I believe more in the scissors than I do in the pencil

Höguppläsning igår på Debaser Medis. Fick den skönt konstnärliga frågan efteråt av en skrivande vän om jag har en författare i åtanke när jag skriver. Jag tror frågan var så i alla fall, om jag försöker skriva som någon annan.

I alla fall så svarade jag att jag visserligen inte ser mig själv som författare och inte har några ambitioner på att bli det men visst, om det är någon jag skulle vilja skriva som och på sätt och vis försöker att skriva som så är det min favoritförfattare Truman Capote.

I det att han förenklar. I det att han förmedlar med de små medlen. I det att han skriver meningar som “He loved her, he loved her, and until he’d loved her she had never minded being alone….” och “More tears are shed over answered prayers than unanswered ones.”.

Att skriva enkelt är nog min främsta strävan. Inte snitsigt, poetiskt eller någonting annat. Jag vill skriva enkelt. Och där är Truman min absoluta förebild. Även om citaten ovan visar att han också kan skriva litterärt och konstnärligt.

Visst, Hemingway eller John Steinbeck eller någon annan sådan dude skriver kanske ännu enklare, men de skriver inte om känslor på ett så avskalat vis som Truman gör. Och de har inte samma fantastiska första meningar. Och de skriver inte om samma komplicerade sociala förhållanden, relationer och miljöer som Truman gör, vilket också bidrar till att han ligger mig närmast hjärtat och har gjort sedan jag läste Music for Charmeleons när jag var runt 21 och fattade att enkelt inte är samma sak som simpelt. Eller banalt.

Så ja, någonstans försöker jag väl att skriva som Truman. Men jag försöker inte att vara Truman. Hur skulle det se ut? Och det kan förresten ingen.

Sen känner jag faktiskt samhörighet med Truman på en annan nivå. Också han skrev om verkliga människor. De allra flesta var hans vänner och en hel drös av dem (de flesta faktiskt) sade upp bekantskapen sedan han blottade dem, en efter en, i framför allt novellerna. I de biografier jag läst över min favorit så verkar han heller inte riktigt fattat vad de blev så sura över. “Jag skrev ju bara som det var, ungefär, mer eller mindre” är väl hans förklaring.
Jag känner samhörighet med honom där. I naiviteten, i “men jag har ju ändrat namnen…?” och i oförmågan att skriva någonting utan egen förankring. Hur jag än försöker kan jag inte skapa en karaktär som inte redan finns. Det är väl därför jag har så vansinnigt svårt för scifi? Så jag skriver utifrån någon som redan finns till den grad att jag tror att han inte finns annat än på papper. Och sen blir det förvirring.

Men överlag tänker jag på Trumans ord “I believe more in the scissors than I do in the pencil” när jag skriver. Och så förenklar jag.

Exklusivt för Jazzhands: Mattias Dahlström berättar om sin Fletch-tatuering!

Mattias, du har en Fletch-tatuering över hela din vänstra överarm. Hur kommer det sig?
– Jag ville göra något roligt när jag fyllde 25. Eller, okej då 35…

Vad hände?
– Jag hade kalas och bad mina kamrater att lägga bidrag till en Chevy Chase-tatuering i en plåtburk istället för presenter. När jag vaknade morgonen därpå fann jag att den innehöll väldigt mycket pengar. Det var inte läge att banga ur då…
Sedan tycker jag att Chevy Chase är extremt rolig i framför allt Fletch och några andra klassiska filmer han gjorde under 70- och 80-talet. Jag har snott 98 % av hans skämt också, så att det är som en hyllning för att jag fått “låna” dem. Och på ett kvasiintellektuellt sätt är tatueringen också en hyllning till min pappa som alltid hyrde Chevy Chase-filmer till mig när jag var hemma och var sjuk under min uppväxt.

Har det hänt att du fått nya vänner tack vare din tatuering?
– Nej. Eller ja, en kanske. Om Maria på King Carlos tatueringsstudio räknas. Det var hon som gjorde den. Hon är grym.

Har du någonsin ångrat den?
– Ja, i fem sekunder framför spegeln när jag kom hem från tatueringsstudion.

Finns det planer på fler Fletch-tatueringar?
– Nej, men jag har gjort Chuck Norris på vänster arm nu. Det räcker med män nu, om det blir fler porträtt ska det vara av en stark, rolig, toppenskön kvinna.

Hur känner du för Chevy Chase sådär allmänt?
– Ja, nu ska ju Chevy Chase vara rätt så oskön i verkliga livet har jag hört, så jag väljer att inte tänka på det. Men jag hoppas ju att han är djurvän, betalar tv licens och är snäll.

Har du någon gång känt dig manad att vilja berätta för Chevy Chase att han pryder din arm?
– Ja det har jag. Letade rätt på hans agent och var ett knapptryck ifrån att skicka ett meddelande till honom på Fejan.

Varför gjorde du inte det?
– Jag var inte heeeelt säker på om det var herr Chases agent.

Mediokert

Jealousy is the tribute mediocrity pays to genius.

Grymt medioker Jazzhands-vecka. Grymt medioker Jazzhands-månad. Kanske år. Jag vet inte, har tappat räkningen. Känner mig omsprungen. Jaha, men vilket race springer du i då? Det vet jag ju inte ens.

Mediokert är ordet. Det blir inte bättre än så här.

Jag har världens bästa jobb, jag vet, det är inte det jag klagar på. Jag klagar på mig själv och mina ofantligt medelmåttiga prestationer. Kollar Game of Thrones och identifierar mig plötsligt med Theon. Alltså, inte på det viset att jag tänker att jag har rätt till tronen och det bästa sättet att nå dit är att döda alla, inklusive mina gamla vänner, och spela Allan. Utan det där med att vara second best hela tiden, i skymundan. Känna sig åsidosatt men innerst inne veta att det är egentligen är en större roll än man förtjänar. Second best är skitbra, egentligen är jag snarare en tenth best. Hur bluffade jag mig ända hit?

Jaja, åtminstone tolkar jag Theon så. Men jag är mottaglig för de flesta tolkningar just nu.

Italians do it better

Har haft en stressig vecka men inser att det finns föga sympati att hämta så fort man nämner att veckan också innefattat en resa till Milano och en vistelse på Armani Hotel. I tjänsten, då.
Bra grej med Armani Hotel: hotellet är doftsatt. Hi-tech!
Dålig grej med Armani Hotel: för att ta sig in och ut från rummet behöver man byta hiss två gånger. Åka upp till lobbyn på sjunde våningen i en hiss, sedan byta och åka ned till gatuplan igen.

Nå.

Tillbaka från Milano och funderar på om man skulle åka till Italien och inte LA för omväxlings skull. Fast hey, det vet ju både du och jag att det inte kommer att hända. Los Angeles är enda staden för mig. Innerst inne osv. Plus att det har ju fungerat förut, varför ändra ett vinnande koncept och så vidare.

Gud, som jag längtar.
(Och ja, jag vet. Föga sympati)

Exlusivt för Jazzhands: Viktigt samtal med Erik Hedtjärn om Bruce Springsteens väst

Erik Hedtjärn, du är prisbelönt journalist som gör analyserande, politiska porträtt i P1. Vad betyder väst för dig?
– Västen är intressant. Den är ju den onödigaste delen av en kostym och de onödigaste plaggen brukar ju vara de ädlaste, ändå har den framförallt överlevt som ett propert bruksplagg i tjänstesektorn – tänk servitörer och konduktörer.

Jag skrev att Bruce Springsteens knäppta väst gör mig rörd för den ska signalerar förortsgrabb som “klätt sig fin”. Men du menar att det är en feltolkning?
– Eftersom vi talar om Springsteen gör du ju rätt som tänker klass. Jag associerar omedelbart västen till gamla folksånger som Pete Seeger och Woody Guthrie, att det var den sociala rösten som steg ur depressionen med en banjo på magen och en väst om livet. Springsteen har ju uppenbara rötter i den traditionen och när man blir äldre blir det viktigare att komma ihåg var man kommer ifrån i en bredare mening, och inte bara kvarteren där man växte upp. Problemet är att bara att såvitt jag vet hade varken Seeger eller Guthrie någonsin väst.
Men det jag lutar åt nu är lite enklare. Springsteen visar nästan alltid underarmarna. Det enda som kan få honom att täcka dem är en skinnpaj. När han sedan som en något äldre man klär sig fin vill han göra det med underarmarna blottade och då finns bara västen. Frågan som återstår är: varför visa underarmarna? Förmodligen för att “signalera förortsgrabb”. 1-0 till Hainer alltså.

Fem lektioner i kärlek från Bruce Springsteen

Jag är inte den första som sett åt Bruce Springsteens håll för kärleksråd. När det kommer till relationer finns det värdefulla lektioner att hämta där. Mannen har trots allt blivit kär, gift sig, fått barn, upplevt hur en gnista slocknar, hittat kärlek igen, hittat passion, skilt sig…Här är några av de viktigaste punkterna vi kan lära från mästaren.

1. Vi sårar de vi älskar
Kärlek är en stark kraft, den får oss att göra saker vi inte trodde att vi kunde göra. Men rädslan för att det ska gå fel, för att vi inte ska räcka till, för att vi inte duger i vår älskades ögon kan få oss att göra elaka saker. Alla har vi sårat den vi allra minst vill såra, och den smärtan är av en helt annan sort. Det är en smärta som färgar allt och som känns i hela kroppen.

Lärdom: Att medvetet såra någon man älskar, av hämnd, rädsla eller frustration, händer. Paradoxalt nog just därför att vi älskar. Men att be om ursäkt, att öppna sig, visa sin sårbarhet och rädsla är aldrig detsamma som att förlora utan att vinna.

“I carried you inside of me, prayed it wouldn’t be too late
Now I’m standin’ on this empty road where nothin’ moves but the wind”
– Back in your arms

2. En relation är aldrig stillastående
Man vill gärna tro på den romantiska tanken på två människor ämnade för varandra. Att det finns en överjordisk, magisk samhörighet mellan två älskade som gör att man alltid förstår varandra, att man hör ihop och går genom livet hand i hand utan att egentligen behöva förklara någonting för den andre vet redan. Men även om man går bredvid varandra så kan man ha olika mål, se olika stigar, vägar och val. “Each lovers steps fall so differently”.
En relation är aldrig statisk, den utvecklas. Inre och yttre förändringar gör att relationen kan slungas hit och dit. Det gäller att inte tappa taget bara, att prata, känna in och vänta in.

Lärdom: Relationen är ständigt i rörelse, var beredd på att saker kan ändras. Se till att då och då kolla att den är på väg åt samma håll. Säg orden, säg dem tydligt och högt.

“So lets make our steps clear that the other may see
And I’ll wait for you
If I should fall behind
Wait for me”
– If I should fall behind

3. Våga chansa
Vi bär alla på en historia. Minnen, känslor och erfarenheter som vi mer eller mindre frivilligt samlat på oss under åren. Som lärt oss olika saker om kärlek: om att man inte kan lita på någon, om att kärleken är svår att fånga, om att vi mår bäst när vi känner oss fria men samtidigt som sämst när vi känner oss instängda…Vi försöker om och om igen, men misslyckas.

Vi kan inte skaka av oss alla våra erfarenheter, skala av dem som ett apensinskal. Det går ju inte, såklart. Men vi kan försöka se vad som är gamla spöken och gamla rädslor, det som sätter käppar i hjulet för oss, och vad vi faktiskt någonstans, långt där inne ändå längtar efter. Ibland kan ett första steg vara att bara erkänna att vi längtar efter kärlek och gärna vill vara redo för den.

Lärdom: “You can’t start a fire without a spark”. Kärleken måste börja någonstans. Förutsättningar och attityd är en bra start. Är du redo för kärlek?

“Man I’m just tired and bored with myself
Hey there baby, I could use just a little help”
– Dancing in the Dark

4. Riktig kärlek betyder att du inte är ensam
Att helt öppna sig för en människa är svårt. Det är riskfyllt. I värsta fall kan vi såras – djupt – och vi kan få veta och känna att vi inte duger. Kanske är vi fula på insidan, oälskvärda? Kanske är vi konstiga, dömda till ensamhet? Vågar vi ta chansen att visa oss fullt ut med risk för att bli avvisade?
Men intimitet ska inte förväxlas med närhet. Kärlek fördjupas och förgrenas genom närhet, och närhet kan man bara bygga genom ärlighet och öppenhet. Genom att våga tro att den andre personen vågar ta emot en i sin helhet, med tvångstankar, bagage, ärr, längtan, drömmar och allt.

Lärdom: Att lära känna någon på riktigt kräver öppenhet, ärlighet och en tanke om att ingenting är konstigt om man vet varför det händer. Kärlek ger styrka. Kärlek betyder att man inte är ensam. Väx i den tanken.

“We’ll stand together and we’ll take ’em on
So if you need me just call my name”
– When you need me

5. Kärlek är värt att kämpa för
So you’ve been broken and you’ve been hurt? Show me somebody who ain’t. Det är inte alltid lätt. Det tar tid. Ibland gör det ont, hjärtesorg är något som händer alla och missförstånd, sårade känslor och tvivel hör den levande relationen till. Men det är ändå alltid värt det i slutändan.
För när man väl gjort det, alltså accepterat kärleken, bjudit in närheten, vilat i tanken på att detta är kärlek och jag väljer den. Från och med nu är detta mitt liv, med allt vad det innebär, av känslor och rädslor. Då händer något. Man är inte längre en, man är två. Man får en trygghet, en stryka och ett lugn. Man vet att man klarar nästan vad som helst, bara närheten finns kvar.

Lärdom: Svåra stunder händer oss alla. Men kärlek är en kraft som är värd att kämpa för. Förlora aldrig siktet. 

“This life, this life and then the next
I finger the hem of your dress
My universe at rest”
– This Life

Breaking News: Gunnar är Bruce

Bruce Springsteen-special: Gunnar i Nashville är en kopia av Bruce Springsteen. Well, eftersom Rayna är en kopia av Reba McEntire och Juliette Barnes en kopia av Taylor Swift så är det väl bara naturligt.

Flanellskjortan, rockluggen och de skeva tänderna. Och så snacket med underbett.

Underbettet. Underbettet.

Och där är den igen – västen!

Gunnar är förtsås också arbetarklass (varför skulle han annars ha väst?) men med ett lite trashigare förflutet än Bruce. Men annars så är likheterna slående. Undrar dock om underbettssnacket. Är det en social, kulturell eller socioekonomisk grej? Jag vet inte.

Tips!

Det snabbaste och mest effektiva sättet att komma i form och ge ett sk. “deffat” intryck lagom till sommaren är att krympa huvudet.

Jag är raggare

Har varit i Israel därav tystnad. Men det viktiga här är inte att jag gått i Jesus fotspår samt sett en höna och en tupp klättra upp i ett träd i Tel Aviv utan att jag såg Bruce Springsteen igår.

Varför är Bruce en sådan svensk institution? Vet att Fredrik Strage någon gång skrivit att det i mångt och mycket beror på att gemene svenne är raggare i hjärta och själ. Vi älskar när en amerikansk, vit man i amerikanska jeans sjunger om att åka bil på amerikanska vägar. Det är vår romantiska dröm.

Jag tror också att gemene svensk identifierar sig som arbetarklass (lex Ebba von Sydow) och även där tror jag att Bruce tilltalar oss. Det här med att han uppträder i skjorta och (knäppt)! väst tycker jag är enormt rörande. En fattig arbetarklassgrabb som försökt göra sig fin, tänker man då, och glömmer alla miljarder på banken. I alla fall tänker jag så, jag blir i det närmaste rörd av män i knäppt väst. Det kostar runt sju, åtta hundra kronor att se honom. Inte arbetasklasspriser direkt.

Mona Sahlin är ju som bekant ett uttalat Bruce-fan och hon måste väl ändå ses som den absoluta, typiska genomsnittsbeundraren. Raggare i grunden, hygglig årsinkomst men med arbetarklassympatier. Och hon är i genomsnittlig ålder också av konsertpubliken att döma. Idel silverrävar där. Bruce frågade hur många av oss som var födda efter 1975 (jag kunde räcka upp handen, ka-ching!) och det var visserligen en stor andel men lika stor var gruppen födda före 1955. Kanske kan det förklara låtvalet också, en hel del jitterbuggvänlig rock’n roll som fick damerna i permanentat hår att hålla armbågarna nära midjan och svänga på stussen. Bruce själv beskrev det som “dance party“. Skulle också kunna förklara de vidriga, irländska låtarna från Seeger Sessions. Folkmusik light. Och sen några klassiska svennehits för de allra yngsta och de allra äldsta: Dancing in the dark, Born to Run och hela Darkness at the Edge of Town-skivan.

Själv peppade jag väldigt på Badlands och – men det får man tydligen inte säga i det här landet – Radio Nowhere. En förvånad (tror jag) B frågade varför och jag tror svaret är att Radio Nowhere låter väldigt mycket som något mina ungdomsidoler REM skulle kunna gjort. Kanske inte det främsta skälet till att gilla en Springsteen-låt men ett ärligt skäl ändå.

Men tillbaka till fenomenet, om man nu ska kalla det ett sådant. Och det kanske man ska. De multipla konserterna i detta lilleputtland. Varför? Det har givetvis också blivit “en grej”, upphaussat av såväl kvällspressen som dagspressen. Och kollar man till exempel på trendrapporter om svenskarnas konsertvanor toppar Bruce (U2 kommer på andra plats) på grund av i första hand musiken men i nästan lika stor utsträckning “stämningen” och “atmosfären” och en sådan infinner ju sig om förväntan och gemenskap finns. Och med tanke på den stora offentliga pepp som pågår i flera dagar före och efter konsert, och den väldigt homogena publik som söker gemenskap tillsammans under Friends Arenas tak, så blir atmosfären förstås förväntat trevlig.

Så pass trevlig, faktiskt, att en blivande mor ungefär tio rader nedanför oss får värkar under Prove it all Night och måste ledas bort av sjukpersonal. Här tänker jag ju inte spontant att det måste vara skitjobbigt att få värkar under hög, pulserande musik, att behöva gå upp för branta trappor medan magen dunkar och balanssinnet säkert inte är på topp, utan att det är fantastiskt att fostret väljer en så vacker stund att komma till världen på, omringad av kärlek och glädje i luften.