Facebookinlägget del hundraterttiotre

Svenskifieringen av Facebook upprör mig! Logg? Vaddå logg?
Och här puffas det inte på någon. Glöm det. Poke-a möjligen, men jag skulle aldrig göra något så vulgärt som att puffa på någon.

Puffa? Tsk.

Jag rasar. Ja, man kan mycket väl säga att jag rasar. Det intressanta är att jag gör det klockan halv ett på natten men i alla fall. Jag rasar.
Facebook ska få känna min vrede.

Lilla leprechaun-inlägget

Leprechauns är argsinta små vättar som vill åt guld. De tror, i sin enfald, att guldet finns i ett krus vid regnbågens slut. De är giriga och nyps. De är besatta av sin rikedom.

När, exakt när, bestämdes att bilden av den bitske, irländska vätten skulle ändras? Fyra dagars sökande i Dublin efter en elak liten leprechaun att ta med hem till Sverige har endast resulterat i en sak: besvikelse. Leprechaunen finns inte mer. Han är idag en gladlynt, fryntig liten figur som dansar eller hoppar och slår ihop klackarna på sina skor. I alla tacky turistshoppar hänger han, och ler med sitt leende som i alla fall jag vet är falskt.

Leprechauner är elaka. De är sura.
Det har gjorts skräckfilmer om deras girighet. Minst fyra stycken varav en “in the hood“. Jag har sett dem alla. Han är en elak jävel.
Leprechaunen förekommer regelbundet i The Simpsons. Han är mean även där.
Så varför denna livslögn, Irland? När bestämde ni er för att kommersialisera er nationalfigur och hur gick snacket då en glad vätte skulle ersätta en sur?

Ni har förlorat min respekt.

Trotset

Ja, det är nedräkning nu. Svennefieringen börjar den 9 feb, då jag börjar mitt nya 9-5-liv. Eftersom jag är jag reser jag därför till Dublin ett par dagar, nästan på ren trots. En liten semester innan jobbet börjar. Jag vill LEVA lite innan jag blir instängd på ett kontor. LEVA!

Jag är hemma på fredag igen. Med väskan full med pojkbandsmusik och potatis antagligen.

Den sista desperata frilanssucken

Jag har byggt hela min karriär på att vägra 9-5.
Jag har tackat nej till en heltidstjänst mer än en gång. Fler än fem gånger, absolut.
För att ingen lön, arbetsplats eller tjänst går upp mot friheten att kunna sova länge på morgonen, se B-film med Kennet spontant mitt på dagen eller fika i stort sett när som helst.
Har jag resonerat.

Men så kommer ett erbjudande från himlen och nu har jag plötsligt, till min stora förvåning, tackat ja till att knega 9-5 i ett par månader som alla andra. Visst ska det bli roligt, men jag är också snopen. Hur gick det här till? Och var ska det här sluta? Är min karriär slut nu?

Jag är rådvill.
Såpass rådvill att jag igår var tvungen att leva som om det vore min sista frilansdag:

* gick upp skitsent, och då menar jag skitsent.

* åt dyr men svingod sushi på AKKI. Det var ändå för sent för frukost eller brunch.

* te på Esthers tillsammans med lördagskrysset. Köpte godis med det politiskt inkorrekta namnet negerkyssar. Jag pekar bara på dem och säger “fem av dem, tack”. Till skillnad från chokladbollen vet jag inget modernare namn på dem. Mintkyssar?

* romanskrivande. Ordet “morotsformad” förekom. Påminde mig själv än en gång att jag måste förhindra mamma och mormor från att läsa på något sätt.

* födelsedagsfest hos Kid Chino aka Mårten som är webredaktör för Let’s Dance och därmed sitter på info om Carl-Jan. Alla var, precis som Mårten, runt 22 och små genier. Jag såg ut som ett mongo när jag var 22. De här kidsen såg ut som sofistikerade 30-åringar med fräsch hy. De var, precis som Mårten, söta, välklädda och socialt kompetenta. Jag reagerade med att bete mig högljutt och fräckt. För att kompensera att jag var äldst på festen.

* födelsedagsfest för Anders Rydell och Erika ELLE på Spy Bar. Jag gav Anders en “potato gun” i present. Han blev glad. Erika fick en bok. Hon blev också glad. Jag hälsade på folk som jag känner, känner ytligt eller aldrig sett förut. Romanskrivarkollegan hittade jag på dansgolvet. Han var rund under fötterna, han.
“Jag har letat efter dig hela kvällen” sa jag.
“Såklart du har, hehe”, sa han och flinade.

Det är tråkigt med folk som vet att de är snygga tycker jag. Vi bestämde ändå att vid 150 000 tecken ska han läsa mitt manus. Jag är faktiskt snart där.

Sen boxade Christina från Z-TV ut min ena lins av misstag. Jag blev halvblind men låtsades inte om det tills det, en timme senare, började kännas konstigt i huvudet och jag behövde avlägsna mig diskret och åka hem. Snopet.

Högriskarbete

Tro inte att livet som filmkritiker är lätt alla gånger. Ibland skulle jag säga att det är svårt, riskfyllt och alltigenom farligt.

Jag var till exempel tvungen, in the line of duty, att se Wild Child. Efteråt tvingades jag försöka hindra mig själv från att skära upp handlederna och förblöda till döds.

Jag bad M hälsa filmbolaget att de får stå för begravningskaffet om jag misslyckas. M försökte hindra mig att ta till rakbladet, “den är inte värt det”.
Också Citys Henric T försökte övertala mig att hålla mig vid liv och bad så hemskt mycket om ursäkt för att de ledde in mig på en så destruktiv bana. Några Valium senare mår jag lite bättre, men nu måste jag bara försöka skriva recensionen också utan att halka dit. A har gömt alla vassa föremål i lägenheten och varslat stödgrupperna.

Wild Child alltså. Jag finner inga ord. Jag försöker hellre svälja en hel apelsin, eller kanske en citron, än ser om den skiten. Jag går på en modern konstutsällning (och alla ni som känner mig vet vad jag känner inför modern konst). Skulle till och med hellre spendera en timme inne på Svenskt Tenn. Alternativt dricka en liter tryffelolja på stående fot.

I korta drag: jobbig tjej från Malibu skickas till engelsk privatskola för att lära sig hyfs. Hon beter sig som en bitch men alla är ganska snälla mot henne ändå eftersom de ser att det finns något fint i hennes hjärta. Malibutjejen smälter, och lär internatflickona vad en mani-pedi är medan de fula, grisfejjade engelskorna i sin tur lär henne vad vänskap är. Win-win. När det är lacrossetävling vinner Malibutjejens lag för första gången “sedan 1976” eftersom amerikanskor har mer go i sig än fula engelskor. Från födseln.

Ge mig rakbladet.

Borgarmode

Måste ge Kennet rätt på en punkt. Han hävdar ju att ett set med dyra, välslipade köksknivar är ett tecken på total borgerlighet. Onödigt, snobbigt och kokett. Han tar upp det med jämna mellanrum, mest som en pik till mig eftersom jag…
a) har ett set dyra, välslipade köksknivar på väggen
b) en gång sa till honom att han borde investera i en bra kniv (tror det var när jag försökte skära tomat med hans mjuka, följsamma och böjliga kniv från IKEA)

Jag måste dock ge honom rätt. I Mammut spelar Michelle Williams och Gael Garcia Bernal det råborgerliga paret nummer ett med våning på Manhattan, löpmaskin på balkongen, barnflicka från Filippinerna och ett kylskåp lika stort som mitt badrum. Vad har de på väggen i deras välutrustade kök? Kanske tjugo exklusiva köksknivar som bara hänger där och blänker i bakgrunden.

Japp. In my face.

Tro inte att vi inte känner varann bara för att vi aldrig setts, Sofia

Alla borde ha en “What would Jesus do?“, alltså en inre estetisk/moralisk kompass att rådfråga, som ger svar. Min är Sofia Coppola. “What would Sofia Coppola do?” tänker jag när jag som pliktskyldigast ögnar igenom lite platsannonser. Inte skulle Sofia jobba på kontor. Inte jag heller. Jag stänger ned sidan och gör i ordning en kopp lyxte från en skitsnygg men dyr burk istället. Det är så hon lever, det är jag övertygad om.

Jag brukar välja kläder som om jag vore Sofia också, om jag är rådvill någon gång. Sminkar ögonen lite svartare än jag brukar också, Sofia style. Jag tycker att hon har en ganska tråkig frisyr så den härmar jag inte. Däremot hänger jag gärna upp bilder på min pappa, han var tjock och skäggig. Där är vi också lika, hon och jag. Och vi har båda en bror som lever som en renässansmänniska. Mina falska vänner vägrar erkänna att det finns en likhet (kom igen!). jag ska starta en Facebook-grupp som heter ERKÄNN LIKHETEN NU!

Ska skicka efter sköna Marc Jacobs-kläder från utlandet också, eftersom det är Sofias grej, så att det ska bli helt uppenbart att Sverige numera har en alldeles egen Sofia Coppola-lookalike. Jag heter dessutom Sofia i andra namn, bor i SoFo, Stockholms egna “The Village” och skriver en roman. Vilken tidning blir först med scoopet?

Elefantmannen

Såg Lukas Moodyssons Mammut i morse. En fascinerande pressvisning som kändes som en galapremiär. “Alla” var där och efter filmen stack SVT upp en kamera och en mick i ansiktet på utvalda key people.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den.

Å ena sidan konventionell rulle om att familjen är viktigast av allt (ungefär så här säger filmen: “om ni nu bestämmer er för att skaffa barn, fattiga knegarfolk och/eller förmögna överarbetande vitingar, så se till att ta ert ansvar!”).

Å andra sidan fina porträtt av högt ordinära människor och allas våra gemensamma problem som heter tid och pengar. Det fånar kallar livspusslet. Att det inte spelar så stor roll, vi gör alla det vi kan för att ge våra barn allt och ändå blir det inte alltid så. Ibland kan precis samma fina intentioner slå fel och vi ger dem tårar och sorg istället.

Jag ska recensera i City. Jag behöver en dag att tänka över detta på. En sak bara; Michelle Williams är för jävla fin. Som tråkmoster i glasögon och menlös stickad tröja, som kirurg-in-command på sjukhuset eller fokuserad New Yorkare på löpbandet. Hennes ögon säger det mesta, och de där kantiga läpparna som ibland knips ihop till ett streck, och ibland ler det mest förföriska leende. Jag undrar var i filmen hon fick det hemska dödsbeskedet om sin före detta make. Må han vila i frid.

En kärleksförklaring

Det verkar som om vi måste prata om Benjamin Button.
Filmen då.
Alla spridda, delade åsikter gör att det är dags för ett samtal.

Den handlar om en farbror som föds gammal men dör ung. Det är en stollig handling, såklart. Och med massor av budget, stora stjärnor (Brad Pitt, Cate Blanchett, Tilda Swinton), manus av en sentimental Hollywoodman (Forrest Gump-mannen Eric Roth) och en estet tillika perfektionist (David Fincher) bakom kameran så blir det ju såklart en fin film. Fin i bemärkelsen känslosam (ibland överdrivet så), vacker (ibland överdrivet så) och stundtals tillrättalagd.

Men vad gör det, tänker jag, när filmens själva känsla går rakt in i venen och ut i hela blodsomloppet. Inte för att vara överdramatisk nu…
Jag lämnar biografen lite nykär, lite varm och alltigenom glad, fast på ett vemodigt sätt. Intellektuellt begriper jag att filmen har sina brister. Men vad gör det, tänker jag, när hela skapelsen gör någonting med min person och mitt humör? Är det då verkligen en medioker film? Är det en trea? Går vi inte på bio för att känna någonting eller är det bara för att tänka?

Exempel: Jag ser Synecdoche, New York med ett skitsmart manus av en skitsmart man (Charlie Kaufman). Den är bra, men den rör mig inte. Faktiskt inte ett dugg. Den känns lång och jobbig och jag undrar när känslor byttes ut mot snack. Den kommer att få högt betyg. Den har redan fått högt betyg. Jag kan inte gå med på det, jag ger den en tvåa. Jag vill inte ha det såhär, jag vill bli berörd. Jag ser Benjamin Button och tänker på mitt eget liv och på hur två människor ibland möts under ytterst dålig tajming men hittar varandra igen i en tid då allting stämmer. Jag ser Cate Blanchett dansa balett och en sextonårig Brad Pitt upptäcka kvinnor och lusta medan han är fast i en sjuttioårings kropp. Jag känner hans entusiasm (utan att vara överdramatisk nu…). Jag fascineras av hur han spelar med ögonen, hur kroppen är gammal men nyfikenheten plirar ut under de tjocka panchoglasögonen. Visst, jag fattar att det är galet sentimentalt ibland och att Cate Blanchett mest är ett kuttersmycke. Men det skiter jag i för mitt hjärta gillar det.

Är det inte därför vi ser på film?

Det litterära racet

Aha! Jag får, genom en Facebook-konversation, reda på att en annan kollega “i branschen” också skriver en roman. Den utspelar sig inte “inom media” utan snarare “utom media”, säger han. Samma här.

Kollegan är känd inom kretsarna runt Riche och Spy Bar. Kollegan har försprång.

Jag bestämmer att jag ska tävla mot kollegan. Jag ska vinna över honom.

Han har skrivit 40 000 tecken, jag 90 000 så jag leder.

Han skriver kanske två timmar om dagen, ganska disciplinerat. Det gör inte jag. Måste börja. Från och med nu, ikväll. Jag skiter i att det är fredag. Jag har Ben & Jerry’s-glass i frysen.

Han ska åka till Fårö och skriva frenetiskt i ett par veckor. Jag funderar på hur jag kan toppa det. LA tänker jag först, givetvis. Men där finns det alldeles för många distraktioner. Jag behöver något kargt men samtidigt inspirerande. Det får inte vara för kallt heller. Kanske släktingarna i Gdansk? Eftersom jag inte kan polska och de inte kan engelska så skulle det nog generera i en del romanförfattande. Vad ska jag annars göra där? Äta korv?
Eller brorsan i Tokyo. Problemet med Tokyo är att man inte hittar någon ro, det är för busy. A föreslår att ta in på hotell i Stockholm. Också en grej. Dyrt kanske, men priset att förlora racet mot kollegan är ännu dyrare. Jag ska bli klar först!