Jazzhands

Jag bockar och bugar, Arbetarbladet

hornby

  • Postad 2015-12-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ett inre jubel

Caroline Hainer

Jag hann besöka Anette innan jag reste, hon bjöd pÃ¥ lax och hembakad mjuk pepparkaka. Hon visade mig ett riktigt fult foto av mig frÃ¥n runt 1997, av frisyren att döma. Det är det fotot jag hÃ¥ller i pÃ¥ bilden ovan som Anette tog av mig när vi var inne pÃ¥ teet. Jag har fula, “diskreta” glasögon, en alldeles för tajt t-shirt med nÃ¥got slags “vintage”-tryck och en manchesterkjol. Eftersom det var 1997.
Det som är fint med fotot är att det alltså är tagit för snart tjugo år sedan och jag och Anette fortfarande är vänner. Jag vet inte hur gammal hon är, hon gick i pension för ett bra tag sedan och är mest i Afrika numera. När hon inte tvingas vara hemma eftersom hon är sjuk. Ont i leder och rygg och knän. Operation, smärtstillande och jämna plågor.

Jag älskar att ha kloka, mogna och avslappnade kvinnor omkring mig. Som säger att saker ordnar sig och att det är bara en bonus om man hittar en man att tillbringa en del av sitt liv med men det är ingen nödvändighet. Sådana saker.

Jag sätter mig pÃ¥ planet och fÃ¥r en lugn ingivelse när jag tänker “Det finns inte nÃ¥gon endaste sak jag kan göra för att nÃ¥ LA snabbare än sÃ¥ här, just nu. Jag är pÃ¥ väg. SÃ¥ snabbt jag kan”. Jag landar och blir rippad av taxichaffisen som tar helt fel väg till hotellet men jag mÃ¥r för illa för att kunna prata. Halvligger i baksätet och anstränger mig för att inte gÃ¥ under av illamÃ¥ende. Lägger mig raklÃ¥ng pÃ¥ sängen, blundar och känner LA-förälskelsen skölja över mig. Den slutar aldrig. Varför bor jag inte här?

  • Postad 2015-12-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Strartsträckan

PRIVATE-PLANE-trav_3172285k
Och för alla som undrar hur det står till så här i finalen så kan jag säga att jag löper goda chanser att bli den som alla avskyr på planet i morgon bitti eftersom jag känner att jag håller på att bli förkyld.
Äter vitaminer, tar Alvedon och försöker sova supermycket. Jag vet inte vad mer jag ska göra. Annat än att snyta mig och ignorera symptomen, inte beklaga mig, det blir bara värre då.
Men det är kanske inte det som är främsta intresseområdet just nu inför resa?
a) Resenervositeten är närvarande men inte alarmerande hög. Möjligen för att sällskap väntar, i form av fotbollskille och senare också bror med fru.
b) Fotbollskillen är ytterst närvarande. Men flirtnivån är fortfarande låg. Men han fortsätter att vara rar, hör av sig och frågar hur dagen varit, om jag fikat (svenskt ord han lärt sig) och om jag ska äta fisk till middag. Inga jubel för att vi snart kommer ses, inget sånt. Mest bara konstaterande. Men jag tänker att det antagligen är bra. Hålla förväntningar OCH press nere. Vi ska ses, hänga, antagligen se Star Wars-filmen och typ dricka en kopp varmt någonting. Te.

På förfrågan från mig skickar han bilder på sig själv som barn och tonåring. Han fotar av bilder i ett fotoalbum när han är i familjehemmet över jul. Och jag ser en förvånansvärt vacker ung man, alltså verkligen, med ett rart men kanske blygt leende. Håret är kolsvart och han poserar med ett fotboll. Givetvis. Och det skulle förvåna mig oerhört om han inte var oerhört uppvaktad av tjejer under den tiden. Nian. Jag hade gjort det, helt klart. Uppvaktat.

Där har ingenting ändrats, tydligen.

  • Postad 2015-12-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

Juletid

Peanuts
Mamma hade som vanligt gått all in. Hon lever efter devisen att valfrihet är superbra, hellre åtta olika sillsorter att välja mellan än, säg, tre. Och så har det alltid varit. Och så blir det. Och det vilar förstås något rörande över det, alla ska kunna få precis som de vill ha det.
Vi var fyra personer runt julbordet. Jag Ã¥t cheddarost som om det inte fanns en morgondag. Vi öppnade den hemgjorda musten som exploderade och dekorerade hela köket, frÃ¥n golv till tak, i brunt sockrigt bubbel. Det blev ingenting över att smaka pÃ¥. Snopet. Istället fick vi ta fram en stege och tvätta taket och köksluckorna innan vi belönade oss med korintkakor och mandelmusslor enligt mormors gamla recept. “Det är viktigt att hÃ¥lla pÃ¥ traditionerna”, sa mamma och för en gÃ¥ngs skull höll jag med henne. Vissa traditioner länkar oss bakÃ¥t, hÃ¥ller vÃ¥rt band med de som är borta levande. Jag fick vackra och fina presenter, de var fulla av omtanke. Varma sockor och ett Ã¥rskort pÃ¥ Skansen.
Jag scrollar Twitterflödet och ser den ena åsikten efter den alla om julen. Jag vet inte, folk få säga vad de vill men julen gör mig ödmjuk och får mig att vilja bli en bättre människa. Förtjäna optimismen i mammas blick, den som hoppas att alla har det bra och tar lite extra av det hembakade godiset. Ömheten i de omsorgsfullt dekorerade juletiketterna på paketen. Det finns en kärlek och ett hopp i det som jag har i det närmaste svårt att ta för att det känns mig övermäktigt. Säga vad man vill om julen men jag känner bara värme och tacksamhet. God jul.

  • Postad 2015-12-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Ã…rssummering

main-qimg-e29406bf8f48e335fbd38e281fdd4dd9
Okej, så det där med självkänslan som årssämsta handlar om att jag fortfarande går med på saker fast jag vet att det känns fel. Eller, okej, mer konkret så handlar det om att fortsätta träffa någon man inte vill träffa eftersom alternativet att göra slut ter sig så mycket hemskare.Detta är värdelöst. Helt enkelt värdelöst. Det gör att man sitter i en soffa och fejkar intresse medan en dude visar sina vinylskivor. Det gör att man nödgas försöka skratta åt något som är supertråkigt. Eller hålla en konversation igång som dött för länge sedan.
Jag lägger ingen skuld på honom alls. Det här är helt och hållet mitt ansvar. Eller snarare brist på. Jag arkiverar detta under Årssummering med en ilsken, röd markering som betyder FEL och SKÄRP DIG. Och tar med mig detta in i 2016.

  • Postad 2015-12-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Årssämstalistan

dr-nick
Det sämsta som hände mig 2015 hade med hälsa att göra. Och lite självkänsla, jävla skit. Att bli bemött av en läkare pÃ¥ det viset jag blev pÃ¥ Rosenlund är hemskt. Jag anmälde honom och sedan överklagade jag klinikens svar. De valde att helt missförstÃ¥ min kritik, att ge mig svar pÃ¥ kommentarer jag inte ställt. Säga att “läkaren hänvisade till den sÃ¥ kallade Kloka Listan” när han i själva verket bad mig att gÃ¥ hem och “googla” och “kolla upp vilken medicin jag vill ha”.
Det är inte pÃ¥ nÃ¥got vis samma sak. Och att han sa “Om du inte har självmordstankar, varför behöver du dÃ¥ medicin?” var enligt överläkaren en kontrollfrÃ¥ga, nÃ¥got man alltid mÃ¥ste ställa till patienter med depressionsproblematik. Det var inte alls sÃ¥ att han reducerade mina livslÃ¥nga besvär till bara ett enda, allvarligt symptom. Enligt hans överordnade.
Det var det sämsta. För annars är jag riktigt bra på att parera depressionen numera, jag vet vad jag behöver i form av medicin och rutin. För mig är det viktigt att lägga mig i tid, att följa något av ett schema och så vidare. En inte på något sätt ovanlig strategi. Men en beprövad och effektiv.
När någon då kommer och behandlar en som om man är delvis okunnig och kanske lite galen, samtidigt som de inte tar en på något som helst allvar och visar en grov brist på respekt så faller en hel del. Och jag vill inte vara en person som misstror sjukvården eller landstinget. Jag vill inte det. Så detta gjorde mig ledsen på så många nivåer.

  • Postad 2015-12-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Årsbästalistan

reunion
Det absolut bästa som hände mig 2015 var min reunion. Inte bara på grund av efterspelet (som fortfarande pågår) utan för den påtagliga känslan av att ha gjort avtryck.
Är det inte det som driver oss i många fall? Känslan av att låta världen veta att vi finns, att vi funnits och att vi inte vill bli glömda? Kanske finns något av detta i skälet till varför vi skaffar barn. Kanske är det därför vi skriver, tecknar, skaffar blogg eller gör annat som Sätter Vårt Avtryck.
Jag åkte till USA både för att försvinna och för att upptäcka. Som så ofta är fallet. Jag behövde komma bort från livet hemma (skilsmässa och slit) och jag behövde skapa mig någonting eget. Och det gjorde jag, och tjugo år senare finns det jag skapade kvar. I form av kärleksfulla vänner, äkta band och tillit. Det var det bästa som hände mig 2015.

  • Postad 2015-12-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

De andras liv

maxresdefault
De andra klasskompisarna hade alltid bättre matsäckar med sig på utflykterna. De hade dyrare bröd, dyrare yoghurt och dyrare drycker i små tetrapack med sugrör. Hur jag än gjorde var deras matsäckar alltid godare. Mina var tråkigare, saften i termos och limpmackorna smakade som de alltid gjorde.

Tidigt börjar man fantisera om andras liv. Jag räknade kallt ut att om jag fick välja en annan familj, ett annat par föräldrar, än mina egna så skulle jag välja Julias. Om jag tvingades välja. Julia hade det bäst. Detta var min övertygelse.

Det trÃ¥kigaste med att behöva vänta i kompisars rum medan de Ã¥t middag med sin familj var att bli exkluderad. Inte att sitta där hungrig och inte vÃ¥ga röra nÃ¥gonting men att höra de andras bestickskrammel, smÃ¥prat och gemytlighet. Och veta att vad de än Ã¥t – spagetti med köttfärssÃ¥s? – sÃ¥ skulle det smaka helt annat än vad jag var van vid. Men jag var inte inbjuden att smaka. PÃ¥ det som de Ã¥t.

Lite av den känslan dyker upp igen då och då. Julstjärnorna i fönstren hos grannarna. Det milda ljuset, som vittnar om att det med all säkerhet är mysigt därinne. Julefrid, goda juldofter och härliga paket under en gran kanske?

Ju äldre jag blir desto större möjlighet har jag naturligtvis att på egen hand forma min tillvaro. Det är jag som bestämmer innehållet i matsäcken numera. Det är jag som lagar spagettin. Och även om känslan av att De Andra säkert gör det bättre än mig, har det finare hemma eller mysigare i jul är mindre påtaglig nu än tidigare, så dyker den ändå upp ibland. I synnerhet i jultid. Jag KAN inte sluta drömma om en stor, bubblande, härlig Disney-jul full av släktingar och vänner trots att det ju faktiskt är en omöjlighet. Eftersom min släkt är minimal. Och mina vänner har egna familjer. Men det är en seglivad dröm. Men, faktiskt, en av de sista drömmarna om De Andra. För när jag halvligger i soffan som vanligt, dricker te och ångrar att jag åt en hel näve pepparkakor när A var förbi tidigare så känner jag att det inte är mycket annat jag avundas eller föreställer mig som så mycket bättre. Än detta. Än det Jag Har.

  • Postad 2015-12-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Mer humor

Stupid
Fikar med min kompis Erik som ger mig en efterlängtad t-shirt. Hur länge har jag inte drömt om denna KLASSIKER bland skämttröjor?

  • Postad 2015-12-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

För dig som ocksÃ¥ är “inne pÃ¥ humor”

maxresdefault
En gång, för ett par år sedan, så hände det sig så att jag dejtade en man som tyckte att han var rolig. Alltså, han tyckte att han var superfestlig. Han tyckte att han skulle kunnat bli komiker, och beviset på detta var bland annat att hans kollegor på jobbet vid flertal tillfällen sagt att han var kul.
Jag tyckte att han var tråkig. Men samtidigt så var han stilig och han talade med en charmig dialekt så det räckte för mig. För tillfället. Jag trodde att jag var kär i honom. Eller i alla fall förtjust.

Men det är ju tyvärr så att humor är en vital del av en relation. I synnerhet en kärleksrelation även om jag har svårt att se att jag skulle ingå i någon slags djup och bestående vänskapsrelation med någon jag inte kan skratta tillsammans med.

Ja, nu hände det sig i alla fall så att jag och den tråkiga mannen hamnade i en situation där han blev irriterad på att jag inte skrattade åt honom. Det blev en allvarlig stund. Han fattade inte att jag inte tyckte att han var rolig, det tyckte ju alla. Han gav sig därför på det ödesdigra projektet att bevisa för mig att han var rolig och att jag helt enkelt hade fel som inte skrattade åt honom.

Ja, jag vet. Det lÃ¥ter som en Seinfeld-sketch. Och värre blev det ocksÃ¥ när han radade upp sina bästa skojgrejer, skickade mig en lista pÃ¥ dem. Med referenser till olika form av skrivet material sÃ¥som blogginlägg, Facebook-uppdateringar och Twitter-kommentarer som genererat mÃ¥nga likes. Det kan ha rört sig om en tio exempel. Jag svarade att vi nog fÃ¥r acceptera att vi har skild humor, pÃ¥ samma gÃ¥ng som jag självklart tänkte att detta är stört. Detta är helt och hÃ¥llet förödande. Att bevisa att man är rolig, eftersom att bara säga det inte räcker. Att bevisa att man är rolig genom att säga det. AlltsÃ¥, det fanns sÃ¥ mycket absurditet i detta att jag liksom pÃ¥ nÃ¥gon slags ren trots stannade kvar i “diskussionen”.

“Men du kan ju ocksÃ¥ vara rolig”, sa han frustrerat en gÃ¥ng. “Det har jag ju märkt”.

Detta var kanske det roligaste han sa under den korta tid vi dejtade. Jag skrattar fortfarande åt det. Utan att för den sakens skull gå med på att han skulle vara rolig. Som han själv ansåg.
Det hela kulminerade i att han skrev lite nytt material. Hans typ bästa material nÃ¥gonsin. Han testade det först pÃ¥ kollegorna pÃ¥ jobbet och enligt honom “vred de sig av skratt” i sina ergonomiskt riktiga kontorsstolar. Han sa att de kallat honom “ordkonstnär”. Han sa att de sa att han var roligare än de flesta tal de hört pÃ¥ en kollegas bröllop veckan innan, och det hade verkligen varit roliga tal, de hade verkligen raljerat över i synnerhet brudgummen dÃ¥.

Raljerat.
Ordkonstnär.

Och med denna upptakt sÃ¥ skulle man antagligen bli spänd och peppad pÃ¥ att höra det “nya materialet”. Och jag ber att fÃ¥ pÃ¥peka att nej, denne man var inte professionell komiker pÃ¥ nÃ¥got sätt. Han jobbade “pÃ¥ kontor”. Var ingen skrivande person.
Men hans lite olyckligt överpeppande inför sitt eminenta gag gjorde mig bara sÃ¥ trött och föraktfull. Jag blev alltsÃ¥ den totala motsatsen till peppad. Det fÃ¥r liksom inte gÃ¥ till sÃ¥ här. Och heller inte att han tar fram YouTube-klipp med olika komiker, visar för mig och berättar om deras olika stilar. Steve Martins stÃ¥upp, Eddie Murphys Raw och nÃ¥gonting med Chris Rock. Förklarar vad som gör dem roliga (men misslyckas i detta). Säger “SÃ¥ helt olika humor har vi ju inte”. Han poängterar att jag ju ocksÃ¥ gillar humor. Ju. Jag är ju ocksÃ¥ inne pÃ¥ det.

SÃ¥ när han drar sitt superskämt, som jag i dagsläget inte ens minns sÃ¥ tänker jag “men skratta lite Ã¥tminstone nu dÃ¥ sÃ¥ att det inte blir sjukt dÃ¥lig stämning” men Kan Inte FörmÃ¥ Mig att ens le. Jag ger honom inte ens ett leende. Jag försöker men det gÃ¥r inte. Det GÃ…R bara inte. Jag sitter tyst, stel och med ett nollställt ansikte. Jag är ju ocksÃ¥ rolig. Jag är ocksÃ¥ inne pÃ¥ humor.

  • Postad 2015-12-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen