Hero’s journey

Jag är i den där fasen nu där jag är helt och hållet osäker på om det jag skriver är bra eller dåligt. Jag kan inte avgöra. Jag kan verkligen inte se.
En vanlig fas, jag känner igen den och har varit i den förut. Om man följer “Hero’s journey” så är jag på första setback, en plötslig ovilja att fullfölja min utmaning.

Jag får hjälp från oväntat håll, också precis enligt “Hjältens resa”.

Ett är från ett nyhetsbrev jag prenumererar på. E. Jean Carroll är en av mina favoriter bland frågespaltsdamerna, hon svarade på frågor i amerikanska ELLE i jättemånga år till hon fick sparken, vilket hon själv tror har att göra med att hon gick ut officiellt med att ha blivit sexuellt antastad av Trump.
Nu har hon i alla fall ett nyhetsbrev där hon fortsätter att svara på läsarnas frågor. Frågan som kom idag var lika delar rolig som irriterande, en ung kvinna skriver att hon är författare. Hon har inte gett ut någonting ännu men hon är författare, i det att hon vet att hon skulle kunna skriva, att hon känner sig som en författare och att hon är orolig för att när hon släpper sin första bok och är gäst i Colbert och får supermycket pengar så kommer hon inte längre att kunna vara tillsammans med sin make som är en simpel arbetande man utan författarambitioner.

Hon får, som alltid, ett bra svar som denna gång går ut på att:
1) hon måste skriva någon goddam bok om hon ska fortsätta svassar runt och leka författare
2) att publicera en bok betyder i 99.9% av fallen ingenting mer än en liten fjäder i en persons hatt. Stephen King, en av få mångbästsäljare, ligger inte ens överst på listan över mest framgångsrika författare utan på plats 21 (Shakespeare toppar…som en trevlig liten benchmark att mäta sig mot).

Jag hade gärna lagt till en grej. Det är att författande, eller författarskap eller vad man nu vill kalla det, är ett hantverk. Det mest romantiska i “Shakespeare in Love” är illusionen om den gudomliga inspirationen. Den som får författaren att ropa “nu har jag det!” och sedan springa ned och skriva en hel roman på ett dygn. Lite som i “Little Women” också. Man sitter på en vind och skriver klart allt på ett dygn eller två medan någon hämtar koppar med te.
Det är helt enkelt ett jobb. Ett jävla jobb som tar tid och en himla massa tvivel och strykande.

Och just nu är jag själv inne i detta jobb, jag vågar inte ens läsa det jag skrev igår för jag stryker bara allt. Allt är skit. Allt är superdåligt och vad kan jag över huvud taget skriva som ingen redan skrivit, dessutom bättre än mig.

Min andra hjälp kommer från en av mina topp fem favoritförfattare (jag är inte ensam om detta): Julian Barnes. Han skriver tyvärr så vansinnigt bra att jag inte vill skriva en rad när jag läser honom. Om jag så bara läser en kolumn eller krönika. Han är liksom alltid för bra.
Men också han har tvivel när han skriver. Jag hittar en intervju med honom om just skrivprocessen och han säger att har man ingenting nytt att säga ska man låta bli. Ingenting nytt för egen del alltså, därför att tankarna finns redan där ute. Man måste glömma idén om att revolutionera världen med varje bok. Man måste intala sig själv om att denna idé, detta språk, denna historia har aldrig berättats förut även om man vet att det inte är sant.
För annars – vad är poängen?