Om Los Angeles

Jag har ibland svårt att beskriva Los Angeles. Inte staden i sig, det är enkelt, men mitt eget Los Angeles. Jag började resa hit för lite över tio år sedan, då var det i tjänsten. Jag åkte hit på junkets och skrev om film. I samma takt som jag såg Los Angeles öppna sig mer och mer, och mina vänner här blev fler, växte också min kärlek för staden. Det var inte kärlek vid första ögonkastet men närapå.
Jag brukar säga att det jag älskar mest med staden är att ingenting är konstigt. Det är en enkel sammanfattning. För mig personligen har det mer och mer handlat om en fristad, ett ställe där jag är lika mycket Alice i Underlandet som hemma i mitt alldeles egna happy place. Det är hit jag åkt för att skriva böcker och det är hit jag åkt för att pausa världen och bara observera min egen andning, försäkra mig om att den är där.
Jag blir påmind om det av flera anledningar. Dels av några underbara kommentarer här. De som säger att de följer mig och får stöd av att läsa. Det värmer oerhört. Och mitt budskap är – det blir bättre.
Dels ramlar jag över ett foto. Det är taget sex veckor efter att jag skrivits ut från sjukhuset. En två veckor lång vistelse på psykavdelningen. Klinisk depression och inte så lite ångest. Här är bilden och jag vet inte vad ni ser men när jag ser denna bild så minns jag smärta, åtta olika sorters medicin och en jobbigt pockande känsla av utsatthet och skörhet.

Det är alltså sex veckor efter sjukhuset. Sex veckor. Eller mer, jag åkte hit ungefär sex veckor efter att jag blev utskriven. Jag ser att jag försöker le men det är inget leende. Jämför med det här leendet till exempel. Det är något som inte stämmer här.
Jag är mager, vilket jag inte är i vanliga fall, och håret är ledset. Till och med försöket till att rosa till kinderna lite är skevt.
Min impuls, så fort krafterna återvände som smått, var alltså att åka till Los Angeles. Tänker att detta inte är oviktigt i sammanhanget. Inte bara är hyfsat ytliga saker som sol, värme, palmer och tidsskillnaden (man störs inte av att folk försöker nå en) bidragande faktorer här. Utan också den där känslan av att ingenting är konstigt.

Ingenting är konstigt.

Det är lätt att försvinna här, det är mindre lätt att stå ut i mängden. Som i alla större städer skapar man sitt eget lilla universum. Man hittar sin del av staden, området, kvarteret. Och för mig har det varit rent av livsavgörande. Precis det blir jag påmind om när jag läser kommentarerna och när jag hittar den här bilden. Det hade kanske kunnat bli någon annanstans men det blev Los Angeles för mig. Jag gillar kontrasterna mellan det hysteriskt spirituella (med avarterna raw food, yoga, soul cycle, organic, hippie, allt du önskar kan du få, marijuana och individualism i kollektivet) och det hårt materialistiska (med avarterna spa för hundar, Rodeo Dr, enorma bilar och en rädsla för socialism).
Jag älskar att allting finns, allt är tillgängligt. Gå runt i flipflops, gå runt i Louboutins, det är sak samma. Att prata med någon vid busshållplatsen är inte nödvändigtvis ett tecken på att man är galen och maten är närodlad och helt enkelt toppen och givetvis ska portionerna vara stora nog så att de räcker till en familj och fyra för annars är det snålt.
Allt det där och ganska mycket till. Och det är hit jag åker för att ta igen mig, få idéer, skriva, känna att allt ändå är ett äventyr ändå och att det inte alltid är svårare att säga ja än nej.

“Where everybody knows your name”

När man inte vet vart man ska gå så går man hit. Caféet där man får välja mellan chewy och crisp om man köper en chocolate chip cookie som de sedan värmer lätt i ugnen. Där de känner igen mig och man hör signaturmelodin till Cheers ljuda i bakhuvudet när de säger “Kul att se dig igen, hur är läget?”.
Fotbollskillen skriver “Regnar det där du är?”. Det gör det inte. Det är perfekt eftermiddagssol här och jag känner mig glad och tillfreds. Om han Google-översätter den här bloggen? Tror inte det, han har knappt kollat mina bilder på FB (“Jag började men det var så många plus att jag kände mig stalkig”). Men givetvis är det något av en risk jag får ta.
Känns som om jag fortfarande är mätt efter måltiden igår på Carneys, en konstig diner som är ett gammalt tåg, med rätt undermålig om än billig dinermat. Kommer inte att gå dit igen. Men att sitta här och dricka kvalitetste, skicka tankar till A som ligger hemma och är sjuk och retas med fotbollskillen som fortsätter att påminna mig om att jag snubblade över resväskan första gången vi sågs och gick upp till hotellrummet för att lämna hans grejor – det kommer jag att göra igen. Med säkerhet. Jag känner det.

California fun

Brorsan och hans fru reste till SF i morse, brorsan börjar sitt nya jobb där på måndag. De lämnade kvar hamstern, han ska bo hos mig i några veckor tills de är hemmastadda däruppe.
De åkte tidigt i morse, jag vinkade hej då och lade mig sedan på sängen med kläderna på för att “ta en liten lur”. Vaknade närmare tolv av att dörrklockan ringde. Det var landlorden som kom för att kolla till det stora hålet i väggen. Strömmen gick i köket för några dagar sedan, det tog tid att få hit en fixare så alt i kyl och frys blev dåligt. Fixaren kom, konstaterade att hela elskåpet behövde bytas ut och langade in en yxa i väggen. Han sa att det skulle ta minst två timmar så jag gled ut. Kom tillbaka och hittade ett stort hål i väggen. Med ett elskåp i visserligen men ett stort hål.
Besväras inte av hålet i väggen men tänkte att min landlord ville bli underrättad så nu är den grejen på gång.
Det regnade i natt, gatorna är våta. Jag är seg efter dagens hackiga start. Har en hel drös med jobb nu plötsligt. De tenderar alltid att komma klumpvis. Märkligt. Hade ändå “tur” som var relativt fri medan jag hälsade på fotbollskillen på kusten.
Så jag skulle behöva jobba. Skulle behöva gå ut. Röra på mig. Gå. Men känner mig seg och fantasilös idag, kommer inte på något bra utflyktsmål. Men tänker att jag drar ut och ser vart vägen tar mig, ungefär så. Och att jag någonstans, längs vägens gång, köper en frozen yogurt med nötter och chokladsås.

Intergalactic, planetary, planetary Intergalactic

Tar paus från allt och åker till Disneyland med R. Ja, det är jag där till höger som skjuter på intergalaktiska mål. Ber att få påpeka att till skillnad från vad man kan tro är den högre poängen min. Jag är ju, som ni ser, mer “inne i spelet”.
Skippar jobb, skippar allt. Åker till Disneyland denna ljuvliga, soliga och underbart vackra dag. Nöjesparken är inte alls så packad som den brukar vara, vi glider fram i de korta köerna. Några av de mest poppis åkturerna har en kö på tio, femton minuter vilket är häpnadsväckande. Vi äter churros, undersöker – och bekräftar – ryktet om lobster rolls på gränsen mellan French Quarters och Critter Country. Plötsligt syns en regnbåge på himlen. Det är en helt enkelt fulländad och perfekt dag. Till och med trafiken är på vår sida, vi åker dit (och hem) på mindre än en timme.
Nu är jag i säng, trött och aningen, aningen yr fortfarande efter berg-och-dalbanorna. Jag är egentligen inte så förtjust i dem men R älskar dem. Min favorit är spökhuset, vi besökte det två gånger. Ingen kö. Galet. Jag borde köpt en trisslott eller något idag med tanke på vilken turdag det var.
Jag kramar om R och säger att jag är så glad att vi är vänner.

Stora tacksamhetsinlägget

Sedan säger jag ju inte detta så ofta som jag borde: tack.
Till er.
Till dig. Du som läser, du som kommenterar och ger mig råd och en klapp på axeln. Ni är min hejarklack.
Och jag tror skälet till att jag inte tackar så ofta som jag borde är att jag fortfarande förvånas över att ni finns. När jag startade den här bloggen jannuari 2007 hade jag inga som helst förhoppningar om läsare. Faktum är att den inte ens var en tanke. Jag skrev för att jag ville skriva, för att samla lite skoj, inte så mycket allvar. Sedan blev det att jag skrev grejer jag liksom inte hade utrymme för någon annanstans. Sedan dog pappa snabbt och oväntat och plötsligt blev bloggen någonting annat. En livlina och ett bevis på att jag levde trots att jag kände mig död. En dokumenterad smärta, ett sätt att försöka dra ur smärtan och föra över den i text. Där och då förändrades Jazzhands.
Idag är jag stolt över min blogg, det är mitt bevis på att man kan överleva de allra svåraste personliga katastroferna som dödsfall och klinisk depression. Det är ett bevis för mig att jag utvecklas, att jag finns.
Att andra skulle vilja läsa det, följa den utvecklingen är för mig fortfarande en tanke som fyller mig med ödmjukhet. Tacksamhet. Förvåning.
Så tack. Jag tycker om att ha er vid min sida, jag har med värme tagit till mig era goda råd och era klappar på axeln. Tack.

Socialantropologi

Jag och Sheila åker till en av stadens skönaste diners. The 101 Coffee Shop. Dyr för att vara diner, mer av det hippa slaget än det genuina med servitriser över sextio och priser från 1985. Men det var vad jag behövde igår kväll, och hon med. En rejäl hamburgertallrik (maten är toppen där) och till efterrätt…en banana split, varför inte. Jag var så mätt när jag rullade iväg därifrån att jag höll på att somna i bilen på väg tillbaka hem.
Sheila lyssnade på min redogörelse av resan och nickade entusiastiskt och skrek “wow” och “woooow” på valda ställen.
Socialantropologen i mig älskar att analysera kulturella markörer. Sheila säger att det är “ovanligt för en amerikansk man” att öppna upp sitt hem sådär och så tidigt, att ge mig en extranyckel, att träffa hans vänner. Hon säger att hon är imponerad och att hela den här historien gett henne hopp om att det finns softa killar kvar i världen. Som är singlar. Och som hon kan träffa.
Jag äter min hamburgare på rekordtid, vet inte varför jag är så hungrig. Har ju inte gjort någonting fysiskt ansträngande direkt. Åkt tåg.
Jag skickar meddelanden till fotbollskillen innan jag somnar. Han är rar, han skickar en bild på hans gamla fotbollströja som jag sov i och skrev att den ser så ensam ut och att den är ledsen nu.

I rörelse

Precis utanför tågfönstret rullar vågorna lugnt. Jag tror faktiskt att jag är ganska lugn själv, i alla fall jämförelsevis. Ser man till flera år tillbaka så brukar jag vara hysterisk vid det här laget och gråta okontrollerbart. Men terapi och tid och insikt har gjort att jag nu kan stanna på ett inre darr.

Han lagade burritos till mig, vi kollade ett avsnitt av Chef’s Table där de besöker Fäviken och han sa att han skulle vilja åka dit. Vi spelade UNO och det var liksom en helt vanlig kväll, det var nog bra så här i efterhand. Han hade sockorna på sig som han fick av mig i julklapp, han sa att han gillar den. De är snygga och bekväma.
I morse var jag lite nervig och darrig och trots att jag verkligen försökte ta det cool så sa jag “Okej, så jag kommer hit igen då? Vi ses igen, va? Känns det okej?”. Han sa “Ja?” och gjorde nån slags “Är du tossig eller?”-gest och jag blev tyst. Faktum är att jag redan i förrgår kväll lite ytligt och snabbt berättade att jag har en knasig grej förknippad med resor, att det har med min farsa att göra och jag blir darrig ibland och konstig och tror att alla ska dö. Nej, det sista sa jag inte även om det är sant, ibland känns det så. I morse nämnde jag det bara. “Ja, jag blir lite knasig ibland när jag ska resa” och så var det bra med det. Han gav mig en stor skål flingor och åt själv en saffransbulle jag bakade i förrgår. Hans hår är verkligen kolsvart. Jag försöker ringa in vad exakt det är som gör att jag uppfattar honom som så manlig. Jag vet inte, kanske sitter hans superatletiska bakgrund i fortfarande. Han spelar ju fortfarande fotboll men det är inte det. Och hans hår är verkligen kolsvart.
Sedan körde han mig till stationen, vi kramades fint, pussades snabbt bara och sa “hej då” men en timme senare sms:ade han och undrade var jag var.

Jag tror att jag vågar vara hoppfull. I alla fall just precis nu.

Närmanden, slutanden

Han jobbar, jag sitter på café och försöker hålla känslorna i schack medan jag bokar min tågbiljett tillbaka till LA. Försöker att ignorera nervositeten och den lätta ångesten, den som pockar och kräver försäkringar och påskrivna kontrakt. Försöker istället, så gott det går, att praktisera “face value”-tekniken. Den som handlar om att se till vad som egentligen sägs och görs utan att analysera vad det betyder. Det står ju helt klart att fotbollskillen är en “show don’t tell”. Hemskt obekväm med att prata om känslor eller förhoppningar. Vilket är okej, antar jag, för tillfället. Men vet att om jag inte passar mig ikväll eller i morgon kommer jag att börja gråta av den varken helt reella eller rimliga känslan av att hänga i luften, inte veta någonting, lägga känslor på is.
Så är det ju inte riktigt, försöker jag intala mig själv nu när det börjar darra. Det är face value att vi haft det kul, gjort roliga saker. Inte en död sekund. Träffat hans kompisar, skrattat när vi lagat mat ihop. Han tog inte min hand en enda gång ute bland folk när vi var i LA men nu, även om det oftast är jag som fattar den, känns det annorlunda.
Vi har träffat hans vänner, hon frågade mig om han brukar komma ned till LA och hälsa på mig ibland eller om det mest är jag som kommer till honom. Hon blev generad och bad om ursäkt när jag sa att detta var mitt första besök i SLO och jag bor vanligtvis inte i LA. Det gladde mig ändå att det var intrycket de hade – att vi hälsade på varandra ofta, mellan våra städer. Som om vi känt varandra länge. Det har vi ju inte.
Sådant försöker jag komma ihåg nu, fokusera på som en medicin mot darriga nerver. Jag kände av det igår kväll, vi låg på sängen en stund och jag sa att jag trivts, att jag tyckte att han var super och att jag hoppades att jag kunde hälsa på igen.
Han sa att han tyckte vi hade haft kul, att han gillade mig också och att vi hade samma slags humor och sånt. Jag vet inte varför jag inte nöjde mig med detta, det var som om jag bara läste in “haft kul” och drog känslomässiga slutsatser av det. Som inte överensstämde med mina. Jag försökte säga åt mig själv att lämna det, bara flyta med vågen här. Se hur det går etc. Man kan inte bestämma sånt här, det finns ingenting att lagstadga här.
Jag sa att jag vill att vi fortsätter att ses, att vi ses igen och jag vet inte om det är någon kod för någonting här, det kändes som om jag frågade om vi skulle vara ihop för han reagerade med ett “om du vill det, om det är vad du vill” och jag sa ja.
Sen vet jag ingenting mera för känslorna släpptes fria och suddade till allting.

Vingslag

Sovmorgon och brunch på det kitschiga hotellet. Jag var där en gång för elva år sedan, känns så märkligt alla dessa nuddanden. Vi gick i samma skola, gick ut samma år för tjugo år sedan. Vi var båda där, på ceremonin. För elva år sedan åkte jag förbi hans kuststad, besökte hotellet och åkte vidare. Det är något med det där, livsöden som nuddar vid varandra, ibland korsas dem ibland aldrig någonsin. Jag kan bli galen av att tänka på det. Historier som aldrig hände.
Jag bad att vi skulle sitta vid bardisken, jag beställde en bit körsbärspaj som vi delade på. Vi orkade inte äta upp hela så vi tog den med oss.
Jag gillar när han säger “vi” och “oss”. Som i “Har vi mjölk hemma?”. Vi åker till ytterligare en liten kuststad, denna gång med hans två vänner som vi träffade här om dagen. Vi ser pelikaner på piren. Det är kyligt men solen värmer. Pelikanerna hänger kring fiskarna och spanar efter godbitar. En fiskare ger en liten fisk till en av fåglarna som sväljer den levande i en enda gest.
Vi pratar om det amerikanska, kommande valet i bilen tillbaka. Steven säger “Om Trump vinner borde du gifta dig med Caroline och fly landet.”
Vi undviker att prata om framtid och planer. Vi spelar spel alla fyra, killarna mot tjejerna. Vi förlorar.
Vi lagar mat tillsammans och ser på Arrested Development. Det gläder mig att vi båda skattar exakt lika mycket. Jag hör mitt skratt blandas med hans.

De högsta vågorna

En sån där dag som när jag tänker på den verkar filmisk, som om den var regisserad. Och samtidigt känns ingenting varken kulissartat eller iscensatt utan bara som målet, det man ändå hoppades på – kanske till och med visste fanns där – längst borta vid horisonten.
Vi delar världens i särklass största omelett på en diner, eftersom jag älskar diners och det vet han. Vi träffar två av hans vänner där, ett gift par, och de är rara och fina. Det visar sig att killen gått i samma skola som fotbollskillen och jag, alltså i Fresno där jag var utbytesstudent. Ännu ett parallellt liv som dyker upp.
Vi åker vidare till kusten, det tar inte lång tid. Vi ser konstiga svarta fåglar på klippor och mäktiga, höga vågor. Några surfare syns därute som små fläckar i det klara, blekt blå vattnet. Vågornas skum ser ut som vispad grädde. Jag fattar hans hand och han låter mig ta den. På väg tillbaka till bilen ser jag en orm, en smal rackare med gul rygg, och hoppar till. Kanske skriker jag också. Han skrattar och retas men sedan lägger han armen om mig och frågar mig om jag blev rädd. Sedan retar han mig i en kvart.
Vi åker vidare till en annan söt liten kuststad där vi förgäves spanar efter uttrar och sälar. Vi går in i en knasig turistbutik och jag köper fula vykort från 60-talet. Suddiga, kulörta. Vi går in i en butik som säljer snäckor och skrattar åt olika figurer man klistrat ihop av snäckor, som en groda, en clown och Beatles.
Sedan åker vi till ett hundhem och klappar och leker med herrelösa hundar. Vi låtsas att vi är ett par som är intresserade av att adoptera en hemlös hund så att vi ska få leka med dem. Jag gillar en svart mjuk, fluffig hund som ser snäll ut om än lite blyg. Jag kramar honom och begraver huvudet i hans päls medan fotbollskillen försöker kasta en boll till en blyg terrier. Vi ser på varandra och skrattar och han säger att den svarta hunden ser ut att heta Walter.
Vi åker hem, tar en tupplur på hans säng innan vi går på bio som ett amerikanskt par som har date night på fredagar, som om det är något vi alltid brukar göra. Så känns det. Familjärt och spännande på samma gång. Vi går hem sent på kvällen, stannar och köper en te till mig på Peet’s. Han smakar. Vi går hem och spelar UNO och Yatzy och jag försöker att inte bli alldeles för sur när jag förlorar. Han säger att han ska pigga upp mig genom att laga quesadillas. Klockan är över midnatt men jag tycker ändå att det låter som världens bästa idé och jag ler när han säger att det ska bli skönt att sova länge, länge i morgon.