Alla dess järnmän

Jag kan tänka mig en knippe förmågor jag hellre skulle vilja ha, än förmågan att kunna slåss i en maskeraddräkt av järn.

Det är ju inte den tuffaste superhjälte-egenskapen direkt; förmågan att kunna konstruera en superrustning för 2000-talet.
Eller att ha ett radioaktivt hjärta. Vem vill ha ett radioaktivt hjärta?
Då skulle jag hellre ha en så töntig egenskap som förmågan att bända och förlänga armarna jättemycket, som Ioan Gryffod i Fantastiska Fyran.

Iron Man är en märklig hjälte. Han gör och säljer vapen. Men när han inser att vapen dödar vill han ställa saker tillrätta, och det gör han genom att klä sig själv och sin kropp i järn, och förstöra vapnen. I alla fall de som inte är i händerna på amerikanerna, de är lite mer okej.

Det är sånt man annars förknippar med skurksidan, tycker jag; järnmasker och robotdräkter. Men Iron Man ägnar tid, pengar och sin enorma fallenhet för teknologi åt att konstruera en perfekt järndräkt som han slår skurkar med.
Men den största skurken visar sig vara hans egen konstruktion, av järndräkten, fast ännu större. och ondare.
Det är inte så läskigt.
Inte så actionfyllt direkt heller.
Faktiskt nära på tråkigt.
Så när som på att Iron Mans två speltimmar också hinner visa väldigt mycket vardagsliv. Det är något jag alltid uppskattar. Att se superhjälars vardag. Lite gnabb med assistenterna, lite playboyliv, lite hamburgare.
Och det med rätta eftersom just Iron Man ju inte är en superhjälte utan en KTH-nörd som vill få bekräftelse.

Upptäckter

1. Pärsonsplitten har återinfört gåtor. Förut fick man dem i pappersform, på små kort. Nu står gåtan och svaret på glasspinnen. Suveränt!

2. Kavring i muffinsform/minimuffinsstorlek är vanligt förekommande på krogen. Hälsningborg, Aquavit, Reisen…

3. Ordet och företeelsen “släktforskning” har ökat med ungefär 200%s användning i bekantskapskretsen, bland folk över femtio.

4. Tecken på att jag börjar bli gammal: jag fnissar åt saker jag läser på Namn och Nytt i DN.
Herregud.

Egna barn och andras tremånadersungar

Frida Boysen skriver i City att hon är jättearg för att hennes man fick betala fullt biljettpris för deras tremånadersbaby när mannen och deras lite äldre barn skulle se barnfilm på bio.
Hon talar om barnföraktet.
Och att det är utbrett.

Det kanske det är. Men med tanke på de känslostormar tv-programmet Barnmorskorna orsakar skulle jag inte oroa mig så mycket över eventuellt barnförakt. Till och med barnskeptiker som undertecknad kan känna en viss ömhet för de nyblivna föräldrarna, deras lyckliga ögon och barnmorskorna som talar om känslostormar och ryggmärgsbedövningar med samma lugn.

Jag tycker snarare att det behövs lite mer barn-ifrågasättande i vårt samhälle; vad har en tremånaders baby att göra i en biosalong? Är det inte hög volym? Dålig luft?
Och jag vet inte om jag är beredd att betala för att få replikerna överösta av barnaskrik.

Detta är inte detsamma som att hata barn. Det är snarare detsamma som omtanke om babyn och en förkärlek till film.

Vårrensning

Är helt slut i hela kroppen, med en mystisk punktvärk i armarna. Har hjälpt Fia och Stefan att flytta. Jag var först på plats.
Ser det lite som en investering eftersom jag själv har flyttplaner. Men jag hade visst glömt bort hur jobbigt det är att springa upp och ned i trappor med famnen full av tunga lådor. Hur det sticker till på konstiga ställen i ryggen, och hur benen ofrivilligt darrar när man sätter sig ned efter att ha burit en soffa.
Jag blev inspirerad.
Jag ville hem och slänga allt på vinden.
Alla kommentarer om “vilken snygg soffa Stefan har” och “Gud, så många fina skor Fia äger” gjorde mig sporrad. Jag ska bara flytta snygga saker. Allt annat kan dra.
Herregud. Flytt.
Hur ska jag ens våga be folk komma och frivilligt få ont i kroppen, bli dammiga och göra illa handflatorna?
Jag ska absolut köpa en uppsättning trädgårdshandskar. Det är det minsta jag kan göra för dem.

Ett genomsnitt

Programmet Barnmorskorna på SVT framkallar många känslor, tydligen. Inte bara hos mig. Efter att ha ställt frågan “Kollar du på Barnmorskorna?” till bekantskapskretsen framkom, med yttersta tydlighet, dessa olika approacher till programmet:

M. Kulturarbetare: Vägrar kolla. Anses banalt. Finkulturell approach.
T. Tvåbarnsfar: Kollar, men får avbryta då det blir känslosamt. Personlig appoach.
A. Kontorsarbetare. Kollar, av medicinska och dramaturgiska skäl. Medicinsk approach.
K. Knegare. Vägrar kolla, blir äcklad av bara tanken. Skräckfylld approach.
Jag. Skribent. Kollar, med skräckfylld fascination. Vill men kan inte vända bort blicken. Kvällstidningsapproach.

Kan det finnas fler, tro?

Björntjänst (haha! En ordvits!)

Det första pressdamen säger till oss är att Semi-Pro är riktigt, riktig grabbig. Sedan säger hon att björnen som förekommer i filmen faktiskt dödade sin tränare.
Jag tycker att det ger en viss tyngd åt filmen. Björnen vägrade vara villebråd. Vägrade vara clown och dansa efter nåns pipa.
Men kanske var det något av en björntjänst att låta oss få ta del av den informationen, björnen förekom trots allt ganska mycket och varje gång tänkte man “Stackars björnen” eller “stackars tränaren” eller “oj, oj, oj, nu är den arg på riktigt!“
Filmen i övrigt? Idel grabbskämt. De flesta kul. Dock en liten parantes i Will Ferrells karriär, detta, det måste väl sägas. Vad är grejen med att han ska låtsas vara sexig hela tiden? Är Old School den enda filmen han inte låtsas vara playboy i? Eller har jag fel?
För övrigt är Will Arnetts eviga pokerfeja en gåva till mänskligheten. Eller “kvinnorna” om man nu ska köra på Ferrells sexy-grej.

Häjner?

Högaktning

Fel, fel, fel. Jag högaktar svensk diplomati. Jag gör en kovändning och bockar.
Rörande.
Rosenbads lunchrestaurang är helt enkelt rörande. Som en skolmatsal, med skolmat, skolbestick och sån där mjölkautomat. Där sitter de, diplomaterna, i sina trista kläder och stirrar ut genom fönstret.
De har fula tjänsterum. När de får viktiga besök, kanske från andra länder, erbjuder de besökarna kaffe i pappersmugg, från automat.
Tyvärr finns inte mjölk. Man har inte råd. UD sparar in pengar på det viset, genom att skippa mjölken.
Rörande. Och ganska så störande.
Jag åt panerad fisk (pollock) med “örtsås” till. Väldigt skolbespisning. Lite pizzasallad. A såg Margaretha Winberg svassa förbi. Totalt oglamoröst allting.
Jag som trodde att en lunch på Rosenbad skulle vara som att äta lunch med den innersta kretsen, en slags herrklubb fast för diplomater av alla kön. Kostymer och eleganta dräkter. Jag såg en kvinna i gul poncho och svarta gympadojor. Det kan ju inte vara okej?
Jag rördes över min diplomatväns eleganta kostym. Bäst klädd på hela Rosenbad, från vad jag kunde se.

Everybody Wants to Rule the World

Idag ska jag äta lunch med diplomatvännen på UD. Jag skriver inte hans namn. Jag ska odla honom hon en slags “Deep Throat”, för alla som sett Alla presidentens män.
Haha.
Jag ska krossa dem inifrån.
De jävlarna.

Underskattade människor

1. Gary Barlow. När de andra i Take That fick trosor, rosor och nallebjörnar uppkastade på scenen fick Gary ingenting. Möjlighen en “We like your songs, Gary“. Sjukt underskattad man, som egentligen var både hjärnan och hjärtat i tidernas bästa pojkgrupp.
Ögonen i Patience-videon utstrålar “Jag lämnar dig aldrig”.
Det trygga marriage-material-sättet han spelar piano på för barnen i Everything Changes, medan de andra spolingarna (med Robbie i spetsen) springer runt och busar och åmar sig.
För att inte nämna Pray. De bara överkropparnas video. Där syns det vem som är man och vem som är gosse som kommer knarka upp royaltypengarna inom tre månader.
Gary. Underskattad.

2. Charlotte York. Den enda av de fyra Sex & the City-slamporna som har lite klass. Kan vi inte enas om det en gång för alla?

3. Björn Skifs. Sveriges troligtvis mest reko snubbe. Tänk om man hade honom som morbror! Fick jag sätta ihop min egen superfamilj skulle jag tjinga Björn Skifs.
Och sen skulle det bli sköna practical jokes på födelsedagen, helikopter och soul på studenten och alltid en gammal skinnpaj man kunde ta med sig hem för den skulle ändå slängas.
Han bor i Haninge.
Haninge!
Han gillar skogen bäst.
Skogen!
Och så har han en hes entertainerröst och dito stajl, som bara eventuellt kan matchas av Christer Sjögren, Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström.
Eventuellt.