Jazzhands

Post-festval

Det här är min favoritbild från festivalen och en utmärkt summering. Här står vi – jag och Sean Durkin – och spanar. En lätt bekymrad min, pannor i veck och ändå finns det något glittrigt och glammigt över det hela.

Vad spanar vi efter?

Morgondagens filmtrender kanske.
En intelligent filmkritiker?
Den där angelägna dimensionen som fattades i både Shame och 50/50?

Det är lite som i De 39 stegen när någon i publiken plötsligt ställer frågan, sätter det hela på plats. Frågar “Vad är de 39 stegen” och så bryter helvetet loss.
Det här är sekunden innan. Det här är det iskalla ögonblicket då vi förstår att de förstått och vi måste slåss för livet, eller i alla fall för vår stolthet.

Mitt hår är randigt och min tröja glittrig. Vad är väl en festival på Skandia? Vad är väl en bal på slottet? Snart är min tid i scenljuset över. Bara någon minut kvar och ingen minns ändå vad jag heter. Fuck, härom kvällen presenterade programansvarige George Ivanov mig som “Caroline Hainér” så vem försöker jag lura?

Några timmar efter att den här bilden tas ligger jag i min säng, helt utmattad. Jag sover massor, massor av timmar och vaknar sen tom. Och hungrig.

 

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen