Frilansstraffet

Här går man i godan ro och spenderar pengar på grejor man inte behöver, när det helt plötsligt kommer det fram att man visst har tre deadlines idag.
Vad är det för stil?
Frilanshjärna = reptilhjärna. Tränger bort saker. Selektivt minne. “Det fixar sig” och “Jag skriver det ikväll, på ett nafs”.

Jag lever i förnekelse. Varför lever jag i förnekelse? Jag tror att jag är Carrie Bradshaw, att jag inte behöver jobba, bara tycka saker ibland och shoppa. Gifta mig rikt. Skriva bestsellers om lustiga/gulliga relationsgrejor. Som det här med dyra underkläder. Killar alltså. De fattar ingenting.

Oh, svaghet, frilansjournalist är ditt namn. Tre påsar med saker du inte behöver springer du kallsvettig hem från tunnelbanan för att i ett förvirrat tillstånd mitt emellan stress och panik slå på datorn och skapa ett dokument med namnet “Nic Cage har konstiga ringar på fingrarna”.

Jag borde träna också. Och sluta äta Läkerol.
Jag borde så mycket.
Jag borde så vansinnigt mycket.

Sommarnattens stela leende

En kompis gör botox. Inte för att det behövs, men åldersnojan vet inga gränser ibland. Vill jag provocera min vän ordentligt och få henne att springa iväg i vredesmod säger jag “Själv tror jag på naturläkemedel” eller “Rynkor är vackert”.
Då skriker hon högt, kallar mig Judas, flyr och sedan hörs vi inte på fem dagar.

Nå.

Botox. Hon la sig under sprutan, fick injektioner i panna och runt ögonen. Blev inte nöjd, eftersom hon en vecka senare fortfarande kunde rynka pannan om hon verkligen ville. Så hon gick dit för ett obligatoriskt återbesök för en touch-up-omgång. Två kvinnor med lite för blonderat hår och lite för stora läppar tog även denna gång hand om henne. När den ena terapeuten (eller vad kallas de? Botox-injicerare?) försvann ut ur rummet för att hämta något finkänsligt instrument tryckte den andra ett visitkort i handen på min vän och viskade “Jag är bara här två gånger i veckan. Jag har en egen salong, du får 20% rabatt”.

Sen kom Restylane-kvinna ett tillbaka in i rummet och både förräderskan och min vän låtsades som om inget hade hänt. Lätt gjort för min vän eftersom hon inte kunde röra ansiktet längre.

Han som känner mest

Alla har väl sina trygghetsskrivor, de där som funkar på samma sätt som glass för brustna hjärtan, eller kanske chokladkakor eller vad folk nu tröstäter nu för tiden.

Snart är det dags för mig att se Chris Isaak live för första gången och jag längtar. Jag värmer upp med att lyssna på honom nonstop. Jag misstänker att grannarna planerar en intervention.

A kom över och konstaterade att Isaak “staplar alla klyschor”. Kanske han gör, men han gör det med äkthet. Det är jag övertygad om. Chris Isaak känner långt mer än Morrissey, sanna mina ord (ja, ni kan rista in det på min gravsten, det är okej). Chris Isaak kan faktiskt sjunga fraser som “I still love you” och “You’re breaking my heart” med en sån förtvivlan i rösten att man tycker sig höra hjärtat brista. Chris Isaak är äkta. Jag tror att han känner mest av alla, mest i världen faktiskt. Ingen känner så mycket som honom, jag är övertygad om det.

Men en sak stör mig. Han har varit boxare. Brutit näsan två gånger, tydligen. En känslig man som Isaak ska väl inte slåss? Jag säger det till Erik, som säger “Nej, det är helt logiskt att han varit boxare. Varit. Det är precis som det ska. Fattar du? Han är det ju inte längre”
Jag vet inte om jag hänger med. Gör ni?

Produktplacering, where art thou?

Exakt hur hemsk är Sex and the City 2?
Svar: Ganska.

Exakt hur många produktplaceringar syns överdrivet tydligt i bild?
Svar: För många att räkna. Mest Dior och LV men man hinner visa att Carrie använder handkräm från Kiehl’s och hudvård från Lanôme. Big överraskar med att ha den gamla högstadiedoften Farenheit (från Dior) på sin badrumshylla medan Charlotte, eller om det är Miranda, använder Bulgari-produkter, hela sortimentet i stort sett. En face scrub från Fresh stannar lite extra i bild också. Liksom Abu Dhabi, vars turistråd verkar ha öst i pengar i produktionen.

Och filmen?
Det finns egentligen inte så mycket mer att berätta om tjejerna, det mest sas i ettan. Carrie och Big är gifta men har lite problem med att hitta den gemensamma rytmen. Mest Carrie, ärligt talat. Gnällfian.
Resten kan ni: Samantha raggar, Miranda fräser och Charlotte tiger. Men “just like that” så får Miranda glädjen tillbaka och Charlotte slappnar av. Se, det behövdes bara en omotiverad liten resa till öknen med tjejerna.
När tjejerna får en chans att upptäcka Abu Dhabi, all expenses paid, så gör de det. Där sker den pinsammaste sång-för-att-befria-den-exotiska-kvinnan-scenen sedan Bridget Jones körde girl power i ett thailändskt fängelse, via västerländsk sång, i tvåan.
Det pratas burka och kvinnoförtryck men det är inte värre än att fyra coola, medelålders brudar från NY ställer sig på en karaokescen och sjunger västerländsk popmusik. Det blir de österländska kvinnorna lite starkare av. kanske kommer de att kasta av sig slöjan redan ikväll? Det är ju ändå målet. De förtryckta kvinnorna i lokalen sjunger med och dansar och proklamerar att de minsann är kvinnor. Yeah! You go, medelålders kvinna i tajta kläder!

Inte nog med det. Samantha drar också sitt strå till stacken i en liten kommentar till sexualsynen i öst. Hon ger den fingret. Bokstavligen. På ett öppet torg. Visar brösten för att det är hennes rättighet. Håller upp kondomen eftersom hon är en fri kvinna från väst. Gör sexuellt anspelande gester av samma anledning. De har ju en helt annan syn på det här med sex på offentlig plats i de där länderna.

Man himlar med ögonen. Men sen vill man, i vanlig ordning, gå ut och shoppa. Ökenmode. Hett i sommar!

Ps. Mer av denna vara på Weird Science. En liten utveckling av detta finns där.

Röd näsa och en korv

Näsan rinner, misstänker pollen. Det måste vara pollen. Men brukar inte vårens små näsretarfjun lägga sig ned och dö när det regnar? Eller flyr de in i lägenheter då, istället?
Min näsa är röd och svullen. Jag försöker sminka mig, men näsan står ut som en röd, lätt narig alkolistnäsa mitt i allt det varsamt pudrade. Gah! Och jag som ska skönhetsjobba idag och allt.

Beställer skönhets- och sminkböcker på nätet för en tusing. Äh, företaget får pröjsa, det är ju i utbildningssyfte. Idag ska jag plocka varor på NK Kosmetik för en fotografering. Små babysteps i rätt riktning (alltså den sminkade och väldoftande riktningen, den där jag får skriva mindre om puckade kändisar och mer om ansiktsserum). Det blir att se till att ha välmanikyrerade naglar idag med andra ord.

Men en tripp till NK betyder också wienerkorv med bröd för 15 spänn. Bästa bonusen och det jag ser mest fram emot idag, om jag ska vara ärlig. Åt en igår. Det kommer inte att hindra mig från att äta en till idag.

Sens moral: Man kan ta beauty editorn ur Hagsätra men aldrig Hagsätra ur beauty editorn.

Himmelsk estetik

Gör den totala motsatsen till att gå och träna och äta bra, nyttig mat som jag avlagt något slags löfte att göra. Istället bakar jag muffins, skorpor och paj. Och jag tar en stillsam promenad i kvarteret med Linnéa som är hemkommen från Rom, med väskan full av påve-merch. Jag får ett etui, i form av en bok med Il Papa på framsidan, med ett radband i.

Snyggaste religionen, sett till accessoarerna:katolicismen. Inget snack, tycker jag.

Judendomen har snygg terminologi (“pesach”, “matza”, “knish”). Men katolicismen knäcker på ikonerna, blinget och skoluniformerna. Jag skulle kunna konvertera av estetiska skäl. Jag gillar självklart också de dramatiska gesterna.

Blåbärspajen blir i alla fall rörande god, den kanske bästa jag gjort. Alltid något. Jag äter den under andakt (med dåligt samvete som extra krydda – se, jag kanske är katolik ändå?). Lyssnar på Brigitte. Fransyskornas coolhet kanske har nåt med religionen att göra?

Motsatsen till att träna, som sagt.

Det största!

Visst har jag talat om hur mycket jag gillar Handlar’ns blogg? Min favorit. Och jag kan inte tänka mig något finare än att få figurera på den. En liten, icke-namngiven cameo.
Detta är bland det största som hänt mig.

Poesi, som jag ser det

Ännu en dag med sminkfrossa. MACs nyhetspresentationer hör till de mest inspirerande. Deras proffs (ofta en vacker, rar danska som heter Carolina) sminkar en eller två modeller, pratar poetiskt om fyra tydliga trender och visar en film med backstageklipp från catwalken (trenderna börjar ju där, som bekant).

Jag går alltid därifrån med lätta steg. Livet kan alltid bli vackrare.

Jag älskar när de beskriver färgerna och de nya lookerna. “Like a girl emerging from a dream”, “Redefining the shape of the eye”, “Like a Siberian girl in a winter storm”, “A supermodel camping in the desert”.

Den oinsatte tänker kanske att det är mycket väsen för ingenting. Rött läppstift har väl funnits sedan eldkvarn brann och så vidare. Varje säsong ska de pracka på en något som ska vara “det senaste” etc.

Det är förstås ett sätt att se på det hela. Röda läppar är röda läppar oavsett säsong och har man hittat, säg, en blusher som man gillar finns det ingen anledning att byta bara för att det är ny säsong.

Men det finns ju andra aspekter. Den kanske tråkigaste är ju tekniker. Nya redskap, ny utveckling av produkter. Och nya sätt att just applicera sminket på. Och – förstås – nya nyanser av just rött.
Den nördigaste aspekten är “trend”. Vad som “gäller”. Där handlar det mest om idéer och koncept. Sälj.

Men skit i det. Den viktigaste frågan är vem vill du vara – och varför? Det är ju frågor vi tänker på varje dag, medvetet eller omedvetet. När vi tar på oss, vad vi väljer att äta, om vi väljer att träna och forma vår kropp. Hur vi pratar, vad vi skriver på vår blogg. Smink är en förlängning av det. Det är därför jag blir så inspirerad av MAC. Där handlar det aldrig om bara skuggan eller bara produkten. Inte heller om att vara “sexig”, “glammig” eller “neutral”. Nej, här talas det faktiskt poesi. När man förslår att man kan sminka sig som en “Sibirian girl caught in a winterstorm” får jag idéer, visioner och – inspiration.
Så pass att jag idag gick till MAC-hörnan på varuhuset och köpte lite gloss så att jag kan vara “the sleepy bride with dewy cheeks” redan i eftermiddag. Det är lite annat än att bara vilja “se snygg ut”. Hänger ni med?

Losermode

Ser skitmånga snubbar i kvarteren som påminner om någon, och i morse fattade jag vem. De channelar Duckie från pretty in Pink. Ju.
Kavajer med upprullade ärmar. Hatt. Säckiga svarta brallor. Ofta skjorta under, men lika gärna randig tröja.

Duckie-style. Skitfin faktiskt. Note to dudes: Duckie är en loser men hans klädstil vinner.

Hoppas tjejerna börjar channela Molly Ringwald nu också, på riktigt. Inte bara sådär lite grann med rött hår och hudfärgade klänningar/kjolar. Jag vill se tights, armband, näthandskar, kängor och tyll. På en och samma gång. Och jag vill se det nu.

Alla dessa vackra färger

Och nu – inlägget alla väntat på. Inlägget om smink!

Igår turistade jag på en skönhetsplåtning. Jag ska skriva om produkterna.

Jag älskar såklart miljön, där smink och kladdiga penslar ligger huller om buller men där alltid framför kameran är i det närmaste decinficerat rent. Inte ett hårstå ligger fel, allt är perfekt som i ett felfritt litet vakuum. Fotograferna, om de är killar, tappar nästan alltid sina jeans när de böjer sig ned för att fota i olika vinklar, de försvinner in i det där vakuumet om det kan nästan bli generande intimt när man ser den där sekunden eller vad det är då fotografens blick bakom kameran clashar med modellens och fototycke uppstår. De har ofta skäggstubb också, har jag märkt, beautyfotograferna.

Hur som helst. Klart jag varit i en sådan miljö flera gånger förut och såklart jag känner till märkena, produkterna och hur man använder concealer. Men ändå gör jag mig alltid till en nybörjare. Jag menar, sminköserna är ju proffs. All respekt.

Jag älskar att prata med dem som om jag såg ett läppstift för första gången. Som om jag precis fattat att en läppenna inte bara är ett sätt för de enorna sminkjättarna att kränga ännu en produkt man inte behöver.

Nej, jag älskar att förminska mig till det lärande barnet i just sådana miljöer. Se på proffsen som arbetar, ställa de mest basala av frågor, och alltid, alltid lära mig mer. För misstaget nummer ett, som alla människor gör, tror jag, är att tro att man kan. Jag pratar serum, pigment och gloss med mina vänner och ger råd med en slags auktoritet (min vän K lämnar underbara meddelanden på svararen i stil med “vad ska jag göra mera då, åt min hy? Säg vad jag ska köpa mer!”) men i närheten av en mästare blir vi alla små barn. Och igår, bredvid makeupartisten som skulpterade tjejens faktiskt helt alldagliga utseende, och fick fram Jean Harlow, var jag stum.

Och det är då jag påminns om varför jag vill skriva mer om smink. För att smink kan vara magi. Jo, utan att överdriva. Magi.