Bladet från munnen!

Äntligen får man blogga om Robin Hood! Filmbolaget vill nämligen inte att man yppar en endaste grej om filmen innan premiär men nu är det alltså fritt fram. Då kör vi!

För det första är det en väldigt sexig film vi har att göra med. Inte bara i fråga om soldater och Robins “merry men” som tar vad de vill ha och så vidare, utan också genom idel sexuella ordlekar och symboler. Nej, jag tror inte att jag övertolkar. Visst, ibland är en pilbåge bara en pilbåge och så vidare, men när det till och med antyds att “Lille John” fått sitt namn genom en viss företeelse så får man nog ge sig och erkänna att det inte bara är jag som låter tankarna dra iväg åt det förbjudna hållet.

Ridley Scott har hela tiden bedyrat den historiska autenticiteten i filmen (jag är en förstahandskälla här, jag intervjuade Ridley om detta i LA). Jag ifrågasätter den en aning, till exempel då Lady Marion slåss med svärd. Men hey, jag ställer å andra sidan inga krav på historisk autenticitet när jag ser filmer om en ädel, modig och utmärkt bågskytt som troligtvis funnits på riktigt men ingen kan riktigt säga när.

När första trailern för filmen släpptes loss på nätet fokuserade den mest på filmens action. Det var strider för hela slanten, med svärd, pil och kokande olja. Hela medeltidsspektrat av elakheter.
Men trailern gillades inte, den fick dålig kritik. Man talade missnöjt om “en Gladiator fast med svärd”.

Då släppte man en ny trailer, där man tryckte mer på Robin Hoods personliga problematik – att han är laglös – och att fransmännen är sliskiga, skurkaktiga ostronätare som bara vill roffa. Det är ju något alla kan relatera till – fransmännen som skurkar – och därför fick den ett betydligt varmare mottagande.

Och i Ridleys film är det inte, i vanlig ordning, Sheriffen av Nottingham som är den stora skurken (varför är han en så stor skurk i regel, egentligen? Han är ju bara kungens hantlangare!) utan Frankrike. Och Frankrike gör sig utmärkt som skurk. Nästan i samma klass som Hans Grûber. Man borde faktiskt göra fler filmer med Frankrike i en bärande roll.

Cate Blanchett är världens vackraste, som vanligt, och Russell Crowe svettig och sur, som vanligt. Men jag gillar det. Renodlad medeltidsaction, underliggande åtrå och en älskvärd skurk. Vem kan begära mer av en actionrulle på över två timmar?
En grej till förresten. Räkna med en ny Robin Hood-våg framöver då detta helt uppenbart är en prequel, som förväntas följas av både en och två uppföljare. Jag välkomnar dem så pass mycket att jag överväger att inte himla med ögonen när medeltidsveckan på Gotland kickar in i år.