Dagar som kommer

Vi fick parkering precis tvärs över gatan, R hade bokat bord och L körde bilen. Vi åt chowder och lobster roll på östkustsrestaurangen. Lobster roll är en festlig skapelse. Alltså, som varm korv med bröd fast hummer istället. Och så smält smör till.
Jag var glad, jag var lycklig. Utsikt över gatan i West Hollywood. Vänner som skrattade. Jag tänkte “jag har tur”.

Det var också Linnéas sista dag här vilket gjorde det hela bitterljuvt. Hon drog för några timmar sedan och även om vi ses i veckan så känns det lite ensamt.

Så snabbt man vänjer sig vid varandra. Så snabbt vanor formas.

När efterrätter kom in hade R – rara R! – ordnat så att jag fick ett tänt ljus eftersom vi officiellt firade min födelsedag tidigt.

Jag kände mig ödmjuk. Bortskämd med vänskap. Tänkte på relationen som är vänskap, ett band som formas av minnen, erfarenheter och samtal. Hur underbart det är.

Och sedan åt jag glass med kolasås.

Perfect 8

Provar kjol. Köper kjol. Känner mig som en åtta. Alltså siffran åtta. Stor uppe, stor nere. Funderar på mer SoulCycle. Lämnar tillbaka kjolen.

Själen cyklar

Två saker hände idag. Först var vi (jag och Linnéa) på SoulCycle. Det som bäst kan beskrivas som spinning med basala andliga inslag (“You are a leader, you know it”), med en ledare som också dubblar som DJ och sångerska. “BEVERLY HILLS ARE YOU WITH ME?”.
Vid ett tillfälle ingick hantlar, medan man cyklade, och vid ett annat släcktes ljuset i hela lokalen och bara de två tända ljusen vid ledarpodiet brann, medan ledaren skrek floskler. Underbart.
Sedan, när vi åt lunch, åkte en man i permobil förbi med två vita kaniner i Stålmannendräkter i knäet. ‪

Igenkänning och chokladkakor

Att kunna välja mellan chewy eller crisp chocolate chip cookie anser jag banne mig vara höjden av lyx. Jag väljer alltid chewy, naturligtvis, och jag har hittills inte stött på någon godare än den som serveras på The Larder.
Jag har vissa ställen, vissa platser i LA där jag känner mig som mest hemma. Tavern, eller The Larder som deras bageridel heter, är en av dem. Varje gång de spelar Elvis Costello, och det är ofta, ser jag det som en hälsning och en diskret kram till mig personligen.
Sist jag var här frågade personalen vad jag hade hållit hus, de hade inte sett mig på ett tag. Idag frågade snälla killen från Honduras vad jag ska hitta på över Thanksgiving och uttryckte bekymmer och oro när jag sa att jag inte visste, inte har något planerat. Jag fick lova honom att komma tillbaka efter Thanksgiving och visa upp mig. Detta kan jag göra. “I’ll be waiting for you” sa han och oavsett om det är amerikanernas osvikliga känsla för service eller om han verkligen menade det så gör det mig glad.

Minnen

Vi låg under trädet en hel dag. Åtminstone kändes det så. Värmen i ansiktet, värmen i hjärtat. Och så de varma kyssarna som kändes stulna där under trädet, som om man egentligen inte fick. Som om det egentligen inte passade sig men det struntade vi i för det var den första riktiga vårdagen och vi var ystra och förtjusta. Då får man.
Två månader senare är vi främlingar för varandra och det är så det är och det är så det blir och när vi springer på varandra på stan ett halvår senare är det med letande, undersökande och lite skrämmande blickar. Som om hjärnan förbereder sig för flykt och katastrof. Som om kropparna signalerar “främling” till varandra, när de brukade signalera “vän”.
Och jag ringer ett sent samtal till min terapeut som säger att gränser, de måste du förstå och de måste du dra, för annars finns det inga gränser för hur långt du sträcker ut dig och hur lite av dig som det blir kvar.

Tött och less

Trött på bok, less på jobb. Eller om det är tvärtom. Vill gå ut i solen, åka till spännande platser, känna efter in i själen om jag är lycklig och få svaret att det är jag.

Inte få nackspärr och sockerchock på Starbucks framför datorn.
Inte tycka att allt jag skriver är trist. Saknar udd. Saknar personlighet. Saknar allt utom ord.

Klagar jag? Lite, men det är ändå bättre att gråta i en Cadillac än en Fiat eller hur det nu är och därmed också bättre att ha för mycket jobb i LA än i Stockholm.

Kakklubben!

Kolla här vilken fin text min vän Emily skrivit – om mig!

<3

Off duty

Idag hände det. Jag började skriva på boken. Eller skriva om boken, eller vad man nu ska kalla det. Korr. Fast mer än så, rejäla omskrivningar.
Hur som helst, det var ju därför – officiellt – som jag åkte hit. Men det har ju varit så mycket jobb i vägen att jag inte hunnit ta tag i själva Projektet men idag körde jag Rs bekanta race med att träna och sedan sitta på Starbucks i åtta timmar och jobba. Och då får man saker gjorda.
Läser igenom hela storyn igen och tycker att åtminstone hälften håller. Och det är ju ett ganska bra betyg av en självkritisk skribent.

Glöm inte passet!

Vårt standardskämt, mitt och Rs, är att vi ska ta med oss passet eftersom vi ska till Disneyland. Vi brukar också återvinna det skämtet när vi äter frozen yogurt på Yogurtland.
Och igår kom jag på början till ett skämt när jag åkte båt på It’s a small world. Något om “internationella vatten”. Har inte riktigt karvat ut skämtet ännu men det finns där.
Nå.
Disneyland var en dag av glädje, i vanlig ordning, full av churros, glada miner och åkturer. Men jag blev dock lite störd när en beväpnad Stormtrooper klampade in i Tomorrowland och började peka med sitt vapen på random ungar. Vapen i Disneyland? Känns helt enkelt inte helt kosher. Sedan träffade vi Kapten Krok, också han beväpnad, men det kan jag ta.

Så less…

…på att sitta inomhus och skriva artiklar när jag egentligen bara vill ut och knalla runt i solskenet och lägga pengar på god mat och fina kläder.
Dodgade träningen idag (somnade sent igår, viss träningsvärk idag, ursäkter, bortförklaringar) men kommer plåga mig i morgon igen…innan det bär av till DISNEYLAND! Happiest place on earth!
Så i detta nu, kantat av att vara less, försöker jag hålla fokus. Eyes on the prize. Blir jag klar med allt (det rör sig om två artiklar nu, har betat av tre redan) så blir det Musse och hans vänner i morgon.
Eyes on the prize.