Har varit i Israel därav tystnad. Men det viktiga här är inte att jag gått i Jesus fotspår samt sett en höna och en tupp klättra upp i ett träd i Tel Aviv utan att jag såg Bruce Springsteen igår.

Varför är Bruce en sådan svensk institution? Vet att Fredrik Strage någon gång skrivit att det i mångt och mycket beror på att gemene svenne är raggare i hjärta och själ. Vi älskar när en amerikansk, vit man i amerikanska jeans sjunger om att åka bil på amerikanska vägar. Det är vår romantiska dröm.

Jag tror också att gemene svensk identifierar sig som arbetarklass (lex Ebba von Sydow) och även där tror jag att Bruce tilltalar oss. Det här med att han uppträder i skjorta och (knäppt)! väst tycker jag är enormt rörande. En fattig arbetarklassgrabb som försökt göra sig fin, tänker man då, och glömmer alla miljarder på banken. I alla fall tänker jag så, jag blir i det närmaste rörd av män i knäppt väst. Det kostar runt sju, åtta hundra kronor att se honom. Inte arbetasklasspriser direkt.

Mona Sahlin är ju som bekant ett uttalat Bruce-fan och hon måste väl ändå ses som den absoluta, typiska genomsnittsbeundraren. Raggare i grunden, hygglig årsinkomst men med arbetarklassympatier. Och hon är i genomsnittlig ålder också av konsertpubliken att döma. Idel silverrävar där. Bruce frågade hur många av oss som var födda efter 1975 (jag kunde räcka upp handen, ka-ching!) och det var visserligen en stor andel men lika stor var gruppen födda före 1955. Kanske kan det förklara låtvalet också, en hel del jitterbuggvänlig rock’n roll som fick damerna i permanentat hår att hålla armbågarna nära midjan och svänga på stussen. Bruce själv beskrev det som “dance party“. Skulle också kunna förklara de vidriga, irländska låtarna från Seeger Sessions. Folkmusik light. Och sen några klassiska svennehits för de allra yngsta och de allra äldsta: Dancing in the dark, Born to Run och hela Darkness at the Edge of Town-skivan.

Själv peppade jag väldigt på Badlands och – men det får man tydligen inte säga i det här landet – Radio Nowhere. En förvånad (tror jag) B frågade varför och jag tror svaret är att Radio Nowhere låter väldigt mycket som något mina ungdomsidoler REM skulle kunna gjort. Kanske inte det främsta skälet till att gilla en Springsteen-låt men ett ärligt skäl ändå.

Men tillbaka till fenomenet, om man nu ska kalla det ett sådant. Och det kanske man ska. De multipla konserterna i detta lilleputtland. Varför? Det har givetvis också blivit “en grej”, upphaussat av såväl kvällspressen som dagspressen. Och kollar man till exempel på trendrapporter om svenskarnas konsertvanor toppar Bruce (U2 kommer på andra plats) på grund av i första hand musiken men i nästan lika stor utsträckning “stämningen” och “atmosfären” och en sådan infinner ju sig om förväntan och gemenskap finns. Och med tanke på den stora offentliga pepp som pågår i flera dagar före och efter konsert, och den väldigt homogena publik som söker gemenskap tillsammans under Friends Arenas tak, så blir atmosfären förstås förväntat trevlig.

Så pass trevlig, faktiskt, att en blivande mor ungefär tio rader nedanför oss får värkar under Prove it all Night och måste ledas bort av sjukpersonal. Här tänker jag ju inte spontant att det måste vara skitjobbigt att få värkar under hög, pulserande musik, att behöva gå upp för branta trappor medan magen dunkar och balanssinnet säkert inte är på topp, utan att det är fantastiskt att fostret väljer en så vacker stund att komma till världen på, omringad av kärlek och glädje i luften.

• Postad 2013-05-05
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None