Tredje ögat etc

Har köpt ett månadskort på yogastudion här i närheten och i vanlig ordning tänker jag att då ska jag minsann gå varje dag och så vidare. Skillnaden är att jag faktiskt gått och faktiskt vill gå ofta.

Det känns ju lättare i en stad där folk knallar runt i yogakläder mest hela tiden. Skulle säga att 50% av alla kvinnor i åldern 18-55 här har leggings, alltså gymleggings och sportswear.
Jag vill inte vara sämre såklart så jag handlade en påse med shorts och linnen och allt annat som får mig att känna mig lite, lite mer sportig än jag är. Man tar till alla knep man kan. Le så skickar du signaler till kroppen att du är glad. Ta på dig leggings och ett linne och du känner dig starkare och smidigare.

Eftersom detta är Kalifornien så är det oerhört mycket snack om namaste, tredje ögat och tacksamhet på lektionerna. Inte sällan avslutar instruktörerna med ett “tack för att ni låter mig guida er”. Och visst, jag himlar väl inombords med ögonen varje gång vi ska “massera vårt tredje öga” men faktum är att just nu, när jag känner en liten våg av inre storm är det inte alltid helt dumt att få självklarheter kastade på sig.
Jag provade “aerial yoga”, när man svingar sig i band som hänger från taket. Vi var bara fyra pers i klassrummet och instruktören var en långbent tjej som säkert också är ballerina. I alla fall, hon sa saker som “att skaka i kroppen är bra, det betyder förändring”.
Flum, såklart, för att de svagare musklerna försöker att stabilisera sig. Men jag gillade hennes hippieformulering, tyckte den hade något.

Det jag däremot fastnade för, i min svaga oro, var instruktören som sa att när det gör ont är det en utmaning. Och jag tänkte att aha, det kanske är det approachen jag ska ta.
Jag har börjat med meditation igen (korta, guidade) och lite mindfulness. Borde göra oftare men försöker i alla fall.
Jag unnar mig en halv Sobril någon gång för att stilla oron. Jag vet vad oron handlar om, jag vet vad den betyder. Det gäller bara att hitta ett förhållningssätt. Jag vet. Och jag letar. Och jag försöker. Kanske är detta ett sätt: att tänka att det som gör ont utmanar.

I morse när jag borstade tänderna försökte jag att andas lugnt och dessa tankar dök upp:
Gör gott. När du kan.
Hjälp till. När du kan.

Detta ska också appliceras på mig själv, inte bara andra. Så därför gör jag yoga, mediterar och skaffar marsvin. Ja, det sistnämnda ligger lite längre fram och kommer lite från sidan. Jag vet. Men i dessa tider, dessa dagar har detta blivit mitt mantra:
Gör gott, när du kan.
Hjälp till, när du kan.
Och jag ska ta hand om två små djur. För att göra mig själv gott. Också genom dem.

Walk tall baby, or don’t walk at all

Igår sköljde en sån där känsla över mig. Det känns banalt att kalla den lycka men jag vet inte varför det skulle vara banalt att vara lycklig, om än bara för en liten stund.
Jag gick hem från caféet som ligger lite längre bort. Jag gick längs längorna av rara små kusthus och kände den friska doften av gröna buskar och snart utblommad rododendron. Jag lyssnade på Springsteen i mina lurar och kände solen kittla näsborrarna.
Där var den, känslan. Snabb men intensiv. Och sedan följdes den av tacksamhet, att jag får känna lycka så här. Att jag får vara på den här platsen och göra precis detta – promenera i solskenet.
Och jag kände mig fri, det är den närmaste känsla jag kan greppa. Fri från mörker och depressioner och svarta hundar. Nu har jag ju inte haft mörker i mitt liv på ett tag men effekterna känns ändå. Lite som den som blivit rånad kastar blickar över axeln, lite som den lämnade sluter sina händer i skydd kring sitt hjärta. Det är inte så att mörkret är närvarande, för det är det inte. Men det finns, även om det håller sig borta.
Och allt detta rymdes i lyckan och tacksamheten under den enda lilla stunden i solen.

Boxning och burritos

Beställde take away-burritos på ett litet ställe nere på gatan. Det är populärt och det är alltid kö där. Men det är okej för man får nachos under tiden. Stället känns ’autentiskt’ vad det nu betyder. De hade boxning på varenda tv-skärm och jag avskyr verkligen boxning. Eller, det är våld jag avskyr. Legitimerat eller inte. Jag har svårt att ens se det på film och har tackat nej till att recensera filmer som jag vet kommer att vara våldsamma.

Kusten är klar

Då var jag tillbaka, och på en torsdag dessutom då marknaden på kvällen är i full gång. Det doftar sött av popcorn och chokladkakor. Grönkål kostar en dollar knippen och det är samma pris på jordgubbarna som alltid: tre dollar för en kartong, sju dollar för tre kartonger.

Jag orkar inte laga middag så jag går ned till tacostället runt hörnet som är omåttligt poppis (och av en enkel anledning: de är svingoda). Jag är hungrig och beställer alldeles för mycket take away. Medan jag väntar på att maten ska bli klar äter jag för många gratisnachos och blir så mätt att jag inte orkar äta berget av burritos jag betalat för när beställningen väl är klar.

Medan jag väntar ser jag ett perfekt college-par. Hon har midjelångt blond hår och en sån där liten näsa som alla perfekta collegetjejer har. Den som ser ut som en liten knapp mitt i ansiktet.
Hon har korta jeansshorts och en cheerleaders kropp. Hon har vacker hy och naturligt rosa läppar. Tänderna är raka och lika vita som ett Stimoroltuggummi.
Killen är lika perfekt, en atlets kropp och den typen av tjockt, brunt hår som dominerar i collegfilmer. Han har mörkblå chinosshorts och en grå collegetröja, när han ler ser jag att han också har kritvita tänder i en perfekt rad. De ser ut att vara castade. Jag kommer på mig själv med att tänka på hur de träffades och blev ihop. Försöker tänka mig att jag är honom och ser henne för första gången. På en fest?
Jag har inga problem att föreställa mig själv vara henne och se honom. Han utstrålar ett självförtroende, både sexuellt och atletiskt (kanske är det samma sak) och ler charmigt. Jag spinner vidare i min dagdröm, på hur det hade varit att gå på universitetet här. Hade det varit som i filmer? Varför blir jag så glad av att se detta par? Antagligen för att de påminner mig om just en film.

Jag tar med mig beställningen hem, går upp för backen i den ljumma kvällssolen. Det är det här jag menar. Att resa och komma tillbaka. Att vara i en verklighet och ha den andra på avstånd, som en film. Sedan är jag här och Stockholm ter sig som fiktion. Jag är så lyckligt lottad att pendla mellan de två.

Morgondagen och onda ögat

Det finns en typ av människa jag alltid gett onda ögat till på planet – de som hostar, snorar, snyter sig och är allmänt förkylda. Är man inte lite ego ändå, som utsätter alla andra på planet för sin smitta?
Ja, men livet lär ut läxor ändå. Nu ligger jag här på soffan, under filt och pläd, och sträcker mig efter nässpray. Javisst, höstens första förkylning har anlänt. Jag blir verkligen inte sjuk ofta. Men nu, dagen före flygresa.

Egentligen blev jag sjuk tidigare i veckan och egentligen har nästäppan faktiskt blivit bättre. Kommer inte att snyta mig i ett på planet. Alltid något. Ringde min pappas rara fru igår för att säga hej då, jag åker nu och jag hann bara säga “Hej det är Caroline” innan hon frågade “Är du förkyld?”.

Jag har inte ont i halsen, det hade jag för tre dagar sedan. Så jag hoppas att kunna undvika de andra passagerarnas vrede.

Drömde konstigt och vemodigt i natt. Att jag skulle på en bröllopsfest med ett gäng härliga vänner men fick inte plats i deras bilar och det glömde de berätta för mig. Sedan ringde någon wedding planner och sa att jag tyvärr blivit nedbumpad från listan och var nu inte längre välkommen till middagen men till kaffet och tårtan. De beklagade men nu blev det så här.

Vaknade och kände vemod inför stundade resa. Kommer jag att bumpas ned? Från alla vänners listor?
Nej, det tror jag inte.
Men det kan ju kännas så ändå ibland. Om än för en halv minut.