En dag senare skär jag mig på den stora, dyra kniven jag fått i present. Jag har bett om en kniv, en enda bra kniv, och han har kollat på olika knivar i olika affärer och till slut köpt en till mig. Lite större och lite tyngre än jag hade föredragit men jag är oerhört tacksam för hans gest. Jag diskar den och den slinter och lämnar ett hack som sträcker sig över två fingrar. Pekfinger och mellanfinger. Det blöder. Såren är inte djupa, då skulle det göra mer ont snarare än att svida som det gör nu. Men de rinner och de slutar inte rinna. Över diskhon, på min tröja.
Och jag ser fascinerat på. Lämnar kroppen för att bli kroppen, undersöka den. Jag tänker på de boxande kvinnorna. Såren är små men de ser hemska ut och de slutar inte blöda på en lång stund. Saker kan se värre ut än de är. Och ibland är man bara kropp.