Den lugna, jämna och mjuka floden rinner på

Jag har mer sympati nu, för folk som får frågan “hur går det med romanen då?” efter tre års tid och som måste skruva lite på sig men ändå konstatera “jodå, jodå”.

Nu har ju jag, så vitt jag förstår, rekordskrivit min roman. Nästan beatniknivå på den, skriven på ett halvår. Så när jag säger “snart klar” så betyder det “snart klar”. Den går ju igenom tusen lektörsrundor och jag själv slashar den som vore den en satans avkomma. Tror en tredjedel av romanen är omskriven/utbytt vid det här laget, mer eller mindre, sedan första vändan.

Nå.

Idag har jag lovat redaktörerna att skicka in ytterligare ett nyskrivet/omgjort/bearbetat manus. Sen åker jag till Italien i fem dagar medan slavarna på bokförlaget korrar. Suckers.

Sen kommer jag hem och är KÄNSLOSAM igen.

Igår blev jag kallad “Professor Love”.
“Vad ska jag göra åt mitt problem, professorn?”
Jag svarade med ett dra åt helvete.
Jag vet att mitt bokförlag gärna vill att jag inte svarar så, i marknadsföringssyfte.

Hets/häxjakt

Jag gjorde ett jobbtest på nätet och fick resultatet “Du är social och lyhörd för andras önskemål. Du passar som 1) rabbi 2) dj 3) journalist”.

Tack för inget då!

Eller, om man ska vara en “glaset är halvfullt”-person så kan man ju konstatera att journalist har jag ju redan provat på och dj intresserar mig inte så det får bli rabbi då. Öppen för nya möjligheter!

Men nu var det faktiskt inte testresultatet som jag ville prata om utan den massiva kritik som riktats mot mig och min musiksmak sedan det blev känt att ett jobbtest på nätet anser att jag skulle passa som dj. Mediadrevet mot mig och min Spotify-lista är helt taget ur luften, anser jag själv. Kritiken tycks baserad på min oansenliga cd-samling vilket jag tycker är en dålig grund eftersom hey, vem lyssnar på cd nu för tiden? Den bygger också på det faktum att jag går på ungefär en konsert om året och de senaste två åren har inneburit biljett till Chris Isaak och Pet Shop Boys. Hur kan man hata på Chris Isaak och Pet Shop Boys?
Typiskt svenskt, säger jag. Typiskt svenskt!
Jag lyssnar på Madness också. Hatar Kent. Men annars är jag väl “som alla andra”…

All good

Har fastnat i ett beroende. Ser flera avsnitt av Mitt märkliga missbruk (“My strange addiction”). Han som har ett “intimt förhållande” med sin bil som han döpt till Chase är bäst. Han beskriver deras kärlek väldigt fint: “Vi har så kul tillsammans, vi gillar samma saker båda två”. De har till och med samma favoritlåt (någon ur “generic rock”-genren).

Hur som helst. Jag är glad för deras skull.

Jag är glad för en massa människors skull just nu. Jag ser ingen anledning att klaga. I morgon åker jag till ett bröllop i Italien.

Regn

Den vemodiga men soliga dagen i slutet av juni

De senaste midsomrarna har varit knepiga. Vemodet smyger upp från ingenstans, plötsligt är man omringad och kan inte ta sig därifrån. Det spelar ingen roll att det var fem år sedan eller att man vet att det ska komma, man är aldrig riktigt beredd och det smyger alltid på en.

Men i år var det okej. Kanske mer okej än tidigare. Jag tror så här: sorgen lättar men saknaden försvinner aldrig. Känslominnen är starkare än någonting annat, som till exempel förnuft. Man kommer inte ifrån det någonsin. Men det blir bättre, det blir det.

Drömmarna fortsätter de också, de har de gjort i flera år. Alltid samma tema. Förut om åren drömde jag mest att jag tappade bort pappa i olika situationer; på flygplatsen, i skolan, vid havet. I drömmen insåg jag alltid att vi inte skulle komma att hitta varann igen.
Numera är drömmarna mer melankoliska. Någon variant på att pappa berättar eller jag fattar att han ska iväg på något omöjligt uppdrag, som att dyka till havets botten utan dykardräkt, och jag fattar och han fattar att det inte kommer att gå. Jag försöker att övertala och resonera med honom att han ska låta bli men det är lönlöst. Antingen har han bestämt sig eller så är det någon annan som bestämt att det måste ske och han dör. Jag vaknar lite ledsen.

Så å enda sidan vill jag äta sill och stoja som alla andra på midsommar. Å andra sidan vill jag dra mig tillbaka, sitta ensam i ett hörn eller  lägga en blomma den tysta graven. Så har det varit varje midsommar i fem år nu. Å ena sidan, å andra sidan. Man vill säga “det var trist det som hände men nu är det ändå midsommar och sol och jag har vänner omkring mig” men å andra sidan påminner kroppen om det där andra, om ensamheten.

Men i år var det okej. Jag lyssnade på båda delarna av mig. Fem år låter kanske som en lång tid men känslominnen är starka. Pappas död är utan tvekan det hemskaste som hänt i mitt liv, jag kan inte bara utesluta de känslorna. Så jag lyssnade på dem och gick till graven. Inte för att jag kan lämna dem där utan för att vid graven, mer än någon annanstans, är det okej att ta fram dem helt och fullt. Dra upp sorgen i solljuset som skiner genom tallträden. Där, i gräset bland raderna av alla stumma gravstenar, är det okej med den vemodiga saknaden.
Har man också, som jag, någon som kan ta ens hand och fast och ärligt intyga att det varken gör mig till en svagare, dummare, fånigare eller tjatigare person att sörja min far på hans dödsdag, fast det kan kännas så ibland, så går det så mycket lättare. En hand att hålla genom vemodet gör skillnad.

Därefter åkte vi till ett stort och vackert hus med en massa rum och dansade hela natten. Vi gick ned till stranden och satt på klippan och såg på medan midnattsbadarna simmade omkring under en svart, rosa och blå himmel. När jag somnade så gjorde jag det utan att drömma och jag vaknade glad och inte alls melankolisk.

Det dagliga livet

Vad jag gör om dagarna? Just nu tjurar jag en hel del. Tidningar som inte betalar pengar till mig i tid, försämrad kondition, pollen, ekonomiskt förfall och lite annat smått och gott.

Men å andra sidan är det synd att klaga. Jag har inte, som mamma, fått en stroke. Till exempel.

Igår hälsade jag på i skolan här bredvid där min syssling är slöjdlärare, och plockade upp en fågelholk han gjort. Sen gick jag hem och mottog ett bud med skönhetsprodukter som säljs till överpris i butik. Skrev notiser, filade på lite artikelidéer. Åt jordgubbar.

Sen tjura lite till. Idag ska jag se Snow White and the Huntsman. I morgon ska jag äta mer jordgubbar. Någonstans under helgen ska jag väl besöka min fars grav också.

Lite tjurig, lite dåligt humör.
Dricker te, tar en kaka till.
Synd att klaga. Synd att klaga.

On higher grounds

På Elefantpojken igår:

Jag (kollar i menyn): Vad är status på scampi egentligen, får man äta det?
P: Tja, det är väl likställt med att äta spädbarn ungefär.

Sällskapet som sitter bredvid tittar på oss med stora ögon. Samtliga äter scampi.

Expand your mind, square!

Här hatar jag lite på beatniks. Det är vad jag gör om dagarna. Hatar på beatniks och tjurar för att jag inte skriver om film eller teve någonstans för tillfället. Förutom på Weird Science då, när jag får feeling. Äter kolhydrater. Drömmer om burritos. Bedriver en övertalningskampanj för att få min mamma att skaffa en Scottish Fold-katt med muppiga/söta öron.

Annars inte mycket att rapportera. Tja, förutom att mina författarfoton är tagna (bonus för att jag fick ha skinnpajen på mig på några) och urval har gjorts etc samt att omslaget till boken är på g. Har fått se förslag och det är ju såklart helt overkligt men största delen av mig tänker ändå att men vem, förutom min mamma, kommer att bry sig om att jag skrivit en bok. Och mamma är ju dessutom förbjuden att läsa den (fast hon har varken accepterat eller bekräftat detta förbud, ska tilläggas). Finns det inte för många böcker i världen redan?

Men å andra sidan: förord av Malena Ivarsson. Alltså, det är stort. Först var det tal om efterord men det kändes som om jag var avliden, förord låter mer positivt. Sen kommer en till mig närstående person och säger att förord skriver man väl bara i typ nyutgåvor av klassiker och verk som varit betydande för litteraturhistorien och då känner jag mig som vår tids Tolstoy eller en samtidens uttolkare och då känns det ändå fint med boken och jag kan kosta på mig att vara stöddig och hata på beatniks och kalla dem posörer och töntar.

Factoids

Möttes sent igår kväll av informationen att korridoren uppfanns på 1600-talet. Innan dess fanns inte korridorer. Någon människa, gissar en man, “uppfann” alltså korridoren.
Jag har en ny uppfinning, det är ett mellanrum mellan ett rum och ett annat. Jag ska kalla denna uppfinning korridor.

Detta apropå medeltiden.
Detta apropå Sjätte tunnan.
På medeltiden fanns inte korridorer, man gick bara mellan olika rum oavsett om det var en toalett, ett kungligt sovrum, ett mötesrum….
Om detta är sant så överensstämmer inte Game of Thrones med historiska fakta.

Vidare var Sjätte tunnan en upplevelse av det särkklädda slaget. Inte så mycket GoT-stämning tyvärr (?), mer studentikos. Såg en flöjt men hörde den aldrig spelas på. Tomhet.

Förändringens tid, Winds of change…

Kommer mitt liv att förändras i kväll? Det är möjligt. Det är mycket möjligt. Ikväll ska jag till medeltidskrogen Sjätte tunnan för första gången.

Många frågar mig varför.
Jag svarar att nu när Game of Thrones är slut för säsongen måste jag söka andra substitut för min riddartid-fix. Kanske kan en källarkrog i Gamla stan med gycklarspel som underhållning vara ett slags plåster på såren i väntan på mer Jon Snow?

Troligtvis inte men hey, vem är jag att tacka ja till dryck som serveras i krus?

Nå. Sjätte tunnan ikväll. Tydligen är det någon viktig (?) match som spelas ikväll dessutom så det lär vara folktomt nog för att jag och sällskapet ska kunna prata ostört om incest och fördelen med bordeller. Riddartidsämnen med andra ord, as is evident genom Game of T.

När också en dröm om att bära mantel. Hoppar gärna skinnbyxorna med snörning, med det var det väl ändå bara män som bar “förr i tiden”. Av rustning, skinnbyxa och mantel väljer jag mantel.