Hemma

Nu kommer de. Först försiktigt och sen mer direkt. De vill veta om Homeland är det Nya 24. Vissa frågar artigt och med respekt (“Jag vill ju inte svära i kyrkan men…som rara M säger). Andra mer oförskämt rakt på (“Homeland är bättre än 24, eller hur?”).

Whatever.

Låt oss först och främst konstatera att Homeland är asbra. Claire Danes som labil men jobbknarkande CIA-agent lallar mellan trovärdigt hård och jobbigt nipprig. Damian Lewis som marinsoldaten som may or may not be terrorist är lika snygg som han är Michael Keaton-läskig.

Men på frågan om Homeland är Den Nya 24 svarar jag, som privatperson, inofficiellt 24-språkrör och ordförande i svenska 24-klubben, att Homeland framför allt är det nya Game of Thrones.

Jaja, visst finns likheterna med moles och krig mot terrorism och men vänta nu, vem är egentligen vän och vem är fiende? Jaja. Men 24 är så mycket formatet och det saknas ju, naturligtvis, samt tidsaspekten. Så riktigt så nära kommer vi ändå aldrig. Terrorister och verklighetsreferenser till trots. Vi borde därför, mina vänner, lägga ned den här fixeringen vid att jämföra med 24. Sluta med det nu. Det kommer aldrig finnas en ny Jack. Tro mig, jag har tänkt den önsketanken många gånger men svaret är nej.

Homeland är mycket, mycket bra, det kanske vi kan nöja oss med. Tempot är ypperligt – aldrig pumpande, flåsande utan bara stigande. Man använder inga cliffhangerknep eller övertydligheter (“Så du menar att…”). Karaktärerna får tid att utvecklas, alla får visa upp sig i 360 grader.
Och svaret på frågan Vem skulle spela dig i filmen om ditt liv har för min del alltid varit “Claire Danes”, för övrigt. Jag har aldrig sett någon anledning att ändra mig, och tänker sannerligen inte göra det nu heller.

Men Homeland är det nya Game of Thrones. Eller nej, det är det ju inte. Det är inte det nya någonting. Men för mig är likheten till GoT närmare, eftersom jag reagerade på precis samma sätt när jag såg första avsnittet. Nämligen med att se alla de andra avsnitten inom loppet av två dygn och sedan gråta för att det var över. Det finns andra likheter också, nämligen det djupa karaktärsgalleriet, maktspelet och den köttsliga lustan. Och, givetvis, det faktumet att alla galningar på Weird Science är som tokiga i den.

Din virtuella kalender

En liten påminnelse, i största välmening: Din bästa vän, alltså jag, fyller år på fredag. Glöm inte.

Intervju med Niklas Eriksson om mötet som aldrig blev av. Exklusivt för Jazzhands!

Niklas, du är kanske Sveriges främsta entusiast inom Bored to Death. Inte bara kan du serien, du har också haft en brevväxling med Jonathan Ames, stämmer det?
– Brevväxling är mycket sagt, men visst. Back in the days när han skrev fantastiska och djupt självupptagna små essäer om horor och öronvax, och bara drömde om att ”göra tv”, då hade han en helt vanlig AOL-mejladress. Den brukade han svara på.

Och du hade liksom chans att träffa honom men det blev visst inte så?
– Ja, gud ja. Det var meningen att jag skulle göra den definitiva Jonathan Ames-intervjun. Det här kan väl ha varit 2005-2006 kanske, i samma veva som I Love you more than you know kom ut. Det finns få nu levande författare som jag håller högre. Men av någon anledning var jobbet väldigt svårsålt. I USA var han rätt stor i The Moth-kretsar och sådant – mycket tack vare sin oerhörda konstighet. Men i Sverige var (och är!) han inget viktigt namn. Han har faktiskt fortfarande ingen svensk wikipedia-entry.

Hur mycket på en skala grämer du dig över det idag?
– Lite bitter är jag. Jag borde naturligtvis åkt dit, hängt med ett par dagar i hans bisarra vardag och sparat på skiten tills någon förstod hans storhet. Som nu. Istället tänkte jag nog att vadå en luspank brooklynförfattare, han finns kvar imorgon också.

Hur mycket ångest får du av att jag tjatar om detta?
– Mer och mer för varje gång, faktiskt. Jag är en dålig människa. En medgångssupporter. Tack för att du hjälper mig att förstå det.

Som en av Sveriges mesta junketjournalister vet jag hur vanskligt det kan vara att träffa sina idoler, de är alltid kortare och tråkigare än man tror att de ska vara. Hur tror du Ted Danson är IRL?
– Längre och roligare.

Nu till serien. Det ryktas om att tredje säsongen är mer klädsamt buskis än de tidigare. Håller du med?
– Nu ligger jag lite efter, ska jag säga. Säsongsfinalen är nästa måndag och jag har bara betat av tre-fyra avsnitt än så länge. Men visst har de skruvat upp buskusfaktorn, inget snack om det. Det är mycket springa från polisen och tokerier. Dessutom är Patton Oswalt med, denne välvuxne buskisgarant. (Också med: han som spelade Father Mulcahy i M*A*S*H-filmen!)
Sedan ska man komma ihåg att om Bored to Death är buskis, så är det The Guardian-prenumerantens buskis. En av de viktigaste kulturella referenspunkterna i säsong tre är The Dick Cavett Show…

Hoppas du på mer eller mindre buskis i en eventuell fjärde säsong?
– Jag tycker det ligger på en vettig nivå nu. Jag säger: behåll!

Vi som inte följt serien på lika nära håll som du har, vad har vi missat?
– En varm och innerlig vänskap mellan Jason Schwartzman, Ted Danson och Zach Galifianakis. Det jag särskilt gillar är hur Bored to Death stjälper varje cynisk förutfattad mening om hur en översmart och överstiliserad brooklynskildring kan se ut. Det här är en serie med ett gigantiskt hjärta. På ett rent karriärplan är det här också Ted Dansons återkomst till det kulturella finrummet, och det gör mig minst lika glad.

Sleepyhead

Det var länge sedan jag skrev under the influence. Så jag gör en comeback här och nu. High on sömnpiller, redo att möta mitt undermedvetna. Bring it.

Jag fyller år snart och planerar som vanligt att go all in. Ingenting annat duger. Och i framtiden kommer säkert hobbypsykologer och litteraturkritiker (aka bloggkritiker) att analysera detta och hitta komplex. De kommer att säga att jag går till överdrifter för att jag är rädd att inte duga annars. Därför bakar jag inte sju sorters kakor utan snarare sju sorters tårtor. Med frosting och olika fyllning. Eller, om vi ska vara riktigt noga, sju sorters tårtor samt munkar. Men det bjuder jag på (pun!).

Men herregud, här poppar jag dyrbara sömnpiller och allt jag skriver är att jag ska baka en massa tårtor snart? Jag är besviken på dig, hjärna. Varför kan du inte beordra mig att skriva om Den Stora Oron? För att vi inte är så personliga här i bloggosfären, that’s why. För att det är jobbigt att vara personlig, mesigt närapå. Koketterande.
Kan vi prata om varför jag börjat springa på löpbandet tills jag blir yr, illröd och ibland till och med illamående istället då? Nej, det kan vi inte prata om heller. Eller varför inte, det har att göra med att jag vill se hur långt jag kan gå. Jag gillar att vara där på bandet, med knutna nävar och håret i en stram tofs. Jag försöker att fixera blicken, känner att jag ser hård ut och jag gillar det. Jag gillar att munnen är halvöppen och sammanbiten på samma gång. Hell, kommer någon in, vem som helst, och bara kastar ett öga mot löpmaskinerna och ser mig där så skulle jag kunna tas för en van löpare och en hård jävel. Jag har ju till och med löparskor nu.

Men igår sprang både tjejen och killen på varsin sida om mig på 9. Jag brukar springa på 8,5. Men jag stod inte ut med att springa långsammare än dem, så jag höjde. Först till 9 och sen till 10. Jag sprang snabbt, jag höll mina knutna nävar så hårt. Sprang, sprang. Jag kände lungorna som om de var ett enda stort paket som höll på att fyllas med alldeles för mycket luft. Jag svettades så att jag fick ta ur hörlurarna ur öronen eftersom de blev blöta. Men aldrig att jag skulle sakta ned, aldrig. Sprang, sprang, sprang.

Killen bredvid gav upp, han hade sprungit klart men tjejen var fortfarande på bandet. Alltså fortsatte jag springa. Trots att jag kände en slags krypande illamående, inte i halsen utan längre ned. Magen. Huvudet kändes varmt också, jag fick torka svetten som rann ned i ögonen, ögonbrynen som var blöta. Kinderna varma. Brännheta. Men sakta ned? Aldrig.

Tänkte jag tills jag plötsligt fick en smärta i underdelen av magen ungefär, följt av en våg av illamående, som en splash. Jag vinglade av bandet och linkade in på toaletten och stod där och hyperventilerade ett tag med det dunkande huvudet i knähöjd. Drack vatten ur min skitful sportflaska och gick ut igen som om inget hänt.

Här är summan av det hela: Jag kände mig misslyckad som hade avbrutit och inte sprungit klart. Klart? Ja, tills jag svimmade eller tills tjejen bredvid var klar. Båda hade varit en seger. Detta var ingen seger. Detta var ett misslyckande.

Och nu…nu börjar ögonlocken bli tunga. Bra där, brain! I morgon bitti kommer jag se vad du skrivit. Just nu har jag ingen aning ty jag somnar inom tre. God natt.

Det internationella tecknet för fara

Steve Jobs?

Alltså existerar “brandvarnar-appen” eller drömde jag just fram min framtid som appmiljardär? #nyvaken

Post-festval

Det här är min favoritbild från festivalen och en utmärkt summering. Här står vi – jag och Sean Durkin – och spanar. En lätt bekymrad min, pannor i veck och ändå finns det något glittrigt och glammigt över det hela.

Vad spanar vi efter?

Morgondagens filmtrender kanske.
En intelligent filmkritiker?
Den där angelägna dimensionen som fattades i både Shame och 50/50?

Det är lite som i De 39 stegen när någon i publiken plötsligt ställer frågan, sätter det hela på plats. Frågar “Vad är de 39 stegen” och så bryter helvetet loss.
Det här är sekunden innan. Det här är det iskalla ögonblicket då vi förstår att de förstått och vi måste slåss för livet, eller i alla fall för vår stolthet.

Mitt hår är randigt och min tröja glittrig. Vad är väl en festival på Skandia? Vad är väl en bal på slottet? Snart är min tid i scenljuset över. Bara någon minut kvar och ingen minns ändå vad jag heter. Fuck, härom kvällen presenterade programansvarige George Ivanov mig som “Caroline Hainér” så vem försöker jag lura?

Några timmar efter att den här bilden tas ligger jag i min säng, helt utmattad. Jag sover massor, massor av timmar och vaknar sen tom. Och hungrig.

And then weirdness strikes!

Inser plötsligt att jag inte har ett endaste uppdrag nästa vecka.
Både tomhet och välbehag infinner sig.

Cash by the dough!

Vi har inte talat om hur mycket jag gillar den här bilden och det ska vi naturligtvis göra. Ljuset, kan vi börja med. Man riktigt ser hur den varma cowboy-solen sänker sig över Tennessee, låter några sista strålar smeka en blek turists ansikte. Jag gillar också the casualness i jeansskjortan. Upprullade ärmar.

Så här är det. Jag har sömnhuvudvärk och längtar tillbaka till södern. Jag vill kunna glida in på en joint – vilken som helst – och beställa enorma portioner mat för förvånansvärt lite pengar. Jag vill se douchiga dudes i cowboyhatt och bedårande tjejer i boots. Jag känner tomhet. Borde vara stressad eftersom jag kört filmfestivalgig hela veckan och därmed totalt försummat mina plikter som journalist. Jag har deadlines som inte bara flåsar mig i nacken utan slickar mig om halsen. Och ändå längtar jag efter semester. (Skärp dig!). Jag är farligt nära att göra det jag alltid gör när jag är latent stressad, nämligen att spendera sjuka summor på någon form av onödigt plagg eller ett par skor. Men jag måste bryta mönstret. Bryta mönstret!

Så jag klipper håret kort istället och springer på ett löpband. Är det sundare? Jag vet inte, men det är något nytt i alla fall.

Svindlande Hainer

Det är mycket Hainer nu. Men så är det också filmfestival och filmfestival betyder Hainer. I år mer än någonsin med något slags personligt rekord på typ sju modereringar. Om det ens är ett ord.

Jag är rätt så slut. Igår körde jag två seminarium för en hyfsat trött publik, gick hem och sprang på löpbandet för att sen åka in till stan igen och se Wuthering Heights och hålla i F2F-et efteråt med regissören Andrea Arnold, min nya girl crush. Eller woman crush snarare. En punkdam med ceriserosa läppstift och den kanske tväraste luggen på den här sidan mellanstadiet.

En sak man bör veta om mig är att Wuthering Heights (alltså Svindlande höjder) är den bästa bok jag vet. Alla kategorier. Den bästa bok som finns. Den enda bok, eventuellt jämte Bibeln, man bör bevara i en vakuumförpackning när apokalypsen kommer, till framtida liv.

När så Andrea Arnold – som gjort de omtumlande (ja, jag använder ordet omtumlande) Fish Tank och Red Road – sätter tänderna i min favoritbok of all times så kan jag såklart inte låta någon annan få företräde. Det måste vara jag. Och därför blev det också jag som frågade om hennes väldigt milda och känslosamma Heathcliff, det leriga och regniga landskapet fullt av depp.

Filmen är genialisk. Den är fantastisk. Men om man som Kristin hade hoppats på trevlig Jane Austen-love så hoppas man tyvärr förgäves. Jag är ett stort Austen-fan, såklart, men Emily Bronte spelar i en annan liga. Austen är rock, Bronte är punk (eller goth, om man så vill, men det vill jag gärna inte diskutera). Och på något slags briljant sätt slutar Arnolds film några sidor för tidigt, kanske tio, tjugo sidor innan boken slutar vilket skänker hela den odödliga berättelsen en mäktig cliffhanger. Eller Heathcliffhanger….