Jag hyllar

Det här är ett hyllningsinlägg.
Jag vill hylla Fienden.

Fienden gör fantastiska små kreationer, mest i klädväg. Mitt favoritlinne kommer därifrån. det är ett trumset på det och på trumman står det “Föreningen för dig med koncentrationssvårigheter”. Är inte det humor så säg?

Jag älskar det.

Det är så fruktansvärt bra att det räcker att titta på linnet, som har en permanent plats på min herrbetjänt i hallen när jag inte slouchar omkring i det, för att mitt humor och självförtroende ska stiga ett par grader.

Världens bästa Max ritar grejorna. Min högsta, hemliga dröm är att Max ska rita något med mig på. Då skulle jag visserligen dö, men jag skulle dö lycklig.

Förut drömde jag endast om att vara med i Spanarna. Men det har ändrats nu. Nu vill jag bli förevigad, och så vill jag bära saker från Fienden. Om de bara kunde göra lite fler grejor med tjej-passform. De har förresten rea nu.

Det här är det mest modebloggiga jag skrivit någonsin tror jag. Fienden – jag älskar dig. Eller er.

Mitt och ditt

Ja!

Nu kan jag lägga till “min skräddare” till listan över saker jag kan säga och kalla folk utan att ljuga:
min revisor
min terapeut
min redaktör
min hudterapeut
…och nu också min skräddare!

Det går bra nu, gott folk. Det går bra nu.

Boats ‘n hos

Step Brothers. Känsliga grejer.

Komedier är nog, på det stora hela, det känsligaste samtalsämnet som finns, näst efter politik.

Man ska vara försiktig med att diskutera komedier med någon man tycker om.
Det kan bli bråk.
Missförstånd.
Man ser på varandra i ett annat ljus, plötsligt.
“Eh. Han tycker alltså att det är roligt när Steve Carrell blir nedspydd av en tjej i bilen…” till exempel.
Eller “Eh. Du skrattar alltså åt Monty Python…” och sedan växer avståndet med raketfart.

Step Brothers alltså. Nu tar vi det från början. Filmen är rolig. Många goda skratt. Det kan vi alla enas om.
Jag menar – Will Ferrell och John C. Reilly som 12-åringar i två fyrtioåriga mäns kroppar. Det är kul ju. De blir styvbröder när deras föräldrar “får ihop det” och tvingas därmed bo ihop, växa upp och så småningom släppa taget om föräldrarna, typ trettio år för sent.

Det är kul. Väldigt kul. Bara det att de två styvbröderna startar ett rapband och sjunger “Boats ‘n hos“. Bara det gör filmen absolut sevärd.

Men sen är det det här med luckorna. Ska man bry sig om dem? Som varför två vuxna män som bott hemma hela sina liv beter sig som infantila 12-åringar? Som att lycka och framgång bara är en armslängd bort, om man bara läggen manken till? Eller det här med att alla skilsmässoungars största dröm är att deras föräldrar ska bli ihop igen?

Ska man bry sig om sånt, eller ska man liksom bara acceptera och garva vidare?

Det är här komedibråken kommer in. Å ena sidan “men det är ju bara en komedi – det är ju kul ju” och å andra sidan “berättarteknik blah blah tillrättalagt och trovärdighet blah blah”.
Är det förresten okej att skratta åt åtskilliga könsskämt och allehanda andra jokes som går ut på att män ser annorlunda ut, kroppsmässigt, än kvinnor? En annan het potatis.

Ja, det är helt enkelt såna här diskussioner man får försöka undvika vid frukostbordet, om man inte är förtjust i äktenskapliga kriser.
Komedier alltså. Rena minfälten.

Boats 'n hos

Step Brothers. Känsliga grejer.

Komedier är nog, på det stora hela, det känsligaste samtalsämnet som finns, näst efter politik.

Man ska vara försiktig med att diskutera komedier med någon man tycker om.
Det kan bli bråk.
Missförstånd.
Man ser på varandra i ett annat ljus, plötsligt.
“Eh. Han tycker alltså att det är roligt när Steve Carrell blir nedspydd av en tjej i bilen…” till exempel.
Eller “Eh. Du skrattar alltså åt Monty Python…” och sedan växer avståndet med raketfart.

Step Brothers alltså. Nu tar vi det från början. Filmen är rolig. Många goda skratt. Det kan vi alla enas om.
Jag menar – Will Ferrell och John C. Reilly som 12-åringar i två fyrtioåriga mäns kroppar. Det är kul ju. De blir styvbröder när deras föräldrar “får ihop det” och tvingas därmed bo ihop, växa upp och så småningom släppa taget om föräldrarna, typ trettio år för sent.

Det är kul. Väldigt kul. Bara det att de två styvbröderna startar ett rapband och sjunger “Boats ‘n hos“. Bara det gör filmen absolut sevärd.

Men sen är det det här med luckorna. Ska man bry sig om dem? Som varför två vuxna män som bott hemma hela sina liv beter sig som infantila 12-åringar? Som att lycka och framgång bara är en armslängd bort, om man bara läggen manken till? Eller det här med att alla skilsmässoungars största dröm är att deras föräldrar ska bli ihop igen?

Ska man bry sig om sånt, eller ska man liksom bara acceptera och garva vidare?

Det är här komedibråken kommer in. Å ena sidan “men det är ju bara en komedi – det är ju kul ju” och å andra sidan “berättarteknik blah blah tillrättalagt och trovärdighet blah blah”.
Är det förresten okej att skratta åt åtskilliga könsskämt och allehanda andra jokes som går ut på att män ser annorlunda ut, kroppsmässigt, än kvinnor? En annan het potatis.

Ja, det är helt enkelt såna här diskussioner man får försöka undvika vid frukostbordet, om man inte är förtjust i äktenskapliga kriser.
Komedier alltså. Rena minfälten.

"I have a PHD in pain"

Hey! Igår var jag på finmiddag. Inte vilken som helst utan bloggvännen Nanci, som har Yada Yada Yada-bloggen. Hon disputerade och är nu PhD. Jag blev bjuden till kalaset. Jag sa “Blir det inte konstigt om jag kommer eftersom vi aldrig setts i verkliga livet”.
Hon sa “Nej. Men vi kan ju ses om du vill”.

Det gjorde vi. Det var fint. Igår var det alltså andra gången i livet vi sågs, och då under fina, akademiska omständigheter. Jag fick folk till bordet. Jag fick förklara att jag inte tillhörde hennes läkarkompisar eller gänget med gamla barndomsvänner, utan är en helt ny “bloggkompis”. Vi har bara setts en gång tidigare. Och det är inte jag som myntat ordet “bloggkompis”. Nancis fd kille hälsade på mig och sa “Det måste vara du som är bloggkompisen”.

Det är jag. Bloggkompisen. Jag gillade det, att vara bloggkompisen. Hon som dyker upp, känner en person genom skrift och enbart skrift.

Det blev karaoke. Jag körde Born in the USA som jag alltid gör. Inte lika bra denna gång. Fel crowd kanske. Akademiker kanske inte gillar Bruce? Mer schlager, tror jag, på lärosätena.

Idag gick jag på vernissage. Hälsade på konstnärinnan som jag också bara känner blogg- och Facebook-ledes. Åh, denna nya, sköna värld.

I morgon gäller jobb. Jag har skjutit upp det för länge nu. Och tanken på det Nanci gjort – researchat och skrivit en avhandling på typ tre år – borde vara ett wake up call för mig. Sluta lata dig, knasboll, och skriv klart de där artiklarna nu. Du tycker det är jobbigt? Prova att skriva en avhandling!

My Left Foot

Fötter. Vad ska man med dem till egentligen? Jag känner mig just nu helt alienerad från min vänstra fot. Det är som om den inte är en del av mig. Den har drabbats av en muskelinflammation vilket resulterar i att jag ser både halt och lytt ut när jag går, dessutom går jag oftast med händerna i fickorna vilket ger 100% pundarutstrålning.

Igår la jag mig ännu en gång under hudterapeutens starka lampljus och lät mig torteras med en liten, liten nål och en syra som fräter. Sånt man måste göra ibland. Så att man ser ut som ett brandskadeoffer efteråt.
Lägg till min halta gång till detta och det är ett under att ingen kom fram och stack en tjuga i näven på mig igår eftermiddag.

Idag håller jag mig alltså inne. Dels för att jag inte vill köra min Quasimodo-grej på stan, men också för att det gör satans ont i fotjäveln!

Knaprar Voltaren. Försöker duscha och halkar nästan i badkaret eftersom foten inte går att stå på. Den ultimata förnedringen. Den absolut, utan tvekan, största förnedringen. Att halka i badkaret.

Man frågar sig – är det värt det? Idag är det jag som skonar världen från min nuna, som sagt. Ni kan tacka mig nästa gång vi ses.

Jetsetlivet fortsätter

Jag har:
en terapeut
en redaktör
en hudterapeut
en revisor

Jag älskar att säga “Jag ska träffa min revisor i eftermiddag”.
Till exempel.
Eller “Jag har ett möte med min redaktör“.

Jag skulle gärna kunna säga att jag har:
en stylist
en advokat

…men det kan jag inte. Ännu.

Enough with the hatin’

Forne Dagens Media-mannen Rolf van den Brink säger: “Man kan låta bli utan att vara oartig. Det finns inte tid till att titta på allt och det förstår dina kompisar.“

I hans meddelande anar jag en tyst men mogen uppmaning till att lägga ned den här diskussionen nu och ägna mig åt “viktigare saker”. Och självklart lyssnar jag på Rolf när Rolf uppmanar. Rolf är en bra karl. Nu lägger vi ned hatet.

Enough with the hatin'

Forne Dagens Media-mannen Rolf van den Brink säger: “Man kan låta bli utan att vara oartig. Det finns inte tid till att titta på allt och det förstår dina kompisar.“

I hans meddelande anar jag en tyst men mogen uppmaning till att lägga ned den här diskussionen nu och ägna mig åt “viktigare saker”. Och självklart lyssnar jag på Rolf när Rolf uppmanar. Rolf är en bra karl. Nu lägger vi ned hatet.

You Tube-haters unite

Om man får ett You Tube-klipp skickat till sig, måste man då kolla på det eller kan man låta bli utan att vara oartig?

Ja, det är den eviga frågan som just nu seglar runt i den så kallade “bloggosfären” och letar efter ett slutgiltigt svar. Jag har därför konsulterat diverse tyckare i ämnet.

Bloggaren Conan the Librarian, vars alseter också syns på Weird Science anser följande:
“Well, om man får det på sin Wall på Fejan kan man strunta helt i det, likaså om man får det i ett gruppmail (till jobbet eller hemma). Men om man får det direkt till sin inbox på Fejan eller på ett särskilt, personligt mail så bör man tyvärr kolla på det. MEN, det finns en tilläggsregel: om klippet inte är roligt eller intressant inom de första 7-8 sekunderna kan man sluta titta och slänga med gott samvete.”

Radiomannen Eric Schüldt tycker att:
“Det hör alltid till god sed att titta. Men problemet är när avsändaren står bakom ens egen axel. Är det god sed att alltid skratta åt den roliga apan som sitter på ett berg med bananer utan att äta upp dem? Ja, även här skulle jag säga att vi är tvugna att spela med. Ge ifrån oss ett litet försök till fniss. Sådan är vår kultur.”

Den mer hårdnävade Hugo Rehnberg säger: “Jag skiter alltid i sånt”.