Men ååååh!

Ni vet de där dagarna då man ska skriva ut en viktig grej och märker att färgpatronen i skrivaren är slut? Då man beställer nya på nätet och butiken föreslår att man ska köpa deras generika för ett svinbra pris och man gör det för att sedan försöka sätta i patronerna i skrivaren med våld och skrivaren hatar patronerna och står bara och snurrar? Och sedan tar man ut patronerna och vill slänga dem mot väggen, minst, och skrivaren däckar ihop och snurrar och ger ifrån sig ett konstigt ljud?
Ja ni vet. Och så ringer man till patronfirman och de frågar roat och irriterat vaddå, hur menar du att våra patroner dödat din skrivare? Och sen får man åka in till stan och köpa en ny skrivare och någon säljkille säger att man måste köpa till en sladd annars funkar den ju inte heller och så blir skrivaren dyr och man släpar hem den i en kartong över hela stan eftersom man ska på ett möte. Och samtidigt försöker man att svara en redaktör som vill att man kompletterar en artikel och man blir lite stressad eftersom man bär på en jävla kluns och ska springa till två möten.
Man tar på sig hörlurar, lyssnar på musik och försöker djupandas samtidigt som svetten rinner eftersom det för en gångs skull faktiskt är sommarväder i Stockholm idag.
Och då minns man plötsligt att man har två deadlines, just det, två sista-minuten-jobb som ska in i morgon ju. Och man var ju, just det, på väg till två möten. Och då sms:ar A och säger att nu får man inte smita undan från gymbesöket längre, idag gäller det. Ingen ursäkt!
Man blir ytterligare lite stressad. Och då ringer någon budfirma och säger att de har paket till en men eftersom man inte är hemma får man antingen se till att hålla sig hemma i morgon, men det kan jag ju inte, eller så får man åka till en hangar ute på landet och hämta paketet på egen hand. Eller så får man skriva ut en lapp och fästa på dörren. Men då måste man ju ha en skrivare. Och patroner.
Ja, ni vet en sån dag? Sån hade jag idag.

Söndag med ryck

Dagar då man är stressad eller inrutad i en plan är dagar då man får infall, enligt min erfarenhet. Man är stressad, har massor av jobb att göra. Då kommer man på att man vill handla ett ångstrykjärn.
Idag skulle en målare komma förbi och mäta mitt kök som jag nu bestämt mig för att måla om eftersom jag betsade mina nya stolar i en alldeles för mörk färg. Ja, den bollen är i rullning nu.
Eftersom jag hade en tid att passa fick jag för mig att gå till Skrapan och bleka tänderna. Ingen aning om varför. Ville komma ut lite bara. Sitta i en äggfåtölj med stora, röda skyddsglasögon på mig och en gummiskena i munnen. Jag hade ganska vita tänder innan så det blev inte så stor skillnad. Gick ut på gatan och såg ett långt tåg fullt av sjungande katoliker. Ganska vacker sång. Har alltid dragits till katolicismen. Synd bara att jag inte för mitt liv kan tro. Annars hade jag varit katolik för länge sedan. Snyggaste religionen alla kategorier.

Sedan ställde målaren in.

Vad lär man sig av detta? Ingenting. Förutom att söndagar är lika oförutsägbara som ens egna tankegångar.

Dammit Janet!

Ramlar över en webb-baserad bokklubb (vilken bra jävla idé!) som diskuterar Inte helt hundra. De ogillar den. Eller tycker den är menlös och intetsägande. Får inget grepp om karaktärer.
Det är lugnt för mig, den känns så långt borta nu. Kan tänka mig att Susan Sarandon känner lite samma sak när hon ser tillbaka på Rocky Horror Picture Show som hon gjorde under tidiga år. Dammit Janet osv. Med road nostalgi och säkert med en särskild plats i hennes hjärta även om hon gått vidare till vitt skilda roller sedan dess. Men den är härlig, den roar, den flyter. Och den uppskattas ju intill fanatismens rand (och över randen) av vissa.
Nu är ju jag inte Susan Sarandon och Inte helt hundra en vanlig pocket och inte något man bygger musikaler på eller klär ut sig till på Halloween. Och jag har knappast en “cult following”. Men jag fick senast igår ett mail från en läsare som hade funnit tröst i den. Det finns flera därute som hört av sig, faktiskt en hel bunt. Och det gör mig ju superrörd och ödmjuk. Jag har till och med fått skrivna kort och brev. Och en läsare har börjat skrika “Honom har jag legat med” på firmafester, tydligen.
Men boken känns långt borta, så fort den kom ut i pocket började den leva sitt eget liv, som ett barn som packat väskan och rest iväg. Vi lever inte längre ihop, vi är inte ens sammansvetsade men vi har ett gemensamt ursprung.
Jag har absolut ingenting emot den, jag skäms inte över den på minsta sätt. Den är min, sprungen ur mig. Men det vore ju också både konstigt och sorgligt om man inte som både skribent och person utvecklades och Åsneprinsen är ett ganska långt kliv från Inte helt hundra. Det känns bra, det hade varit märkligare om jag kände att jag peakade med debuten. Åsneprinsen är inte jag men den är ändå mycket jag. Inte helt hundra är den jag var.

Vanliga vardag

Men varför är det en sådan oerhörd startsträcka efter att man kopplat bort sig från jobb en liten stund? Tio dagars halvledighet, fylld av museibesök och svensk husman, och så tar det en heldag att ens få till en notis?
Det är som när jag försökte börja springa igen efter någon månads uppehåll, det kändes som om min kropp hade åldrats cirka femtio år under uppehållet.
Nå. Träffar en gammal vän på Nytorget, skrämmer honom rejält när han ligger raklång på fejkgräset med kepsen över ögonen. En annan frilansare drar förbi med barnvagn och unge, han slår sig ned han också. Han berättar att han ätit lunch på Jensens Bøefhus och fått frågan “Hur vill du ha biffen?” från servitrisen.
“Medium rare”, svarar han.
“Det har vi inte”, svarar servitrisen.

Solen gör mig slö, sällskapet gör mig avslappnad. Känner för att gå hem och ta en lur. Diskar, rensar kylen och känner att jag gjort ett dagsverke och förtjänar att lägga mig på soffan och se på Veep.

Man ska aldrig ta semester. Då är man förlorad sen.

När allt är sagt och gjort

Då var det gjort. Resan med flygbussen ut till Arlanda med fält och röda stugor utanför fönstret. Oftast tycker jag att just den sträckan mest är trist, det är bara livlös natur där. Men inte idag. Fälten sprakade i gult och lövträden fullkomligt blossade ikapp med granträden.
Det var odramatiskt, det var lättare än jag trodde. Det beror på både honom och mig, det är en dubbeleffekt. Han är lugn så jag är lugn. Han är så fullkomligt klar och säker på att vi kommer ses snart igen, det är ju bestämt, och då kan jag för första gången i mitt liv, välja att också vara det.
Jag vet också att vi kommer att fortsätta att höras varje dag. Så väljer jag att känna.
Och saker är som de är. Jag minns en intervju med Nicole Kidman av alla människor efter skilsmässan från Tom. Hon hade sökt tröst hos sin pappa som hade kramat henne och sagt “Listen Nic. It is what it is” på bred aussie-dialekt. Nu är det kanske lite väl lakoniskt uttryckt men ibland är det så att saker är som de är. Jag bor här, han bor där. Vi har båda förståelse för det. För att jag är mer flexibel men ändå har min karriär och mitt liv här. För att han är förankrad där och så är det.
Och någonstans kanske det är bra, kanske det bästa till och med. En möjlighet till ett parallellt liv. Jag har ett behov av frihet och ensamhet (frilanslivet är det enda tänkbara för mig) men också en aldrig sinande reslust, äventyrslust, upptäcktslängtan. Jag vill resa, jag vill plantera mig själv på olika ställen, men alltid komma tillbaka till Södermalm sedan. Här är mitt hem. Så är det.
Jag slumrar till på bussen tillbaka, gör en snabb scanning av kroppen och känslorna. Allt är fortfarande på plats och ingenting är trasigt. Tvärtom, allt är stärkt.

Dagen före dagen

Varför man tar ut saknad i förväg är svårt att greppa när saknaden väl närmar sig på riktigt. Sista dagen, sista kvällen. En del av mig är ledsen och darrig, känns som att övergivenheten är nära. Det är den ju inte riktigt, jag blir inte övergiven för att han reser i morgon men det där är ju sedan gammalt.
En del av mig är lugn, övertygad och förankrad i att vi ses snart igen. Jag kan ha tjatat eller nämnt det en gång för mycket i stil med “Och sedan ses vi ju i augusti, eller hur?” och han har börjat säga “Ja, men det är ju redan bestämt?” eller “Ja, med det har vi ju konstaterat flera gånger nu?” och det är så han är. Allt vi sagt att vi ska göra, allt vi bestämt har vi gjort. Han sa att han skulle komma hit och han kom. Men jag har redan börjat sakna hans leende och hans sneda tand. Och det svarta rufset och hans varma hand.

Support

Det började med en supersen lunch på Taco Bar. Då bröt jag mot allt jag vanligtvis gör. Älskar ju tacos såklart men Taco bar känns ju som ironi. Speciellt då deras slogan är “A little piece of Mexico”.
Vi skulle på fotbollsmatch, den första i mitt liv, och jag drog med honom till Kvarnen som så vitt jag vet är Hammarbyarnas stamhak. Alltså, jag kunde inte bry mig mindre om fotboll eller fotbollslag men jag bestämde helt sonika för ett tag sedan att om vi ska heja på något lag, och det skulle vi tydligen, så fick det bli Hammarby.
Kvarnen var tom på supporters, mest businessmän och vanliga snubbar. Inte direkt stämning. Vi gick vidare till Gröne Jägaren, även detta både premiär för mig och något jag aldrig skulle haft en tanke på tidigare. Fullt med supportrar, mestadels väldigt unga och det äldre skicket. Två fulla 18-åringar med rara, snälla ögon började prata med oss. De var fascinerade av vad en amerikan gör här. I Hammarby-tröja dessutom. Han pekade på mig och sa “Jag är här för att hon är här”.
18-åringen i keps och lite för mycket innanför rocken sa “Oroa dig inte, jag ska inte sno henne från dig”. Något vi senare skrattade åt resten av kvällen.
Vi gled in på arenan lite sent. Jag blev först livrädd för supportersidan – trummor, rök och flaggor med dödskallar på. Jag tror jag hade mina ögon på dem mestadels av matchen, helt fascinerad av denna kultur. Socialantropologen i mig vaknade, i pausen googlade jag supporterklubbar och supporterkultur. Kommer säkert begrava mig i det vid något tillfälle. Vad är grejen?
Malmö vann över Hammarby förresten. Antingen var HIF beredda på det eller så spelade det inte så stor roll, stämningen efteråt var god. Inte särskilt många sura miner. Även detta fascinerande. Ska höra av mig till tidningen Offside under dagen och be att få skriva ett långt rep.
Skoja.

Upptäckter

Vi går runt på Skansen, klappar killingar och lockar till oss kanadagäss. Jag matar dem med bröd så att han kan närma sig deras fluffiga små ungar. Jag tror han trivs. Det gör jag med även om det inte är helt möjligt för en frilansare att slappna av utan att tänka på jobben. Deadlines som närmar sig och som i ett fall också passerar. Det känns mindre bra.
Jag gillar hans manliga lunk och svarta hår som skulle må bra av en klippning. Jag gillar någonstans att han inte bryr sig nämnvärt.
Vi går till Ugglan och spelar air hockey och flipper. Jag blir hooked på Simpsons-flipper och spelar upp alla pengarna vi laddat kortet med. Han skrattar och uppmuntrar. Jag spelar 24-flipper också, älskar 24, med det är supertrist. Det enda som är roligt är att Jack Bauer i början väser “The following takes place between….”.
Nu så här i halvtid (han har varit här i fem dagar och drar om fem) så känns det som limbo. Jag har redan tagit ut en liten, liten portion av saknad redan innan han dragit. Men försöker att hålla den känslan borta och lyckas ganska bra. Samtidigt halkar jag mer och mer efter med jobb och administration trots att jag kör en timme här och där medan han drar runt på stan. Regelbundenheten och det privata. Jag visste inte att jag behövde det så mycket.

Det som fortsätter

Och så bara en rad för att säga att allt är bra. Allting är så bra. Han är lika fin här som där, att klippa ut honom ur den kaliforniska kulissen och klistra in honom här på blåsiga gator i Gamla stan funkar lika bra. Hans leende är fortfarande snett ibland, hans hand är varm. Jag var lite nervös på flygplatsen men det gick över med en gång. Trots att vi inte setts på två och en halv månad kände ja igen hans gångstil och hela uppsyn direkt och vi log.

Bland ångorna

Får ett ryck och bestämmer mig för att köpa nya köksstolar. De gamla är obekväma. Jag fick dem av A för länge sedan, de stod på hans vind. Jag gillar dem för att de är gamla skolstolar, två av dem har till och med diskret klotter. Men de är ohyggligt obekväma.
Pinnstolar ska jag ha, bestämmer jag. Och jag har alltid föredragit mörkt trä framför ljust. Beställer ett par och inser att de är alldeles för ljusa. Och snart kommer ju fotbollskillen och allt. Egentligen borde jag måla om köket också. Leker med tanken att hyra en målarfirma så att det blir gjort snabbt men slår ned mitt eget förslag då jag inser att det kommer lukta målarfärg här i en vecka efteråt.
Köper en säck med betsgrejer från Wirströms. Får hjälp av välja kulör och lack och penslar. Jag ser så rådvill ut att jag får lite rabatt. Eller, jag antar att det var därför.
Betsar och betsar. Det blir flammigt eftersom jag glömmer att man ska använda en trasa och inte en pensel. När jag kommer på det är det i viss mån för sent. Försöker betsa flera lager så att det inte ska synas så mycket. Nu är stolarna alldeles för mörka istället. A kom förbi och sa att de var snyggare innan.