Jazzhands

Sovheten

En riktigt dålig terapeut jag hade en gång sa att jag skulle göra precis tvärtom – kämpa för att hålla mig vaken – då skulle jag somna.
Det är ett korkat råd. I synnerhet från en terapeut. En professionell sådan snarare skulle försöka att gräva fram orsaken till sömnsvårigheterna.

En grej är klådan. Kroppen kliar, kliar, kliar. Om den inte gjorde det så skulle jag somna. Jag är trött, kroppen är trött. Men den kliar, kliar. Nej, det är inte tvättmedel/body lotion eller något sånt. Jag har dessutom kollat med en läkare som tagit blodprover, kollat sköldkörteln…bara för att konstatera att kliandet inte har någon fysisk orsak.
Det visste jag ju. Det är kroppens eget knep för att hålla mig vaken.

Kämpa för att hålla mig vaken för då trotsar kroppen? Låter lika logiskt som trickle-down-effekten.

Jag överdriver inte när jag säger att jag får fem timmars sömn om jag har tur. Jag vaknar då sju på morgonen och somnar inte om.
Nej, det är inte så att det räcker. Vissa säger så, “du kanske inte behöver mer än så” eller “din kropp kanske inte behöver mer?”.
Jo, det gör den. Min koncentration, mitt minne och min fysiska och psykiska återhämtning behöver mer.

Igår natt kom jag att tänka på terapeuten och hans hemska råd. Inget bra att minnas mitt i frustrationen. Jag höll på att gråta. Som jag ibland gör när jag varit vaken i tre timmar i sängen, i hopp om att somna (jag gör andningsövningar och avslappningsövningar de flesta kvällar, innan jag släcker).

Förra veckan klarade jag inte mer och tog lugnande. Jag fick sedan kämpa hårt för att inte känna att det var ett misslyckande. Min terapeut sa förstås att det var ju en snäv och sträng definition av misslyckande.


Etiketter None

Alla tränar

Det kollektiva undermedvetna hade Jung pekat på. Någon annan hade listat faktorer som att badsäsongen närmare sig, annonser på FaceBook och en allmänt större medvetenhet om hälsa och kropp under covids slutfas.

I vilket fall som helst så stöter jag på träning överallt nu. Mer specifikt den sortens träning jag själv gör, nämligen styrketräning (och så lite löpning).

En kompis tipsar mig om att Kakan Hermansson förälskat sig i träning. Jag läser New York Magazine och en intervju med Alison Bechdel. Ni vet, Bechdel-testet och den fina grafiska romanen Fun Home.
Hon har börjat styrketräna. Faktiskt handlar hela henne nya bok om det. I intervjun förklarar hon vad hon gillar med det: “Du byter ut en ren svårighet mot en annan.”

Jag känner mig så icke-unik när jag läser detta. Jag är givetvis inte den första personen någonsin som funderat över förhållandet mellan kroppslig och själslig träning eller ens förhållandet mellan kropp och själ. Det har filosofer gjort sedan filosofer började fundera över saker.
Jag är heller inte unik i att koppla ihop den fysiska ansträngningen med den psykiska. Alison Bechdel beskriver tiden i gymmet som “lycklig och konfliktfri”.

Sedan pratar hon om flow. Om kreativt flow kontra flowet när man tränar. Det är intressant, för den tanken är inte lika bekant för mig. “Det kreativa stadiet är svårfångat. Atletiskt så finns det knep för att hamna där. Och om jag kan komma dit på ett sätt så kanske det hjälper mig att stanna där kreativt.”

Så har jag aldrig tänkt på träning. Utan enbart som känslomässigt frigörande och stärkande.

Igår blev jag medveten om kroppens och själens ett på ett annat, mycket tristare sätt. Efter en känslomässigt usel vecka ville kroppen säga sitt och jag blev kraftigt illamående i flera timmar. Inga detaljer men jag kan säga att jag låg på soffan och svettades, oförmögen till någonting annat än att fokusera på min andning.
Förutom personligt skit så har jag hamnat tillbaka in i den fåra jag hade tänkt undvika, jag har tackat ja till jobb fast jag borde respektera sinnets begäran om paus. Jag har känt pulsen, den allmänna stressnivån, höjas lite igen. Jag sover fortfarande helt värdelöst, men i veckan har jag tagit hamstrade Sobril för att jag varit ute och fladdrat långt bort från lugnets kärna.
Jag tror att kroppen sade ifrån.

Men det var mer symboliskt än så. Kroppen gjorde sig av med någonting. Efter ett par timmar så kunde jag resa mig och ta en liten, svag promenad runt kvarteret. Jag ansträngde mig verkligen att lyfta blicken och se att här är jag, och runt omkring mig är sol, helg-glada människor och god mat. Det finns njutningar omkring oss och mänskliga möten sker överallt. Det onda, sorgsna, stressande inuti oss kan behöva påminnas om det öppna och fria utanför.



Etiketter None

Stalking

Det är märkligt så många filmer det finns som handlar om att stalking lönar sig. Jag såg om St. Elmo’s Fire i fredags. Filmen handlar om sju kompisar från universitetet som nu ska, som det brukar kallas, “navigera i vuxenlivet”. Mot slutet av filmen har alla nått någon liten grad av mognad.
Jag har inte slutat tänka på den. En snabb googling visar att jag inte är den enda, många texter har skrivits om hur sämst den är.
Men vid snabb genomläsning så verkar man mest störa sig på saker som usla karaktärer, dålig regi och kefft skådespeleri. Allt detta är sant men det finns två andra, ännu mer besvärande komponenter (SPOILER ALERT!):

1. Mare Winninghams karaktär Wendy är oskuld och kär i Rob Lowes karaktär Billy. Han är klassisk strulputte: gör en tjej gravid, är otrogen, tar droger, spelar saxofon och har guldslips i lös knut om halsen.
Eftersom Wendy är kär i Billy så låter hon sig utnyttjas på en massa olika sätt, mest monetärt. På slutet ska Billy dra till New York och ber Wendy om en “avskedspresent”, alltså hennes oskuld. I filmen presenteras det som att Wendy får en fin sak av Billy, att hon äntligen får ligga med sin kompis. Romantisk ljussättning, sexig musik.

2. Emilio Estevez karaktär Kirby är sexuellt besatt av Andie McDowells karaktär Dale. Han stalkar henne, snor hennes jobbschema och följer efter henne efter jobbet. När hon ska på en fest kikar in genom fönstret. När han ser att hon är där med en dejt blir han skitsur och tar sig in och hotar snubben.
Han försöker att lura Dale att tro att han inte är vanlig arbetargrabb utan rik, när hon inte uppskattar att han ordnar ett dyrt party bara för att imponera på henne blir han aggressiv. Han ringer hem till henne multipla gånger på raken och skriker åt hennes rumskompis. När han inte får tag i Dale drar han dit och skriker utanför hennes fönster. Rumskompisen meddelar att Dale åker skidor, så Kirby tar bilen gud vet hur många mil för att banka på skidstugans dörr. Hennes date från festen öppnar och Kirby är aggressiv och jobbig. Han är alltså en klassisk, aggressiv stalker som skulle kunna bli våldsam. Men här är grejen: Dale är smickrad av det och det hela slutar med poäng till Kirby – en kyss.

Det är konstigt att se detta på film och inse att detta var helt och hållet oproblematiskt 1985. Det är inte den enda filmen från den tiden som utmålar sexuella trakasserier som positivt och som är helt besatt av unga kvinnors oskuld. Flera av John Hughes filmer har varit föremål för diskussion, i synnerhet Pretty in Pink och The Breakfast Club.

Men det är stalkergrejen som stör mig mest. Kanske för att när jag var tonåring och upptäckte att film var så mycket mer än de ungdomsfilmer jag sett, så blev Cinema Paradiso en sån ögonöppnare för mig. Jag hade sett Döda Poeters sällskap och annat som hade vidgat mina vyer. Men Cinema Paradiso var en vuxenfilm på ett helt annat sätt. Tyckte jag. Den handlar ju dessutom också om ett filmiskt uppvaknande, genom filmen får den unge Toto en framtid.
Idag ser jag den delen av filmen som ska visa en romantisk uppvaktning är en enda lång stalking. Toto får nobben av Elena men svär att han ska vänta utanför hennes hus varje natt tills hon säger ja. Och det gör han också! Varje kväll när hon ska lägga sig står han där och tittar upp mot hennes fönster. En gång i tiden, som sextonåring, tyckte jag alltså att detta var höjden av romantik.
Det är väl det som spökar och gör mig så illa till mods när jag ser St. Elmo’s Fire och tänker på hur stalking alltså en gång i tiden sågs som inte bara normalt utan ett tecken på riktig dedikation, en sann romantisk gest.

Ni vet den där kända bilden av John Cusack och bandspelaren från Say Anything? Han står utanför sin ex-flickväns hus och spelar låten de lyssnade på första gången de låg med varandra. Den bilden är ju minst sagt ikonisk idag,har tryckts på vet inte hur många t-shirts under åren. Hade det varit verklighet undrar man hur ex-flickvännen känt inför det.

Här hittar jag en lista som Bustle har gjort över “11 scener som lärde oss att stalking är romantiskt”. Jag blir helt beklämd. För att det stämmer ju.
Jag tror att filmstalkingen handlar om den i synnerhet amerikanska romantiska villfarelsen om att man aldrig ska ge upp. Du kan bli vad du vill (det kan du ju inte, tyvärr) och sluta aldrig drömma! Framför allt: ge aldrig upp!
Filmstalkingen är väl en direkt översättning av det. Man har en dröm, en fantasi om att vara tillsammans med någon och om denna någon säger nej så ska ärmar kavlas upp och det ska jobbas och liggas i, det ska bevisas att man inte är en loser, en sån som ger upp. En livsfarlig filosofi. Inte minst för att det sedan blir svårt att bevisa vari obehaget ligger för offret.
Jag hade en stalker på halsen en gång. Det var under en inte så lång tid, kanske två månader. Han mailade, tonen var krävande och ibland aggressiv (“Svara mig!”). Han kunde också maila saker som “Såg dig idag på Kungsgatan, du hade röda skor som gick till vaden och en mörk jeansjacka”.
Det var obehagligt. Men minns att jag även då fick betydligt mer sympatier från kvinnliga vänner än manliga. Minns också att det var svårt att peka på det faktiska obehaget och jag kunde heller inte peka på hot eller någon sexuell besatthet.

Så antagligen är det allt detta som speglas i mig när jag ser om St. Elmo’s Fire. Och det faktum att det är en usel film som tyvärr inte är unik.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen