inte gett ut någonting ännu men hon är författare, i det att hon vet att hon skulle kunna skriva, att hon känner sig som en författare och att hon är orolig för att när hon släpper sin första bok och är gäst i Colbert och får supermycket pengar så kommer hon inte längre att kunna vara tillsammans med sin make som är en simpel arbetande man utan författarambitioner.

Hon får, som alltid, ett bra svar som denna gång går ut på att:
1) hon måste skriva någon goddam bok om hon ska fortsätta svassar runt och leka författare
2) att publicera en bok betyder i 99.9% av fallen ingenting mer än en liten fjäder i en persons hatt. Stephen King, en av få mångbästsäljare, ligger inte ens överst på listan över mest framgångsrika författare utan på plats 21 (Shakespeare toppar…som en trevlig liten benchmark att mäta sig mot).

Jag hade gärna lagt till en grej. Det är att författande, eller författarskap eller vad man nu vill kalla det, är ett hantverk. Det mest romantiska i “Shakespeare in Love” är illusionen om den gudomliga inspirationen. Den som får författaren att ropa “nu har jag det!” och sedan springa ned och skriva en hel roman på ett dygn. Lite som i “Little Women” också. Man sitter på en vind och skriver klart allt på ett dygn eller två medan någon hämtar koppar med te.
Det är helt enkelt ett jobb. Ett jävla jobb som tar tid och en himla massa tvivel och strykande.

Och just nu är jag själv inne i detta jobb, jag vågar inte ens läsa det jag skrev igår för jag stryker bara allt. Allt är skit. Allt är superdåligt och vad kan jag över huvud taget skriva som ingen redan skrivit, dessutom bättre än mig.

Min andra hjälp kommer från en av mina topp fem favoritförfattare (jag är inte ensam om detta): Julian Barnes. Han skriver tyvärr så vansinnigt bra att jag inte vill skriva en rad när jag läser honom. Om jag så bara läser en kolumn eller krönika. Han är liksom alltid för bra.
Men också han har tvivel när han skriver. Jag hittar en intervju med honom om just skrivprocessen och han säger att har man ingenting nytt att säga ska man låta bli. Ingenting nytt för egen del alltså, därför att tankarna finns redan där ute. Man måste glömma idén om att revolutionera världen med varje bok. Man måste intala sig själv om att denna idé, detta språk, denna historia har aldrig berättats förut även om man vet att det inte är sant.
För annars – vad är poängen?

Juli

Så här har jag gjort nu. Jag har rest bort för att skriva, bara skriva. Verkligen bara skriva (och lite läsa). Jag försöker att inte vara online (lättare sagt än gjort men försöker). Till exempel tar jag inte mobilen med mig till köksbordet när jag äter frukost, jag kollar inte mail under dagen och så vidare.
Jag får för mig att jag städar upp lite i kanalen mellan intryck och tankar. Så att det blir enklare att fokusera enbart på att skriva, att det bara är de tankarna som får frodas just nu.
Hur går det? Det går ganska bra. Hittills, under en veckas tid, har jag egentligen bara satt strukturen, som är svår för det jag vill berätta. Jag har kanske 60-70 sidor klara (då ska man veta att jag slängt runt 10 sidor) som jag dels flyttat runt (hur ska detta berättas?) och dels renskrivit, strukit, skrivit om.
Man får försöka att inte hålla på för mycket med finlir i ett så tidig stadium för då är risken att alltid hamnar i papperskorgen. Allt låter billigt, slaskigt och sentimentalt. Är det två saker jag verkligen avskyr är det sentimentalitet, i synnerhet falsk sådan, och pretentioner. Det sistnämnda tror jag inte att jag lider av (eller? vet man att man är pretentiös om man är det? Den dumme vet ju inte att hen är dum). Sentimentalitet hoppas jag att jag har en utvecklad detektor för. Om inte annat för att jag tycker så illa om det. När människor skriver påhittad sentimentalitet, som att förlora kära i en bilolycka eller liknande, är mitt värsta.
Nå!
Det måste bli balanserat eftersom berättelsen jag skriver har ett visst mått av sorg och melankoli. Jag ser, som så ofta, till skrividoler som John Irving och Nick Hornby för att påminnas om att humor inte måste ta ned det sorgliga. Jag ser också till min favorit (allas favorit?) Julian Barnes som inte heller skyr det intellektuella. Man kan vara intellektuell kring sorg också. Ibland är jag det kanske för mycket, försöker närma mig den som en vetenskapsperson eller klinisk psykolog. Men men.
Till syvende och sist ser jag till min absoluta skrivförebild Truman Capote som lär mig att man egentligen bara ska skriva rakt upp och ned. Det är förstås den allra svåraste konsten men den man bör aspirera till, den alla bör aspirera till. Tänker på honom när det kliar i fingrarna och jag vill kasta allt jag skrivit under dagen. Men också hans berömda “That’s not writing, that’s typing”. Den fina skillnaden däremellan.
Så därför: minimalt med Internet och sociala media och allt det där. Ett försök att återanknyta till den som finns därinne.