Nyår jag minns – ett urval

Jag minns ett nyår i Hagsätra då vi gick ned till grannen en trappa ned. Vi var finklädda, mamma hade lockat mitt raka hår. Lockarna satt i nästan en hel timme. Vi åt chips (något vi aldrig hade hemma). När fyrverkerierna smällde drabbades jag av någon slags existentiell kris och sa åt mamma att hon måste fotografera dem. Hon kom med rationella invändningar som att fyrverkerier är svåra att fota och de kommer inte se lika imponerande ut på bild. Till slut lyckas jag övertala henne. Bilderna som sedan framkallas på någon postorderfirma i Sundsvall är förstås, mycket riktigt, föga imponerande. Blixten slår tillbaka i fönstrets reflektioner och så vidare.

Jag minns nyåret 1998/1999 då jag var på en fest där jag bara kände en enda person, Ylva, från universitetet. Hon kunde fester och klubbar och allt sånt jag inte kände till alls. Jag hade jeanskjol och jeansblus på mig, inhandlade i London på en marknad. DJ:en spelade “1999 (Party like it’s 1999).”

Jag minns nyåret 2007. Pappa hade dött ett halvår tidigare. Jag var i Japan och önskade att jag skulle kunna leva normalt, hitta ett sätt.

Jag minns nyårsafton för två år sedan, alltså nyår 2015. Jag kom till LA tre dagar innan nyårsafton. Det var uträknat så att jag skulle vara någorlunda utvilad och återställd efter flygresan på nyår. Fotbollskillen körde ned till LA den 30:e, det tog honom fem timmar. Två timmar längre än vanligt. Jag minns hans ryggtavla nere i hotellobbyn (svart jacka, svart hår) och hur han vände sig om när jag steg ut ur hissen.

Still making headlines! #2017

Det nya

Längsta uppehållet i Jazzhands historia! Vad har hänt?!

Typ ingenting.
Jul har hänt. I Kalifornien. En snabb historia: Här fanns inget av det långsamma, rituella som man är van vid. En tre timmars biltur till Fresno, julmiddag helt utan julmat, öppna klappar och sedan tack och hej och tillbaka ut på vägarna igen. Kanske missar jag något? Men det var helt ok, alla var snälla och varma och välkomnande. Jag fick klappar, tre olika sorters svart te. Slutet gott, allting gott.

Men det andra som hänt är mindre påtagligt. I alla fall för alla andra utom mig. Det är att jag gått in i bokskrivande. Eller, det låter såklart pampigt och konstnärligt och kulturarbetare och allt annat fånigt och självgott. Men när man är inne i tanken, bokens tanke, och man kör på.

Dagen efter läser jag vad jag skrivit dagen innan och stryker det mesta. Men koncentratet som blir kvar, det är bra. I alla fall idag, här och nu. Någon dag senare kanske det framstår som dåligt men det må så vara. Två steg fram och ett steg bak, det är så böcker blir till.

Jag går runt i second hand-bokhandeln och plockar på mig böcker som jag tror kan vara inspirerande. Läser Joan Didion som sista person i världen för stämningens skull. Hon skriver en hel del om Kalifornien. Ju.
Ber en skrivande vän läsa synopsis och han säger “läs Lagt kort för inspiration?” och jag meddelar att jag är steget före, läser redan Didion. För inspiration.

Så varför är jag så melankolisk och vemodig?
Jul antar jag. För att jul händer. Och jag är här och andra är där.

Pensioner och pensionärer

Den mest avslappnande aktiviteten den amerikanska mannen vet är att sitta vid skrivbordet, sätta på musik eller en dokumentär på datorn och rita. Han ritar mönster, aldrig motiv. Konstiga, abstrakta mönster bestående av miljontals små, små prickar. Han köper dyra, precisa pennor från Japan med knappt befintlig spets.
Ett tag jobbade han med färg han blandade med diskmedel och olja. Men han har återgått till tecknandet nu.

För mig innebär detta en stund då jag lagar mat, ligger i soffan och läser en tidning eller skriver brev. Jag lyssnar på dokumentärerna men ser dem inte. Jag har lärt mig om amerikanska statsskulden, resistenta bakterier som penicillin inte biter på och en massa annat som kanske kommer till nytta någon gång, kanske inte.
Han avslutade en dokumentär om amerikanska pensionssystemet som framställdes som en katastrof. Idag meddelade han att han investerat sparpengar i silver. Jag garvade. Silver? Vad är du – en nybyggare på prärien? Han sa att jag kunde skratta bäst jag ville.

Tanken på pensionen ger mig en lågintensiv oro. Sverige tar väl hand om sina gamlingar och är man helt illa ute får man väl bostadsbidrag?
Nej. Så är det inte. Mormor levde på åtta tusen i månaden, pappa tretton efter ett yrkesliv och så var det med det.

Jag går ut i solen, sätter mig på Starbucks. Jag försöker variera mig, trots att jag vet att jag jobbar bäst från favoritcaféet. Skulle säga att Starbucks är tvåa på listan. Jag får en svag, svag oroskänsla i kroppen.

Jag skriver på boken men börjar bara tänka på mormor som under de sista åren fick flytta in på ett hem. I hela sitt liv satte hon stolthet i att putsa silver, damma tavelramar och hålla hemmet rent och snyggt. Det var inte snofsigt, det fanns ingenting dyrt i lägenheten. Men den var ren, precis som klänningarna som burits i minst tjugo år. Hela – tack vare hennes färdighet med nål och tråd – och rena.

Hon var 95 år, blodådrorna bildade tydliga mönster under hennes tunna, torra hud. Jag smörjde hennes armar och ben med tjock lotion, hon ryckte till av smärta när jag masserade för hårt.
En dag skulle jag tagit pendeltåget till Älvsjö från Södra station, gått till ålderdomshemmet och genom allmänrummet där gamlingar satt i en halvcirkel framför en tv. Jag skulle plockat med mig några böcker med stor text från det torftiga biblioteket och handlat med mig något gott från COOP, en chokladbiskvi eller något annat sött som kunde locka hennes aptit nu när hon självsvalt i väntan på döden.
Men jag ändrade mig, en jobbgrej kom emellan. Jag visste att jag skulle lämna henne i ensamhet, att hon skulle bli besviken. Men jag tog jobbet, ringde henne från Arlanda och  sa att jag kommer i morgon.
”I morgon? Skulle du inte komma idag?”.
“Jo, men i morgon skulle passa bättre om det går bra, mormor. Då kan jag stanna längre.”
Hon sa ”Jaha…ja…men då kommer du i morgon då? Kommer du i morgon?”.
Hon dog samma kväll, påklädd och raklång på sängen som om hon bara lagt sig och inväntat döden.

Det jag tänker på är detta: henne härstammar jag från. Hon är en del av mig, hon är jag.
Jag tänker på sällskap, omhändertagande. Jag får en mild oro och skriver till A och frågar om vi inte ska ställa oss i kö till Blomsterfondens äldreboende snart. Han svarar att jo, det är dags. Han är också nojig för åldrandet.
Jag skriver att han har mer pengar än mig, jag har precis fått reda på att jag inte får dra av för pensionssparande med egen firma längre så nu sitter jag riktigt illa till. Kommer vi inte in på Blomsterfonden får han köpa den där trean i Helgalunden vi pratat om att vi ska tillbringa vår sista tid i livet i. Han säger att så får det väl bli, om jag inte skriver en bestseller.

Så nu sitter jag med ett bokmanus medan jag tänker på mormor. Som dog på ålderdomshem.
Det vill inte jag göra, så jag försöker skriva en bok.

En röd sol efter helgen

Solen är röd, luften disig. Jag tänker mig att det är så här det är att gå runt på mars. Luften är tjock, man avråds från att gå ut för att luftkvaliteten är så dålig och den är full av aska.

Skogsbranden Thomas som härjar söderut gjorde att vi inte kunde åka ned till Santa Barbara över helgen så vi åkte norrut istället, mot Cambria och Big Sur (det är stängt sedan förra skogsbranden som sabbade vägen, men man kan nå till Ragged Point, typ Big Surs början om man kommer söderifrån).

Vi gick på en julmarknad, drack varm äppelcider och åt brända mandlar. När vi körde tillbaka såg jag en präriehund som lufsade runt ensam. Oftast rör de sig i flock men det här var en ensamvarg, den såg ut som en varg och räv på samma gång. Jag fotade den men på bilderna ser det bara ut som en ensam schäfer längs stranden.

En kompis i Santa Barbara har evakuerats, jag ser videos av folk på motorvägen in till LA där det brinner på båda sidor av vägen. Hit har elden ännu inte nått men när vi vaknade i morse var himlen röd och disig, det där ljuset som lägger sig över staden är så domedagsaktig. Man har bara sett den på film, som i Bladerunner. Det röda ljuset.

Jag skriver på min bok om distans och alienering. Det röda ljuset som backdrop nu. Jag beskriver min pappa helt kort i texten och blir rörd. Han var förresten inte särskilt förtjust i USA men han sa att jag ska säga dig en sak, den bästa pizza jag någonsin smakat åt jag där.

Jag borde skriva klart min supersuperlånga artikel till tidningen Icon men den är så lång att det är svårt att ens komma igång. Journalistens eviga grubbel: man vill ha lyxen att breda ut sig, tala till punkt genom skrift. Men det kräver att man vet vad man ska säga.

Men den röda luften, det märkliga ljuset gör att jag hellre vill skriva roman. Det är ingen domedagsroman men nu börjar den nästan anta en sådan form. Jag har inget namn på den ännu men arbetsnamnet, som jag kommer byta ut, är Återvunna områden.

Ett år senare

En födelsedag senare och jag börjar tro att den där astrologen hade rätt. Hon som jag träffade i ren desperation 2013 och som sa att det skulle börja ljusna 2015 med total peak hösten 2017.
Och i backspegeln har det varit en uppförsbacke fram till nu. Och nog skulle det superpeakat denna helgen då jag skulle få casha in min födelsedagspresent: en soft konsert med Chris Isaak i Santa Barbara. Han skulle spelat på en toppencool gammal anrik scen och vi skulle bott på toppenhotell.
Men Chris Isaak blev sjuk och ställde in. Okej, jag började skämta lite om att nu vänder det och så vidare. Men vi åker väl ned ändå, det är roligt med en liten getaway.
Sedan har ju den fruktansvärda skogsbranden vuxit sig stor och svept läskigt nära Santa Barbara som då och då får aska i luften. Hotellet ringer och avråder oss från att åka. De ber oss avboka.

Det går plötsligt trögt att skriva, jag känner någon slags samtidsirritation som jag inte tidigare känt. Något allmänt missnöje, ur led är tiden. Fryser gör jag också. Inte på dagen men om kvällen.
Gnäller och muttrar, har förvandlats till en grinig krönikörgubbe.

Nä, så illa är det inte. Det får det ju inte vara, gud bevars.

Bakar lussebullar och har i för mycket salt. För mycket salt?! Vad är det för amatörfel? Hur kan man ha i för mycket salt? Kastar nästan alla lussebullar i sopen innan jag minns att man inte ska slösa med mat. Det finns väl hungriga fåglar i världen.

Blir det inte bättre i helgen säger jag tack och hej och omvandlar mig till eremit.

Checklista

Vi låg i sängen, jag var trött eftersom jag valde att försöka somna utan sömnpiller igår. Jag märker hur jag tappar ord oftare, helt vardagliga ord och fraser bara försvinner. Det är jobbigt, i synnerhet när jag blivit intervjuad eller liknande. Jag minns inte namn lika lätt som jag brukade heller.
Jag har tänkt att det är åldern, sånt händer. Men nu börjar jag misstänka att kanske är det min långvariga användning av sömnpiller. Så jag försöker att trappa ned.
Jag försökte hemma också, tog halva doser eller tog ett piller varannan dag men läkaren, som jag trodde skulle berömma mina efforts, sa att det gjorde ingen skillnad när man pratar om beroende. Jag behövde uppehåll i minst en veckas sammanhängande period och då tröttnade jag. Opedagogiskt.

Så. Igår bestämde jag mig för att gå pillerfri en natt. Nu är jag trött. Låg i sängen och kände mig så där mitt emellan ska jag gå upp eller ska jag försöka somna om tills jag i förtvivlan inser att klockan är typ elva. Valde det förstnämnda, försöka vakna ordentligt.

Jag låg där, bredvid hans varma solbrända kropp och baksidan av det korpsvarta håret som fått några grå strån. Det är alltid en bra start på dagen ändå och jag kom att tänka på detta:

För länge sedan, när jag var ung, tänkte jag att jag skulle göra allt. Se så mycket jag gör för dig, se så mycket jag offrar mig och ställer upp. Se alla presenter jag bringar dig, som en katt som jagar råttor och sedan stolt och med inte så lite hopp om beröm lägger gåvan framför dina fötter.
Jag har varit den generösa, den som ger av sig själv mest av allt: i form av ork, tid och hopp. Men också presenter, ansträngningar och det lilla extra.

Det finns, till skillnad från vad jag en gång trott, ingenting ärofyllt i detta.
Det finns inget Jeanne d’Arc-liknande i handlingarna, inget som är rättfärdigt och bevis på ett högre kall, kalla det kärlek. Detta är inte kärlek. Det är bara bevis på en desperat längtan och en krävande hoppfullhet. Lika utmattande som det är att vara personen som känner sig manad att bevisa, bevisa, bevisa “men nu måste han se hur seriös jag är, hur mycket jag är beredd att göra för honom och oss”, lika pressande är det för mottagaren av dessa gester.

Detta vet jag nu. Jag kan till och med generas när jag tänker på hur fel jag har haft.

Att missta “Se vad jag gör” för att “Se som jag älskar dig”.

Vi städar lägenheten, hyr en dammsugare som tvättar heltäckningsmattan som amerikaner älskar att ha i sina hem. Vi kastar saker i miljöåtervinningen och dammar fönsterkarmar. Vi försöker damma persiennerna som är av plast och som hänger utanpå fönstret, inte inuti som hemma. Han tröttnar och tar ned dem och hoppar in i duschen med dem istället och tvättar dem där.

Vi ger tillsammans. Vi gör tillsammans. Vi är svettiga, smutsiga och har antagligen sett attraktivare ut. Detta delar vi.

Vi vilar. Vi gör oss rena och prydligare än innan. Vi går ned på stan då det mörknat, då är det dags för julparaden. Vi köper varm choklad och varm äppelcider och kakor. Klappar händer och vinkar åt flaken som åker förbi, barn med elfluva och hundar i tomtekläder.

Jag funderar på mina julklappar. Ödmjuka, inga som skriker Se så jag ger. Jag är här, jag mår bra, jag väljer att vara här. Varenda dag gör jag ett val och detta är vad jag valt, i alla fall idag. Och igår. Och dagen innan. Och antagligen i morgon också.
Det är det som är gåvan och det vet han.