Det utbredda You Tube-hatet!

Igår pratade jag med en herre, vi kan kalla honom D. Jag hade skickat honom ett ofantligt festligt You Tube-klipp tidigare under dagen. En Chuck Norris-dvärg som dansar. Hypnotiserande roligt. Jag frågade om han kollade på det och han sa nej. Han förklarade att han inte orkar kolla på en massa You Tube-klipp som folk skickar honom i tid och otid. Det roar honom liksom inte.

Här uppstår frågor i mitt huvud. Frågor som antagligen inte kommer att få svar.

Om man får ett You Tube-klipp skickat till sig, för det första, hör det då till god ton att man kollar på det eller kan man låta bli utan att framstå som en schmuck? Just den frågan har jag faktiskt skickat vidare till etikettsprinsessan Sofia Larsson. Väntar med spänning på slutgiltig dom i frågan.

När jag påpekade för Daniel (okej, han heter Daniel) att han stänger ute glädje i sitt liv genom att inte tillåta sig själv att se på mina lustiga you Tube-klipp/dansande Chuck Norris-dvärg framkom att Daniel hyser viss skeptism mot You Tube, vilket han säkerligen kommer att försöka förneka idag. Men då kommer jag påminna honom att jag var nykter igår, som alltid, och inte han. Därmed han jag tolkningsföreträde. Eller minnesföreträde.

Nå.

Jag håller med honom i kritiken av You Tube som socialt fenomen, att man, på en fest eller i socialt sammanhang där man ska umgås, inte bör ta fram datorn för att visa “det roligaste klippet nånsin, det är askul, det är så jävla kul, har du inte sett det?”. Det är en riktig faux pas, i samma anda som att visa slideshows med bilder på sina kids under förfest (har hänt!).

Men att inte uppskatta ens vänners goda smak och selektiva You Tube-förmåga ser jag som ett stort fel. Ett misstag. Nära på en förolämpning.

Jag låter Sofia Larsson stå för sista ordet i detta.

Kvällen då jag kände mig känd

Jag var på fest. En trevlig tjej jag aldrig hälsat på förut kände mig genom mig blogg.
En fantastisk känsla. Lite som sångartister måste känna, inbillar jag mig, när fans sjunger med i deras texter.

Dessutom fick jag en fråga som började med meningen “Jo, jag läste på Jazzhands att…” vilket också fick mig att gå i taket av någon slags blandning av godartad paranoia och svårtyglad entusiasm.

Sen blev jag hes och åt upp alla salta pinnar. Det var okej, tror jag. Det påstods att de var inköpte “för mig” eftersom jag gillar salta pinnar. Vilket är sant. Det gör jag.